Fat women are clowns

Så säger den anonyma huvudpersonen i Lise Tremblays roman "Mile End" (som har titeln "Danse Juive" på originalspråket.

Jag blir mer och mer imponerad av Lise Tremblays författarskap och nu har jag alltså läst "Mile End" som kom ut år 2002.

I "Mile End" är det en sjukligt fet kvinna som för ordet genom sidorna- hon är olycklig och missnöjd med sitt liv, sin familj och hela sin tillvaro. Hon arbetar som pianoackompanjatör vid en musikskola men trots att hon är ambitiös når hon inte de där konstnärliga höjderna i sitt pianospel- och hon är besviken med sin insats. Ännu mera besviken är hennes far, den kände TV-profilen, som har lämnat sin familj för en yngre kvinna.

Modern är en skuggfigur som saknar egen vilja- hon dyker upp en gång i veckan för att lämna en packe veckotidningar till sin dotter. En dysfunktionell familj träder fram - en familj som saknar samhörighet, en familj där var och en går sin egen väg utan att kunna och orka bry sig om någon annan. Berättelsen vindlar sig framåt först i ganska sakta mak och som läsare dras man omedelbart in i den alltmer accelererande virveln av tankar och händelser. Slutet är trots detta överraskande men inte helt oförutsägbart.

Lise Tremblay har gjort ett mycket raffinerat psykologiskt porträtt av en kvinna i upplösning- och "Mile End" är en bok som stannar kvar i läsarens hjärna mycket länge- så känns det i alla fall för mig. Jag kan bara hoppas att det kommer en svensk översättning.

"My relationship with my mother is full of words I've swallowed over the years, words that have accumulated into increasingly painful lumps in my throat, like the one I feel now, walking into this useless bungalow."  (s. 75)