Om värden som gått förlorade (och lite till)

Så lyder överskriften till en kort recension av Jean-Michel Delacomptées bok (essäer) om Montaigne.
"Ett magnifikt porträtt" av en filosof vars tankar ger ekon in i våra dagar.

Stefan Zweig har också skrivit om Montaigne- här en engelsk översättning som kommit ut i dagarna (Pushkin press).

Från Montaigne hoppar jag raskt till ännu en bok av Jean-Michel Delacomptée- nu handlar det om en historisk person, nämligen "Madame" eller Henrietta Stuart (1644-1670). Hon hade det inte lätt denna stackars kvinna. Tidigt bortgift med "Monsieur"- Filip av Orléans, som var bror till Ludvig XIV och homosexuell. Filip var inte ett dugg intresserad av sin fru och han lär ha plågat och misshandlat henne. Henrietta dog under mystiska omständigheter. Man talade länge om att hon blivit förgiftad men den troligaste dödsorsaken anses vara magsår.

För den som är intresserad av att se en mycket välgjord TV-serie om Charles II och hans tid (och här finns även ett porträtt av Henrietta Stuart) kan jag rekommendera "Charles II- the Power and the Passion".

Ännu en sommar med Montaigne

Ja, skam den som ger sig. Montaigne brukade tydligen påstå att han hade svårt för att minnas- det har även jag så då har jag alltså hamnat i gott sällskap. Förra sommaren inhandlade jag en liten nätt volym med titeln "En sommar med Montaigne" av Antoine Compagnon (översatt av Jan Stolpe och utgiven på Atlantis förlag). Boken är liten till formatet och indelad i mycket korta kapitel. Kanske var det kapitlens korthet som ställde till det för mig- jag drogs aldrig riktigt in i Montaignes "kretsar",

Nu har jag fått rejäl och väldigt förnämlig draghjälp av Sarah Bakewell. Hon skriver om Montaigne och hans värld på ett sätt som nog tilltalar mig mera och som gör det lättare för mig att begripa och reflektera på sådant sätt som man bör när man läser om filosofer och deras tankar.

Med denna draghjälp blir det så klart omläsning av Compagnons bok.

Étienne de La Boétie- Montaignes allra bästa vän som dog år 1563 bara lite över 30 år gammal (drabbad av pest).  "How to live? Survive love and loss." Så lyder rubriken till kapitlet om La Boétie i Bakewells bok.

----" i den vänskap som jag talar om blandas själarna och uppgår i varandra i en så fullständig sammansmältning att de utplånar sömmen som förenat dem så helt att denna inte längre syns. Söker någon tvinga mig att säga varför jag älskade honom känner jag att det inte kan uttryckas annat än med svaret: 'Därför att det var han, därför att det var jag."'  (Montaigne- översättning: Jan Stolpe. s 68 En sommar med Montaigne).

Femtonhundratalet var en orolig tid i Frankrike - religionsfrågorna stod i fokus och Bakewell skriver om inte mindre än åtta uppror "troubles" som utbröt i religionens namn. Både katoliker och protestanter fick sätta livet till i olika massakrer och strider. Mellan 1562 och 1598 drabbade man samman på diverse platser i landet. Mest känd torde Bartolomeinatten i Paris i augusti år 1572 vara.

Från Wikipedia hämtar jag: "Mellan den 24 och 29 augusti utspelade sig fruktansvärda scener på gatorna i Paris och mördandet av protestanter spreds även till landsorten. Så många som 3 000 människor skall ha mist livet bara i Paris och det sägs att vattnet i floden Seine var rött av blod. Totalt räknar man med cirka 10 000 dödade hugenotter.  ^"

If it ain't broke don't fix it

Ungefär så tycker Sarah Bakewell att man kan sammanfatta Montaignes filosofi. Jag kan varken säga bu eller bä för jag vet för lite- men hennes bok "How to live- A Life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer" har lovordats av åtskilliga- jag har skaffat mig ett exemplar och tänker att lite Montaigne borde vara lämplig sommarlektyr.

En del bibliotek har köpt in den volymen men man måste läsa på engelska. Nicholas Lezard (The Guardian) har recenserat här.

"Read Montaigne, he will calm you"- så sa en gång Gustave Flaubert.

Om att skynda långsamt eller varför man inte bör pinka samtidigt som man går

Aisopos (620 f.Kr -560 f.Kr) målning av Diego Vélazquez


Antoine Compagnons "En sommar med Montaigne" kommer jag nog att köpa- jag har den just nu som lånebok. Montaignes tankar ska man läsa långsamt, man ska fundera lite och så ska man läsa om. I det sista kapitlet som har titeln "Tronen i världen" skriver Compagnon lite om renässansmänniskan och om användandet av tid. Han citerar (som Montaigne) Aisopos (han med fablerna).

Aisopos herre (Aisopos var slav från början) hade tydligen för vana att göra så mycket som möjligt på en gång och han stannade inte upp ens för att uträtta sina behov.

Detta sätt att utnyttja tiden gillas inte av Montaigne som säger "Låt oss ta oss tid att leva; låt oss följa naturen; låt oss glädjas åt nuet; låt oss inte jäkta för ingenting."

"Njut av dagen utan att bekymra dig om morgondagen."

Ännu bättre gillar jag den här sentensen: "Även på den högsta tronen i världen sitter vi ändå bara på vår egen rumpa." (Kan det sägas bättre?)

Renässansmänniskorna hade inga exter för sig och de var raka i sin kommunikation får jag lära mig. Det får mig att tänka på min farmorsfar (indelt knekt) som verkligen hade platsat under den här tidsperioden. Honom hann jag aldrig träffa men han lever kvar genom alla sina kärnfulla uttryck- till exempel: "Jorden är alltid frusen för lata svin" och mera direkt "Det man säger bak min rygg det svarar röven för".  Jo, det kan finnas gott om renässansvisdom även i ett soldattorp i Ölme, konstaterar jag och så läser jag vidare i Compagnons utsökta lilla bok.

Antoine Compagnon: En sommar med Montaigne i översättning av Jan Stolpe och utgiven av Atlantis förlag.