-- And when you find that you are losing height,
when the earth calls you down to its own slogging,
when it's been decided that you've traveled long enough
as ghosts, silent and apart, you know
some disaster of hunger and cold awaits
- your bones' location to be a mystery for thirty years-
you know your limbs may no longer have the knack
of pulling, of recovery, of resistance, and you're glad anyway
to be mortal again, and stumbling.
(från dikten Polar Expedition Salomon August Andrée (1897) av Elizabeth Bradfield (diktsamlingen heter "Approaching Ice")
"Det här blir årets bokjulklapp" sa bibliotekarien när jag hämtade "Expeditionen". Nu har jag läst ut den och ja, jag tror att det blir så.
"Expeditionen" har undertiteln "Min kärlekshistoria" och ingenting kan vara sannare- något mera passionerat vad gäller berättande får man leta efter. Bea Uusma är på jakt efter sanningen bakom Andrée-expeditionens undergång och hon vänder på alla möjliga och omöjliga stenar för att nå dit. Hon blir tidigt fascinerad av männens öde och fascinationen antar nästan besatthetens form och skepnad. Vad ska man annars säga om en tolvåring som skickar in ett bidrag till Melodifestivalen med titeln "Trikiner i det!" (där "det" syftade på isbjörnsköttet som expeditionsmedlemmarna åt för att klara livhanken där ute i ishavet).
Jag kan inte tänka mig en bok som mera utförligt går igenom de här tre männens öde från början till slutet av färden. Det är dessutom flyhänt skrivet och det är så
levande- man ÄR där på isen under läsningens gång- man känner kylan man känner desperationen från de tre- man lider med dem.
Uusma försöker att ta sig till Vitön (det var där man hittade kropparna efter Andrée, Fraenkel och Strindberg efter över 30 år) - det är inte något enkelt företag och flera försök misslyckas- men till slut kan hon gå iland på den ogästvänliga ön där i Ishavet. "En ö av is".
Samtidigt skildras också kärlekshistorien mellan Nils Strindberg och hans trolovade Anna Charlier. Det är en kärlek som aldrig ska dö trots att Anna till slut blir en gammal kvinna (och gift med en annan man så småningom).
Det är en svårt konst att balansera vetenskap och läsvänligt berättande men den konsten behärskar Bea Uusma till fullo. Jag är mycket imponerad och tänker investera i den här boken (årets julklapp till mig själv) .Den illustrerade utgåvan blir det som gäller för bilderna är många och ger ett extra liv åt skildringen.
Jag minns själv hur min mamma berättade med viss rörelse om Nathan Söderbloms begravningstal den 5 oktober 1930 (det var då männen jordfästes). Hela jordfästningsceremonien utsändes i radio.
Välkomna hem! Välkommen An-
drée! Välkommen Strindberg! Väl-
kommen Frænkel!
Det har dröjt länge. Och vad vi
nu mottaga är endast spillror av
ypperliga, härdade redskap för obe-
tvinglig håg och målmedveten bragd.
Kommer Uusma fram till gåtans lösning? Ja, det kanske hon gör och hon har en egen teori- men den tänker jag inte avslöja. Fullt trovärdig är den teorin i alla fall.
Slutligen: Det här är en bok som jag absolut inte skulle vilja ha oläst och jag spår att det kommer att skrivas spaltmeter om den. (Boken är dessutom nominerad till Augustpriset i facklitteraturklassen).