Idag är
Getrude Atherton en i det närmaste bortglömd författarinna men under början av förra seklet sålde hennes böcker som smör i solsken. Mest känd blev hon förmodligen för romanen "Black Oxen" (1923). Titeln hämtade hon från William Butler Yeats (Countess Kathleen) "The years like great Black Oxen tread the world and God, the herdsman goads them on behind, and I am broken by their passing feet."
Black Oxen (som jag inte har läst) blev till film också och beskrivs som "subtle science fiction".
Getrude Atherton (1857-1948) var en amerikansk författarinna och född i Kalifornien. Ett spännande liv hade hon onekligen (kanske lite väl spännande tidvis). Hon rymde med sin frånskilda mors friare och så gifte hon sig med honom också - fick två barn, en son och en dotter. Tragiskt nog dog först mannen och sedan sonen och så lämnades Getrude ensam att försörja sig själv och den minderåriga dottern.
Getrude kunde skriva och så sökte hon sitt levebröd på det sättet. Det blev massor av böcker genom årens lopp och en del blev både mycket omtalade och storsäljande. Ofta skriver hon om starka och oberoende kvinnor- kvinnor som inte låter sig förtryckas. Gertrude kämpade för kvinnors rättigheter och måste ha varit både urstark och envis själv.
Skulle jag själv välja något att läsa i hennes oerhört omfattande produktion blir det nog " The Foghorn" från 1933 som har liknats vid "The Yellow Wallpaper" (Charlotte Perkins Gilman).
Det finns en hel del av Atherton i svensk översättning men det är gammalt... säkert kan man hitta något via Project Gutenberg också.
4 kommentarer:
Den kvicke kritikern H. L. Mencken - jag hittade ett urval av hans Smart Set-skriverier på en bokmarknad i dag - var inte imponerad av Gertrude Athertons romaner. Enligt honom behärskade hon inte "the first business of a serious novelist, which is to interpret and account for her characters, to criticize life as well as describe it". Han ansåg att hennes personteckning var torftig: "it describes them too much and explains them too little. She shows them doing all sorts of things, and in the showing she is infallibly brisk and entertaining, but she seldom gets into their acts that appearance of inevitability which makes for reality." Notisen om henne i The Cambridge Guide to Women´s Writinmg in English är kort men vänligt uppskattande, liksom i Bloomsbury Guide to Women´s Literature. The Feminist Companion to Literature in English ägnar henne en hel spalt, drygt, varav bland annat framgår att hon brevväxlade med den gåtfulle Ambrose Bierce,han som försvann spårlöst. Man tycks fortfarande gilla henne västerut - hon var från San Francisco, och förlade en del av sina böcker till Kalifornien. Så kanske hon är värd att läsa?
Ivo Holmqvist: Atherton var ju oerhört produktiv och jag är lite i valet och kvalet - ska jag läsa eller inte? Jag tror att min nyfikenhet tar överhanden. Ambrose Bierce's "Civil War Stories" har jag faktiskt i min hylla. Jag tycker om hans sätt att skriva.
O days when all the world was beautiful and strange; when unfamiliar constellations burned in the Southern midnights, and the mocking-bird poured out his heart in the moon-gilded magnolia; when there was something new under a new sun; ----- Ah Youth, there is no such wizard as thou! Give me but one touch of thine artist hand upon the dull canvas of the Present; gild for but one moment the drear and somber scenes of to-day, and I will willingly surrender an other life than the one that I should have thrown away at Shiloh."
(Never was I as scared as at Shiloh).
Ambrose Bierce hade säkert skäl att vara rädd vid vid Shilo-slaget den 6-7 april 1862, det som också kallas The Battle at Pittsburg Landing. Nästan tvåtusen man dog och åttatusen soldater sårades - på vardera sidan.
På samma bokmarknad där jag köpte H. L. Mencken hittade jag för övrigt "The Devil´s Dictionary" av Ambrose Bierce, lika kvick och minst lika bittert cynisk som Gustav Wied som var sexton år yngre, född 1858. Båda dog 1914: Wied begick självmord, Bierce försvann i Mexio, okänt när, var och hur.
Ivo Holmqvist: Ännu en boktitel som jag skriver upp! Tack. Gustav Wieds "Livsens ondskab" tycker jag väldigt mycket om- också. Synd att Wied har blivit bortglömd här i Sverige.
Skicka en kommentar