En modern flanör i ett modernt New York. Teju Cole skriver om Julius som vandrar runt i den stora staden med huvudet fullt av tankar och minnen. Nutid och förflutet flyter samman till en vindlande och mycket stark berättelse om en ung man som hör det nya och brusande samhället till.
En modern klassiker spår jag att den här romanen kommer att bli- för det här är ett djupt nedslag i den tid som väl ska kallas för det nya (läs 2000-talet) århundradet. Intrycken är så många och allt är så flyktigt. Mötena är många men vad stannar kvar och vad försvinner bort i det där oändliga bruset?
Julius är märkligt passionslös och det enda som berör honom egentligen är musiken som lyckas slå hål på det hårda skal som han omger sig med. Han rör sig ganska känslolöst genom världen och detta trots att han i sitt yrke ska hantera just männikskors känslor (han är psykiater).
En av de mest berörande passagerna finner man i slutet av romanen- när Julius hittar den kyrkogård som blivit sista vila för alla slavar som mist livet i staden New York.
" Det som omslöt mig den där varma morgonen var ett eko som skallade genom århundraden, ekot av slaveri i New York. Vid Negro Burial Ground, som den då hade benämnts, och vid liknande begravningsplatser längs den ostliga kuststräckan, bar de utgrävda kropparna spår av lidande: trubbigt våld, grov misshandel. Många av skeletten hade brutna ben, bevis på de plågor de hade fått utstå i livet.----- I några av kistorna hittade man snäckskal, pärlor och polerade stenar, och i dessa hade forskarna sett spår av afrikanska religioner, riter som kanske bevarats från Kongo eller någonstans lägs Västafrikas kust, där så många människor hade tillfångatagits och sålts som slavar."
Om den här boken har det skrivits en hel del både i tidningar och på bloggar- inspirationen att läsa denna moderna roman fick jag av Hermia så jag länkar till hennes fina recension.
