Nedslag i "La belle époque"

Simultanvisionen av Umberto Boccioni (1912)

Nu kanske inte Umberto Boccionis konst är det man främst associerar till när man talar om La belle époque (som bruka beteckna åren mellan 1890 och 1914) men Boccioni var verksam under den här tiden.

Umberto Boccioni (självporträtt, 1905

Umberto Boccioni var en av de så kallade futuristerna.

"Futurismen hyllade maskinen, förkastade äldre tiders konst och förespråkade museernas nedrivning. Futuristiska målningar framställde gestalter och föremål i rörelse; poesin begagnade sig av ett "industriellt" bildspråk, en grammatik och ett ordförråd som medvetet förstörts i onomatopoesins tjänst." (Citatet lånat från Wikipedia).

Jag har fastnat i Marella Caracciolo Chias biografiska bok om prinsessan Vittoria Colonna och hennes korta men intensiva kärleksaffär med Boccioni. "The Light in Between" handlar också mycket om just "La belle époque" och Vittoria Colonna var verkligen en kvinna som fick se och uppleva mycket i sitt liv. (Edward VII t ex var mycket förtjust i henne... (men han jagade ju förstås de flesta vackra kvinnor som kom i hans väg....)

Länk till italiensk inspiration

En av mina favoritbloggar är Dovegrey Reader och just nu har hon lagt upp en lista på italiensk litteratur och även film- den listan länkar jag till HÄR- mycket smått och gott att botanisera i!!

Petrarca

Vill ni läsa om Petrarca ska ni INTE läsa den här bloggen utan gå direkt till fina Stänk och Flikar (Lustigkulle) som skriver så passionerat och initierat för att inte tala om inspirerande om poeten i fråga. Tack Eva! Idag har jag hittat Petrarcas kärleksdikter på biblioteket. Jag ska läsa långsamt och med eftertanke.

Fynd från magasinet

(Längst till höger "Fanjunkaren i snön" av Mario Rigoni Stern).
-
Radetzkymarschen av Joseph Roth är utgiven i sin svenska översättning år 1933- och jag kan se att boken varit flitigt utlånad under 30-talet. "Ett epos över den gamla österrikisk-ungerska monarkien" står det på omslaget.
-
På pärmens insida en inklistrad lapp som får mig att känna nostalgi....
-
" Boken tillhör Hököpinge Kommunbibliotek och är värd..... kr.
Låntagare är skyldig att noga akta bibliotekets böcker. Särskilt iakttages, att anteckningar eller ritningar i böckerna med blyerts, bläck eller dylikt äro förbjudna. Låntagare ansvarar för all skada, som vederfarits böckerna under den tid, de varit utlånta till honom. Person, i vars hem smittosam sjukdom förefinnes, kan ej erhålla lån i biblioteket. Låntagare, i vars hem smittosam sjukdom utbryter, skall därom underätta bibliotekarien.
Bibliotekets styrelse.
-

På detta passar det nog bra med den gamla nationalsången.... Gott erhalte Franz den Kaiser.

(melodin känns igen- jag föredrar den Österrikiska versionen).

Nu har jag gjort det

Jag har beställt en bok av Grazia Deledda (Nobelpris 1927). (Ja, på fjärrlån alltså)- det finns inte så många exemplar av varje utgiven och översatt bok kvar i lager... Mitt val blev "På onda vägar" - den kom ut för första gången 1896.
-
Om jag tror att det blir en stor läsupplevelse? Nej, jag har inga speciella förväntningar. Jag bara vill stilla en nära livslång nyfikenhet på damen i fråga. Det är nämligen så att så fort nobelpristagare började diskuteras i mitt hem kom det alltid en stående kommentar från min kära mor om att "den där Graaaazia Deledda var då det värsta i författarväg som de där gubbarna någonsin valt ut". Vad min stackars mor hade pinat sig till att läsa av Deledda fick jag aldrig reda på- men jag vill i alla fall se om denna författarinna är så hemsk som ryktet har gjort gällande....
-
(Helmer Lång är heller inte särskilt entusiastisk i sin bok " De litterära nobelprisen")
-
Motiveringen till priset låter ganska tjusig: " ... för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem.
(Fäderneön var Sardinien (och Helmer Lång har angett fel ö in sin bok!!).

Nyfiken på: Italo Svevo

Italo Svevo hette egentligen Ettore Schmitz och föddes i Trieste år 1861 (död i en bilolycka år 1928). Mest känd är han för "Zenos bekännelser" från 1923. Svevo var mycket intresserad av Freud och hans psykoanalys.
-
James Joyce "upptäckte" Svevo under sin tid som lärare vid Berlitz språkskola i Trieste (Joyce undervisade Svevo i engelska). Joyce hjälpte till att få "Zenos bekännelser" utgivna på franska och på så sätt blev Svevo uppmärksammad som författare.
-
Trieste är en mycket speciell plats- ett "gränsland" - från 1382 till och med 1918 lydde det under den Österrikiska dubbelmonarkin- efter första världskriget blev Trieste italienskt.
-
I min hand har jag just nu en liten oavslutad kortroman (eller lång novell) av Svevo "En kort sentimental resa" utgiven av Pontes förlag. Boken handlar om Giacomo Aghios resa från Milano till Trieste. Aghios lämnar sin fru och son i Milano och så far han ensam med tåget. "Herr Aghios var i behov av livskänsla, och därför reste han ensam".
-
"Visserligen hade han aldrig varit så gammal som han var nu, men han hade heller aldrig känt sig så gammal och därtill så rostig. Och rosten kom säkert från familjen, den instängda miljö där det finns mögel och rost. Hur kan man undgå att rosta i en sådan monotoni?"
-
Aghios iakktar och han tänker, filosoferar på sin resa. Det är både humoristiskt och bitskt skrivet- och jag känner stor sympati med den här mannen. Han vill så gärna se det vackra här i världen och visa vänlighet mot sina medmänniskor.
Kapitlen i boken delas in i resesträckor. Milano-Verona. Verona- Padua etc...
Jag har ännu inte kommit till slutet på resan men det är mycket spännande att följa alla tankar och funderingar- (och Aghios har många...).
-
Min nyfikenhet är sannerligen väckt- jag vill gärna försöka ge mig på "Zenos bekännelser" också. En annan bloggare- "Den långsamma bloggen" har också skrivit om "En kort sentimental resa".

Om Michelangelo och påvens tak

Jag föll för frestelsen och köpte några böcker på AdLibris rea- en av dem var "Michelangelo och påvens tak" av Ross King. Jag vet inget om vare sig boken eller författaren men ämnet intresserar mig.
-
Rom vid 1500-talets början borde vara mycket givande att fördjupa sig i - och det Sixtinska kapellets tak vill jag gärna veta mera om. Tänk att ha en så stor målarduk.... 1000 kvadratmeter..... Bara tanken på att måla ett tak av den dimensionen är svindlande i sig (även utan figurativ konst)- hur var det bara möjligt!
-
Boken är utgiven av Historiska Media.

Antonio Tabucchi

(Foto: Ulf Andersson)

Min senast lästa bok är "Damasceno Monteiros förlorade huvud" av den italienske författaren Antonio Tabucchi.

Boken kan läsas på många sätt- som den deckare, som en vanlig roman och som ett samhällskritiskt reportage (modell bättre).

-

Handlingen utspelar sig i staden Porto i Portugal.

Boken inleds med att zigenaren Manolo hittar ett manslik- utan huvud. Pressen får snabbt nys om saken och reportern Firmino skickas till platsen. Huvudet hittas så småningom och kroppen blir identifierad som den unge, fattige Damasceno Monteiro. Firmino får kontakt med en advokat och tillsammans bedriver de nu "grävande detektivarbete".

-

Jag fänglades stort av Tabucchis sätt att skriva- och när advokaten Fernando Diogo Maria de Jesus de Mello Sequira (med smeknamnet Loton för att han liknar skådespelaren Charles Laughton) kommer in i handlingen blir det verkligen intressant- många filosofiska reflektioner och tankar- och mycket samhällskritik (precis i min smak).

-

"- Hör på här, muttrade advokaten. Jag tror inte att vi riktigt har förstått varandra. Jag säger er det här nu en gång för alla, så spetsa noga öronen: Jag försvarar olycksaliga och usla krakar för att jag är likadan som de. Det är den enkla sanningen. Min förnäma härkomst använder jag mig av bara i fråga om det materiella arv som har kommit mig till del. Jag tror mig ha fått känna på livets olyckor precis som de stackare jag försvarar. Jag tror mig verkligen ha upplevt och även förstått dem. För att förstå livets olyckor måste man nämligen köra händerna djupt ner i dyngan, om ni ursäktar uttrycket, och framför allt vara medveten om det. Och tvinga mig inte att ta till retorik, för det blir vara stora ord i lågprisförpackning."

-

Boken bygger på ett verkligt rättsfall. Antonio Tabucchi är en av kandidaterna till 2009 års Man Booker Prize.