Det har tagit nära tio år att få fram en engelsk översättning av Annie Ernauxs självbiografiska " Les Années". Om det blir en svensk version så småningom vet jag inte. Jag läser boken på originalspråket och beundrar tankarna, beskrivningarna och alla dessa minnen klädda i poetisk dräkt. Jag tänker ofta " precis så är/var det". Jag har många sidor kvar att läsa och jag väljer långsamhet för varje ord känns på något sätt så betydelsebärande. Det som berättas - ömsom i tredje person singularis ömsom i vi- form- är inte bara en kvinnas historia från barndom och vuxenliv utan också ett lands historia under en dynamisk och stundom mycket svår tid. Annie Ernaux föddes mitt under brinnande krig,1940, och den tiden bildar en mycket speciell grund.
Jag är själv något yngre än författarinnan och Sverige är/var förvisso inte Frankrike men det finns ändå mycket som jag känner igen - till exempel de gamla fotoalbumen som så ofta togs fram, de äldre släktingarna som fanns där med sina berättelser, miljöer som nu har suddats ut - när televisionsapparaterna gjorde sina intåg i vardagsrummen ändrades samhället långsamt men obönhörligt. Idag är vi så gott som heldatoriserade och varthän har det fört oss? Det tål att fundera på och jag fortsätter att läsa och fundera.
1 kommentar:
gillar långsamläsning
Skicka en kommentar