De flockades i städer som Wien och München, bohemerna och de så kallade barfotaprofeterna. Man skrev början av 1900-talet och sökandet gick efter ett nytt och annorlunda liv- fritt från de vanliga konventionerna. I Schwabing i norra München bildades en koloni av artister och författare som förespråkade alternativa sätt att hantera tillvaron.
En av de mest färgstarka i den här gruppen var Fanny von Rewentlow (1871-1918) som kom att få ett tragiskt och kort liv. Hon brände verkligen sitt ljus i bägge ändar men innan dess hann hon med att skriva "Herrn Dames Aufzeichungen" (Herr Dams anteckningar).
Fanny von Rewentlow föddes in i en adlig familj och hon revolterade tidigt mot hemmets mycket konservativa ideal. Ett giftermål var enda sättet att komma loss men skilsmässan var snart ett faktum. Fanny flyttade strax till München för att studera konst bara för att upptäcka att hon inte hade några speciella talanger för måleri. Hon slog sig på skrivande i stället och tog olika påhugg som journalist, översättare och sekreterare. Samtidigt hade hon kärleksaffärer med åtskilliga från Schwabings litterära kretsar.
Herrn Dames Aufzeichungen är en roman som avporträtterar den omgivning som Fanny von Rewentlow levde i- jag vill tro att porträtten inte alltid var särskilt vänliga. Boken sägs vara både humoristisk och elak.
En nyare utgåva från 2015. Någon svensk översättning har jag inte hittat.
Visst ser han ut som en profet, Wilhelm Diefenbach (1851-1913)- här på ett självporträtt.
Han förespråkade ett liv i harmoni med naturen (han var vegetarian) och fredlig samexistens. Diefenback bildade en liten "kommun" och han och hans anhängare tyckte också att kläder var något väldigt onödigt så de gick gärna omkring helt näck till allmänhetens stora förtret. Diefenbach hamnade därför ofta i klammeri med rättvisan och han fick tillbringa alltför mycken tid i rättegångssalar. "Schweinerei" , tyckte domaren och lokala politiker såg till att Diefenbachs konst inte fick visas offentligt.
En målning av Wilhelm Diefenbach. "Frage an die Sterne" från 1901.
Om detta har jag läst i Philipp Bloms krönika "The Vertigo Years" (2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar