Jag var på jakt efter ryska klassiker och tittade in i bibliotekets magasin. Det blev en god skörd och nu har jag Ivan Gontjarovs "Oblomov" på mitt läsbord. Det är en mindre tegelsten på över 500 sidor så det kommer väl att ta sin tid att läsa den.
Ivan Gontjarov (1812-1891) visste jag inte mycket om men Oblomov är hans stora mästerverk, så mycket har jag förstått. "Gontjarovs roman blir till en skildring av Ryssland på gränsen mellan livegenskapen och en ny tid, mellan försoffning och utveckling. Men genom Oblomov kan moderna läsare betrakta också sin egen tids likgiltighet och slappa välbefinnande med skärpt sinne."
Oblomov kom ut år 1859 och då hade livegenskapen ännu inte avskaffats i Ryssland (det skedde år 1861 och som "tack" blev tsar Alexander II sprängd i bitar tjugo år senare. ) Oblomov är en så kallad antihjälte och han lever sitt liv iklädd morgonrock. Soffan är favoritplatsen (och där befinner han sig oftast i horisontalläge). Enligt vad jag har läst var Gontjarovs eget liv inte helt olikt Oblomovs i vissa delar.
Ryska författare, Fotot är taget omkring 1860. Överst till vänster en ung och stilig Tolstoj och sittande längst till vänster Gontjarov- bredvid honom Ivan Turgenev.
"Min" utgåva av Oblomov är översatt av Hjalmar Dahl (reviderad av Lars Erik Blomqvist). Wahlström & Widstrand förlag (1980).
8 kommentarer:
Gontjarovs roman blev så känd att hans hjälte gav upphov till ett nytt ord för lättjan som livshållning: oblomoveri.
För många år sedan tenterade jag en läskurs för tre betyg i litteraturhistoria med poetik (så hette ämnet ännu) i Lund, om rysk litteratur. Läslistan var diger.
Av Oblomov har jag bara vaga minnen av att inget händer, och det är väl avsikten. Desto mer sker i Michail Saltykov-Sjtjedrins Familjen Golovljov som kom 1880, tjugoett år efter Oblomov, som du gärna får läsa och skriva om härnäst.
Det är en infernalisk skildring av en djävulsk familj. Från tentamen den gången minns jag vad Staffan Björck sa om den: om Sigrid Siwertz hade förmått pejla samma avgrundsdjup som Saltykov-Sjtjedrin hade Selambs blivit en stor roman.
Gontjarov är känd för en enda roman, men han skrev fler och delade alltså inte sin romanhjältes sjukliga lättja. Den digra Bråddjupet(den är på nära 750 tättryckta sidor) kom på Cavefors förlag 1977 i Staffan Dahls översättning och med hans kommentarer och efterskrift.
Jag gillar Nikolaj Gogols kortis "Näsan".
Oblomov vill jag läsa... har den i bokhyllan som pocket.
Oblomov läste jag för länge sedan och hade stort nöje av den. om jag minns rätt fanns den i Natur & Kulturs behändiga serie Levande litteratur
Å, käre gamle Oblomov! Läste den i gymnasiet och blev helt förtjust. Men det tog några veckor att ta sig igenom den.
Ivo Holmqvist: Jag kan genast konstatera (efter att ha läst del I)- att, precis som du säger- ingenting händer men det blir ändå fängslande. Jag läser gärna Familjen Golovljov- tack för tipset. Jag skulle behöva din läslista från trebetygskursen :-) Jag tycker att det fattas mig så mycket vad gäller rysk litteratur.
Mimmimarie: Gogol tycker jag också mycket om!
Hannele: De kan vara glad som äger boken- den tar nog lite tid att läsa klart!
Mrs C: Det finns nog en hel del utgåvor av just Oblomov.
Johannes: Oblomov är sannerligen inte något man läser på en timme. Ambitiös gymnasieläsning, måste jag säga.
När jag pluggade ryska läste vi några sidor ur Oblomov på ryska. Fastän det var svårt (många nya okända ord) så var det ett nöje att hålla på med texten, eftersom historien var så intressant och välskriven. En dag vill jag läsa hela Oblomov - fast på ryska blir för svårt. Bra att den finns på svenska!
Jenny: Jag avundas dig din ryska. Tänk att läsa Pushkin på originalspråket... jag önskar att jag hade kunnat läsa ryska i skolan (men det gick inte på min tid, det var ett ganska begränsat urval som vi erbjöds)- och sedan blev det aldrig av mer än i små valhänta försök.
Skicka en kommentar