Kyndelälskaren av Pierre Magnan

Nu har jag läst ut Pierre Magnans barndomsskildring från 1920-talets Provence. (Boken är utgiven på Elisabeth Grates förlag).

Jag är helt förstummad- detta är verkligen en barndomsberättelse utöver det vanliga. Författaren skriver så detaljerat, så levande.... det känns som om jag också vandrar på gatorna i Manosque och insuper hela miljön med alla dofter och synintryck- åh...... tänk att kunna skriva på det här sättet....

-

Magnan skriver med kärlek ,humor och också med klara ögon. En portion vemod har han lagt till - och det gör det hela än mera fängslande.

Livet är hårt i Manosque men det är också ett liv som är mycket rikt- "di gamle" (om skånskan ursäktas) beskrivs med stor förståelse och allra mest rörande tycker jag att Magnans porträtt av den högt älskade mormodern är. (Boken dediceras till henne).

-

"--- Men det var den allomfattande doften av pèbre d'aï som betydde allt för mig. Pèbre d'ai eller pèbre d'ase, för vi använde båda orden utan åtskillnad:åsnepeppar, franskans sarriette, kyndel, det är den allestädes närvarande doft som svävar över mitt minne"

-

"Jag var ensam. Jag kände på persikans skinn som var förbluffande strävt men ljuvligt; det spred samma milda doft som min kusin Yvonne när hon kramade mig. Jag sköt så länge jag kunde upp stunden när jag måste förstöra detta runda underverk, vars saft på ett otrevligt sätt skulle rinna från mina mungipor"

-

Från Lamartines dikt "Le Lac" citerar lille Pierre:

" Så hejda dig, du tid, ett slag!

Ljuva dag, fly ej bort!

Ungdomstid har sitt behag,

dess tid är alltför kort.

-

På något sätt sammanfattar dessa rader boken.... jag kan bara uppmana till läsning för detta är berättarkonst när den är som bäst.