Kunsten at graede i kor av Erling Jepsen

Nu har jag läst ut den första boken i min "Skandinavien-hög"- "Kunsten at graede i kor" av Erling Jepsen. Den här boken har ganska nyligen filmatiserats (2006) (den filmen skulle jag vilja se).
-
Det hela handlar om en dysfunktionell familj - far, mor och två hemmavarande barn- bokens "jag" den elvaårige Allan och hans syster Sanne som är 14 år. Platsen är en mindre ort i Sönder-Jylland. Pappan har "psykiske nerver" och är underkuvad och feg. Han har dock en talang- han kan hålla gripande begravningstal. Allan får allt mer ta på sig ansvaret för pappans mentala hälsa- (systern Sanne vill inte längre sova med pappa på soffan om nätterna - det har gjort pappa mycket deprimerad). Det gäller således för Allan att hålla pappa sysselsatt med sina begravningstal.....
-
Det här är egentligen ingen rolig bok alls. Därtill är ämnet alldeles för hemskt. Det konstiga är att man skrattar lik förbaskat- men det går kalla kårar längs ryggen på mig.
-
Här är det dock enbart roligt:
" Vi har fået sofaen av mors mor, som vi kalder Tyskerbedste. Der er nemlig ret meget tyskerblod i hende, men det kan hun ikke göre for. -- Tyskerbedste ville have en ny sofa, så vi fik hendes, for selv om den er gammel, er den nyere end den vi havde för. Mor er glad for den, far har fundet ud af at der er lopper i den. Når han sidder i den, får han knopper på benene. Vi andre får ikke knopper, det er maerkeligt, men far gör, jeg har selv set dem. Mor mener ikke hendes mor har lopper, men det har hun, siger far; selvom man laeser böger på tysk og hör klassisk musik i radion, kan man godt have lopper."
-
Boken har också recenserats av Lotta.