Geraldine Brooks- och en sömnlös natt

Jag har läst ut Geraldine Brooks "Allahs döttrar". En bok som jag hade svårt att släppa och sedan låg och tänkte på stora delar av natten. Boken är skriven i början av 90-talet men det är inte mycket som har förändrats för kvinnorna i den muslimska världen sedan dess - och eventuella förändringar verkar bara bli till det sämre. Jag tänker med fasa på tamilernas angrepp på unga flickor på väg till skolan i Afganistan- på kvinnor i Saudi-Arabien som inte ens får lov att köra bil. Listan kan göras lång.

Geraldine Brooks är journalist och vid tiden för boken var hon anställd vid Wall Street Journal. År 1987 begav hon sig så ut för att "leva bland islams kvinnor".

Resan hon tar oss med på går till framför allt Egypten, Jordanien, Iran och Saudi-Arabien. Brooks skriver också om koranen och hur den tolkas av olika grupper. Det tycker jag är extra intressant. Det finns ett register längst bak i boken som är mycket praktiskt att kunna tillgå för det är inte lätt att hålla alla begrepp och benämningar i skallen.

"En mördare måste enligt islamsk lag inte dömas till döden. Däremot är dödsstraff obligatoriskt för varje överbevisad äktenskapsbrytare som skulle ha kunnat tillfredställa sitt sexuella behov tillsammans med en maka eller make. --- I dagens Iran blir män som ska stenas begravda upp till midjan och kvinnor till bröstet, och stenarnas storlek är noggrant reglerad. Varken stenblock eller småsten får användas, så att döden inte ska bli vare sig barmhärtigt snabb eller utdragen i all oändlighet."

Utanför Jerusalem träffar Brooks en palestinsk familj bestående av man, två hustrur och många barn. Hustru nummer ett, Rahme, är den undanskuffade som lever på "nåder". " En gång när jag ett sällsynt ostört ögonblick försökte fråga Rahme om hennes känslor log hon gåtfullt. Hon tog mina båda händer i sina spruckna och slitna och viskade bara. "Insha 'allah". Som Gud vill.--- Hennes religion var trots allt islam- Underkastelsen. Jag tyckte nog att dess regler krävt att hon fått underkasta sig väl mycket."

I ett kapitel beskrivs ett möte i Riyadh med en äldre andlig rådgivare. "Jag frågade hur han, om han aldrig förut talat med kvinnor utanför familjen, kunde fungera som andlig rådgivare åt byns kvinnor. Min vän såg underligt på mig. "De lägger naturligtvis fram sina problem för honom genom sina äkta män", sa han. "Och om det är den äkta mannen som är problemet?" Den tanken hade aldrig fallit någon av männen in."

Bokens stora behållning är förstås alla de möten med islams kvinnor som Brooks gör. Porträttet av Sahar- kvinnan som Brooks arbetat med på Wall Street Journal kommer att stanna kvar i mitt minne. Sahar återvände till sitt hemland, Egypten, och lät sig ryckas med i den "muslimska vågen . "Sahar hade gått med i en kvinnlig studiegrupp i en moské i närheten och påverkats av den unga och beslöjade kvinnliga läraren. "Jag brukade sitta där och läsa i den heliga Koranen om att kvinnor skulle bära slöja och sedan gå ut på gatan i bara armar," sa hon. "Och jag tänkte att jag klädde mig på det sättet bara för att det var västerländskt. Varför imitera allt som var västerländskt? Varför inte prova något av de som var vårt eget?"

Jag känner mig tämligen matt efter att ha läst den här boken men jag tycker om böcker som berör, skakar om. De behövs.