Artemisias Passion av Susan Vreeland

Jag läste för en tid sedan en bok av Sally Vickers - The other side of you- och den handlade mycket om konstnären Caravaggio (eller snarare hur hans konst påverkat en av huvudpersonerna i boken).

Nu har jag läst (efter rekommendation från Hermia) "The Passion of Artemisia" (Artemisias Passion) av Susan Vreeland (hon har tidigare skrivit "Flicka i Hyacintblått" - den har jag nu lånat hem).

Artemisia Gentileschi är en av de mest berömda kvinnliga konstnärerna i Italiens historia och hon levde på 1600-talet. Boken skildrar hennes liv och fokuserar mycket på de svårigheter hon hade som just kvinna.

Artemisia blev (mycket ung) våldtagen av sin fars gode vän - Agostino Tossi (fadern var också en berömd konstnär )- det blev rättegång och Artemisia blev svårt torterad. Tossi kom undan med ett års fängelse (och han dömdes inte för våldtäkten utan för en stöld) och Artemisia blev bortgift och fick "förvisas" till Florens. Artemisia hade en passion i livet- sin konst. Genom konsten kunde hon överleva- både materiellt och själsligt.

Jag är helt fängslad av denna starka kvinna. Vad som gör boken extra intressant är också bipersonerna- t ex Galileo Galilei. Det var en tid då mycket inom vetenskapen ifrågasattes. (inte utan ett högt pris). Den katolska kyrkan tyckte inte om "kättare".

Artemisias tavlor... det viktigaste av allt ... i boken kan man följa Artemisias tankar, hennes inspiration(er), hur hon målar... man kommer henne mycket nära.

Den här boken har jag lärt mig mycket av och den har inspirerat mig till mera läsning av samma författarinna- närmast blir det "Flicka i Hyacintblått" men jag har också hittat en bok av henne (som jag inte tror är översatt till svenska?) som handlar om den Kanadensiska konstnärinnan Emily Carr som reste genom British Columbia för att måla av totempålar). Den boken lockar mig mycket....

En annan bokbloggare som skrivit om Artemisia är Anna och bokens vackra tavlor av Artemisia kan man titta på här.

Från bokens inledning tar jag ett utdrag ur Wystan Hugh Audens dikt "Musée des Beaux Arts"

About suffering they were never wrong,
The Old Masters: how well they understood
Its human position: how it takes place
While someone else is eating or opening a window
or just walking dully along.

Internationella poesidagen- 3- Rolf Jacobsen

Foto: Gro Jarto

Läs mera om Rolf Jacobsen här:

The Fireflies av Rolf Jacobsen

-

It was the evening with fireflies

while we were waiting for the bus

to Velletri

that we saw two old people kissing

under the plane tree.

It was then

you said, half to the air

half to me:

Whoever loves for years

hasn't lived in vain.

And it was then I caught sight

of the first

fireflies in the darkness,

sparkling with flashes of light

around your head.

It was then.

Internationella poesidagen- 1- Dylan Thomas-

Bokmania har påmint om att idag firas Internationella Poesidagen. Jag har mycket svårt att begränsa mig till ett bidrag så jag har valt ut tre dikter- dagen till ära.

-

Först ut för min del: Dylan Thomas och Fern Hill (sista versen).

-

Nothing I cared, in the lamb white days, that time would take me

Up to the swallow thronged loft by the shadow of my hand,

In the moon that is always rising,

Nor that riding to sleep

I should hear him fly with the high fields

And wake to the farm forever fled from the childless land.

Oh as I was young and easy in the mercy of his means,

Time held me green and dying

Though I sang in my chains like the sea.

Dominikanska Republiken/Junot Diaz

Jag har läst "The Brief Wondrous Life of Oscar Wao". En alldeles otrolig läsupplevelse. Jag är matt, arg, glad.. omvartannat.

Matt blir jag för att huvudpersonerna är så intensiva - arg blir jag över den politiska situationen i Santo Domingo- och speciellt som den var fram till 1961- glad- det känner jag mig för att fått uppleva en sådan underbar bok!

Nedanstående kan man verkligen känna stor avsky inför: (norpat från Wikipedia)

Rafael Leonidas Trujillo, född 24 oktober 1891 i San Cristóbal, död 30 maj 1961 i Santo Domingo, var en dominikansk politiker. Han blev president första gången 1930 och skaffade sig snart diktatorisk makt. Han undertryckte all form av opposition med brutalt våld och förvandlade Dominikanska republiken till ett familjeföretag.
Trujillo försökte att påverka även andra länders politiska angelägenheter bl a genom inblandning i ett mordförsök mot Venezuelas president Rómulo Betancourt. Hans storhetsvansinne ledde till sådana brutaliteter, att han till sist sköts till döds i sin bil av medlemmar av hans egen armé.

-

(Mera om Trujillos diktatur kan man läsa i Bockfesten av Mario Vargas Llosa.)

-

Den överviktige nörden Oscar är inte den enda huvudpersonen - systern Lola och modern Beli fängslar mig minst lika mycket. Här finns också La Inca (som fostrar Beli)-och Oscars morfar Abelard - ett offer för diktatorn Trujillo (ett av många).

Historien om Oscars familj blandas med historien om Santo Domingo (ofta i form av "fotnötter"). Spanska uttryck blandas in i texten (och det blir lite knepigt ibland - speciellt för mig som "non habla" men det går med lite extra ansträngning. (Spansk-svenskt lexikon rekommenderas dock...).

-

Ett utdrag: " "Before there was an American Story, before Paterson spread before Oscar and Lola like a dream, or the trumpets from the Island of our eviction had even sounded, there was their mother, Hypatia Belicia Cabral:

a girl so tall your leg bones ached just looking at her

so dark it was as if the Creatrix had, in her making, blinked

who, like her yet-to-be-born daughter, would come to exhibit a particularly Jersey malaise- the inextinguishable longing for elsewheres."

-

We Tell Ourselves Stories in Order to Live har skrivit en fin recension om boken.

Okvinnlig litteratur?

The red Badge of Courage av Stephen Crane och Okänd soldat av Väinö Linna.

Jag läste "The red Badge of Courage" för första gången när jag var 18 år gammal. (och då ingick den i kurslitteraturen (Lunds Universitet ,engelska). Nu har jag läst om den. Boken utspelar sig under Amerikanska Inbördeskriget

Stephen Cranes bok är en av de mest berömda krigsskildringarna (utgiven 1895). Man skulle kunna tro att Crane själv varit i krig- men icke så. Det gör boken än mer speciell.

Henry Fleming är soldat för "The Union" (Nord-Staterna)- när vi kommer in i handlingen är slaget vid Chancellorsville (jag tror att det är Chancellorsville) i full gång. Henry är "grön" som soldat och han är rädd. Så rädd att han tar till flykten när striden blir alltför häftig. Han hamnar så småningom bland en grupp sårade soldater som är på väg till sina regementen. Henry skäms nu och försöker att hitta på ursäkter för sitt handlande. Så blir han "klubbad" i skallen av en av de sårade och han får ett sår som blöder häftigt. När han letat sig tillbaka till sina egna (ett New York-regemente) låtsar han som om han blivit skjuten- och ingen genomskådar honom.

Såret (red badge of courage) har gett Henry nytt mod- han övervinner sig själv och ger sig på nytt ut i striden. Han kommer att bli en av dem som strider i frontlinjen - han blir också flaggbärare.

Amerikanska Inbördeskriget är det krig som har orsakat flest dödsoffer bland amerikaner- inte ens om man lägger ihop summan av fallna amerikanska soldater från alla andra krig kommer man upp i sådana antal stupade. Efterverkningarna till detta krig har satt mycket djupa spår i det amerikanska samhället. Spår som finns där ännu idag.

"The Red Badge of Courage" är en tämligen unik krigsskildring eftersom den kommer den enskilde soldaten och hans tankar - hans psyke så väldigt nära.

Några citat:
"At times he regarded the wounded soldiers in an envious way. He conceived persons with torn bodies to be peculiarly happy. He wished that he, too, had a wound, a red badge of courage"

"These happenings had occupied an incredibly short time, yet the youth felt that in them he had been made aged. New eyes were given to him. And the most startling thing was to learn suddenly that he was very insignificant. The officer spoke of the regiment as if he referred to a broom. Some part of the woods needed sweeping, perhaps, and he merely indicated a broom in a tone properly indifferent to its fate. It was war, no doubt, but it appeared strange."

" Within him, as he hurled himself forward, was born a love, a despairing fondness for this flag which was near him. It was a creation of beauty and invulnerability. It was a goddess, radiant, that bended its form with an imperious gesture to him. It was a woman, red and white, hating and loving, that called him with the voice of his hopes. Because no harm could come to it he endowed it with power. He kept near, as if it could be a savor of lives, and an imploring cry went from his mind."

"He had been to touch the great death, and found that, after all, it was but the great death. He was a man."

Jag avskyr krig- men jag läser krigsskildringar. Den enskilde soldaten blir alltid utnyttjad- blir kanonmat medan generalerna planerar- spelar schack.

Nord-staterna hade rena skräckexempel till generaler ända tills Lincoln utnämnde Grant till överbefälhavare. Oändligt många unga män offrades- och av dem många på grund av riktigt usel planering. När jag läser mina krigsskildringar är det till de okända soldaterna som mina tankar går.

Som landet ligger av Richard Ford

Det gick inte fort att läsa "Som landet ligger"- men den var värd den tid det tog. Richard Ford är synnerligen ordrik- och detaljerad i sina beskrivningar. Han är också mycket rolig- trots att ämnet egentligen inte alls är roligt.

Frank Bascombe har blivit 55 år gammal- och han är på väg in i vad han kallar för "den permanenta perioden" (och det uttrycket kommer han tillbaka till väldigt ofta). Hans fru nummer 2- Sally Caldwell- har ganska nyligen lämnat honom och gått tillbaka till sin man som alla trott varit död. (Maken försvann efter Vietnamkriget men har nu helt oväntat dykt upp igen). Som om inte detta var nog har Frank drabbats av prostatacancer och han har precis genomgått en operation för detta.

Frank arbetar som mäklare i New Jersey med egen byrå och han arbetar tillsammans med en tibetan(!) (Mike Mahoney). I Franks värld finns också hans två barn från det första äktenskapet (Paul och Clarissa). Clarissa är hans klippa- hans stora stöd.

Romanen spinner över tre dagar runt "Turkey Day" dvs Thanksgiving år 2000. Samtidigt pågår rösträkningen i Florida- valet står och väger fortfarande.

Här en beskrivning ur boken- det handlar om Franks prostatacancer och lämplig behandling.
"Hon (Clarissa- min anm.) hade kommit fram till att jag var alldeles för ung för "vaksam väntan" varvid patienten sluter en kafkaaktig uppgörelse med ödet om att sjukdomen kanske ska fortskrida långsamt (eller inte alls), att det normala livet som genom ett under ska återupptas och många år triumferande marschera förbi innan annat vad det nu bli r fäller en som en krypskytt (bli påkörd av en turistbuss, få kallbrand i en tå) innan det första hinner ta kål på en. Det funkar jättebra för sjuttiofemåringar i Boynton Beach men är inte så bra för oss femtiofemåringar vars själva vigör är den inre fienden och som sjukdomen tenderar att festa på som hyenor."

Ett citat till:

" Helt plötsligt försöker folk avråda en från att göra saker man vill göra och alltid har gjort: Klättra inte upp på den där stegen. Kör inte när det är mörkt. Skjut inte upp att ta den där livförsäkringen. Jag upprepar :den Permanenta Perioden är helt emot det här sättet att gradvis bli föråldrad. Men dess styrkor tycks återigen ha dragit sig tillbaka."

Jag tyckte mycket om den här boken- jag har inget emot allt prat och alla beskrivningar- det blir mycket underhållande- speciellt när en del företeelser och personer i det amerikanska samhället häcklas. Frank Bascombe är en ganska sympatisk typ, och jag gillar hans sätt att filosofera över tillvaron. (Jag har skrattat högt och ofta åt många formuleringar).

Med Caravaggio som inspiration

I Salley Vickers "The Other Side of You" spelar konstnären Caravaggio en stor roll.

-

Jag tyckte mycket om "The Other Side of You".

-

David McBride är psykoterapeut och från sin barndom bär han inom sig ett djupt och oläkt ärr. Han blir "tilldelad" en patient, Elizabeth Cruikshank (som försökt begå självmord). Mellan McBride och Elizabeth växer en förståelse, där de båda hjälper varandra att läka sår och komma "ut ur den förstening" som hindrat dem från att vara sanna mot sig själva, sina rätta jag. Flera avsnitt i boken utspelar sig i Rom.

-

Det är en bok om att "vara människa"- om hur svårt det kan vara. "There is no cure for being alive".

-

Caravaggios målning "Supper at Emmaus" (se ovan) förekommer mycket i boken och denna målning ger nyckeln till romanen. (I Emmaus avslöjade Jesus sitt rätta jag för två av sina lärjungar).

-

Vickers har själv arbetat som psykoanalytiker (Jungian) och i slutet av boken finns en intressant intervju med henne ( hon nämner också sina "top ten books"- några av dem är: Emma av Jane Austen, The Ambassadors av Henry James och Middlemarch av George Eliot. )

Jag kommer definitivt att läsa mera av Salley Vickers.

Sommarsquash, tokolosh

Jag kommer att fatta mig kort för den här boken har det redan skrivits spaltmeter om. Jag blev intresserad av den på grund av titeln (vad farao är "tokolosh" ,undrade jag) - att handlingen utspelar sig i Syd-Afrika tillförde det hela en extra krydda också.

Jag tyckte mycket om den första delen av boken- en hemsk och samtidigt mycket spännande barndomsskildring.Lilla Faith- som försöker att överleva sin barndom tillsammans med sin mamma ,som mer och mer tappar fotfästet. Faiths relation till Nomsa (flickan som kommer för att hjälpa till i det alltmera icke-fungerande hushållet) är mycket fint skildrad.

Andra delen av boken föll mig inte lika mycket i smaken- det blev lite för "spretigt" för min del. Lite för förutsägbart.

Summa summarum- "Sommarsquash, tokolosh" var en annorlunda och underhållande bekantskap.

Friendly Fire av Abraham B Yehoshua

Jag ska erkänna det genast- Yehoshua är den författare som gett mig årets absoluta höjdpunkter i "lässoffan". "Friendly Fire" är den klart mest fängslande av de tre böcker jag hittills läst av denne israeliske författare. (Den befriade bruden och Kvinnan i Jersualem är de andra två- jag hann inte läsa ut "De fem årstiderna- tyvärr- men den ska lånas hem igen).
-
I "Friendly Fire" möter vi Amotz och Daniela och deras familj. Hela historien har ett yttre tidsperspektiv på åtta dagar och sammanfaller med Hanukkah. Amotz stannar kvar i Tel Aviv medan hustrun Daniela åker till Tanzania för att slutligen kunna få hjälp (som hon tror) att komma över sin systers död två år tidigare. (Systern dog just i Tanzania och där bor fortfarande svågern Yirmi). Yirmi arbetar med ett antal arkeologer (en internationell skara) för att utforska människans urhem eller snarare "vår urfader/moder".
-
I Tel Aviv är Amotz i full färd med att klara av arbete och vardagssysslor. Amotz basar över en ingenjörsfirma (och han har tagit över efter sin far - även Amotz son arbetar där - men just nu är sonen (Moran) inkallad). Amotz är specialist på att designa hissar. En mycket viktig del av berättelsen handlar om en ylande och tjutande hiss (låter det tråkigt? De kan jag garantera att det inte är).

Bokens inre historia handlar mycket om döden (ett tema som verkar vara återkommande hos Yehoshua). I fokus står Yirmis och Shulis son Eyal- som dog på grund av "Friendly Fire" (dvs sköts (av misstag) av sina egna soldatkamrater under ett vaktpass i ett palestinskt område). Hur hanterar familjen Eyals tragiska död? Detta genomsyrar boken.

"Friendly Fire" är en rik och vacker bok, en "La condition humaine" på drygt 400 sidor -fylld av symbolism .

Ett utdrag:" Fire is conceived of as a living thing. It moves about incessantly, changes its shape and colour, eats, makes noises, provides heat."--- "Perhaps in the knowledge of fire is a key to the knowledge of death".

Yehoshua

Yehoshua har mig trollbunden. "Friendly Fire" finns ännu inte på svenska (så vitt jag vet). Boken damp ner i brevlådan för några dagar sedan (från Amazon) och jag har inte så många sidor kvar att läsa. Jag kommer att skriva om den mycket snart.

Yehoshua (f. 1936) är en av Israels främste författare och han har vunnit många utmärkelser för sina böcker.

Mitt namn är Luz- Elsa Osorio

I Nationalencyklopedin under "Argentina- statsskick och politik" finns bl a följande att läsa :" I peronismen har vitt skilda sociala grupper och politiska inriktningar sammanstrålat. Detta har föranlett hårda interna konflikter, som på 1970-talet urartade i en blodig uppgörelse mellan den regerande konservativa falangen och de vänsterorienterade Montoneros."

Detta täcker inte på långt när vad som hände under flera fasansfulla år av de grövsta brott mot de mänskliga rättigheterna.

I "Mitt namn är Luz" skildras en kvinnas sökande efter sin biologiska familj. Boken inleds i Madrid- här möter Luz för första gången i sitt liv sin biologiske far, Carlos. Mellan dem inleds ett långt samtal- och hela Luz liv nystas upp. Man får en skrämmande och mycket intensiv lektion i en del av Argentinas historia som vi inte ska glömma. Luz mor tillhörde en av dessa som bara "försvann"-(och Luz är ett så kallat "stulet barn") men Luz har lyckats att få reda på hennes fruktansvärda öde.

Vägen till klarhet har varit lång och svår för Luz (namnet är mycket symboliskt!). Hon förstod tidigt att det var något som "inte stämde" och så föll undan för undan många bitar på plats för henne.

Den här boken gav mig en stor läsupplevelse. Det blev en hemsk resa till en annan tid- men resan kändes viktig. En stark berättelse och ett starkt historiskt dokument.

Geraldine Brooks- och en sömnlös natt

Jag har läst ut Geraldine Brooks "Allahs döttrar". En bok som jag hade svårt att släppa och sedan låg och tänkte på stora delar av natten. Boken är skriven i början av 90-talet men det är inte mycket som har förändrats för kvinnorna i den muslimska världen sedan dess - och eventuella förändringar verkar bara bli till det sämre. Jag tänker med fasa på tamilernas angrepp på unga flickor på väg till skolan i Afganistan- på kvinnor i Saudi-Arabien som inte ens får lov att köra bil. Listan kan göras lång.

Geraldine Brooks är journalist och vid tiden för boken var hon anställd vid Wall Street Journal. År 1987 begav hon sig så ut för att "leva bland islams kvinnor".

Resan hon tar oss med på går till framför allt Egypten, Jordanien, Iran och Saudi-Arabien. Brooks skriver också om koranen och hur den tolkas av olika grupper. Det tycker jag är extra intressant. Det finns ett register längst bak i boken som är mycket praktiskt att kunna tillgå för det är inte lätt att hålla alla begrepp och benämningar i skallen.

"En mördare måste enligt islamsk lag inte dömas till döden. Däremot är dödsstraff obligatoriskt för varje överbevisad äktenskapsbrytare som skulle ha kunnat tillfredställa sitt sexuella behov tillsammans med en maka eller make. --- I dagens Iran blir män som ska stenas begravda upp till midjan och kvinnor till bröstet, och stenarnas storlek är noggrant reglerad. Varken stenblock eller småsten får användas, så att döden inte ska bli vare sig barmhärtigt snabb eller utdragen i all oändlighet."

Utanför Jerusalem träffar Brooks en palestinsk familj bestående av man, två hustrur och många barn. Hustru nummer ett, Rahme, är den undanskuffade som lever på "nåder". " En gång när jag ett sällsynt ostört ögonblick försökte fråga Rahme om hennes känslor log hon gåtfullt. Hon tog mina båda händer i sina spruckna och slitna och viskade bara. "Insha 'allah". Som Gud vill.--- Hennes religion var trots allt islam- Underkastelsen. Jag tyckte nog att dess regler krävt att hon fått underkasta sig väl mycket."

I ett kapitel beskrivs ett möte i Riyadh med en äldre andlig rådgivare. "Jag frågade hur han, om han aldrig förut talat med kvinnor utanför familjen, kunde fungera som andlig rådgivare åt byns kvinnor. Min vän såg underligt på mig. "De lägger naturligtvis fram sina problem för honom genom sina äkta män", sa han. "Och om det är den äkta mannen som är problemet?" Den tanken hade aldrig fallit någon av männen in."

Bokens stora behållning är förstås alla de möten med islams kvinnor som Brooks gör. Porträttet av Sahar- kvinnan som Brooks arbetat med på Wall Street Journal kommer att stanna kvar i mitt minne. Sahar återvände till sitt hemland, Egypten, och lät sig ryckas med i den "muslimska vågen . "Sahar hade gått med i en kvinnlig studiegrupp i en moské i närheten och påverkats av den unga och beslöjade kvinnliga läraren. "Jag brukade sitta där och läsa i den heliga Koranen om att kvinnor skulle bära slöja och sedan gå ut på gatan i bara armar," sa hon. "Och jag tänkte att jag klädde mig på det sättet bara för att det var västerländskt. Varför imitera allt som var västerländskt? Varför inte prova något av de som var vårt eget?"

Jag känner mig tämligen matt efter att ha läst den här boken men jag tycker om böcker som berör, skakar om. De behövs.

De utsatta av Maïssa Bey

Detta är en bok som jag blivit mycket berörd av. (Maïssa Bey är ett "nom de plume"). Författarinnan vågade livet när hon skrev sina böcker i ett fundamentalistiskt och förtryckande Algeriet.

Handlingen påminner mig till en del om Anita Nairs "Kvinnor på ett tåg"- men kvinnorna i "De utsatta" åker inte tåg- de sitter inspärrade på ett mentalsjukhus i Algeriet. Bokens jag berättar också sin egen sorgliga historia. Språket är så vackert- så poetiskt.... instängda, fattiga kvinnor får komma till tals- de har alla sina egna öden- Kheïra, Malika, M'a Zahra, M'Barka, Badra.....en bok som jag inte kunde släppa när jag väl börjat läsa. (Formatet är också mycket tilltalande).

Ett utdrag: "Det finns vissa trösklar man aldrig tror sig kunna komma över av rädsla för att duka under.

Ibland kan det räcka med ett ljud

gnisslet från en dörr som öppnas

smällen från en dörr som stängs

ett barnskrik eller

det klagande lätet från en fiskmås

ett enda ord, som nästlar sig in och betvingar dig kan vara tillräckligt, en fläkt från kullarna eller havet, ett flyktigt ögonblick eller ett snett ljus, som i gryningen tränger igenom molnen."

Den här författarinnan vill jag absolut läsa mera av.

Balzac och den kinesiska lilla skrädderskan av Dai Si Jie

Tid: åren strax efter Maos kulturrevolution- (1971.) Plats- en by långt ute på Kinas landsbygd
Huvudpersoner: författaren och hans vän Luo

Bakgrunden :(enligt författaren)
I slutet av 1968 lanserade Mao en dag en kampanj som skulle förändra landet till grunden. Universiteten stängdes och de unga intellektuella (dvs de elever som gått ut gymnasiet), skickades ut på landsbygden för att "omskolas av de fattiga bönderna".

Konceptet känns igen- och det var här som Pol Pot fick sin inspiration till det som kom att bli det fasansfulla "killing fields".

Till byn kommer alltså författar-egot och hans vän Luo- med sig har de bland annat en fiol- här ett utdrag ur boken:

"Ni ska få höra en sonat av Mozart" förklarade Luo. "Vad är en sonat för något?" frågade ledaren mig misstänksamt. "Jag vet inte" stammade jag. "Något västerländskt påhitt." En sång?" "Mer eller mindre", svarade jag undvikande. Genast blev ledarens blick vaksam som hos en god kommunist och hans röst var fientlig: "Vad heter den, din sång?" "Det liknar en sång, men det är en sonat" "Jag frågar dig vad den heter!" skrek han och såg mig stint i ögonen.--- "Mozart" sa jag tveksamt. "Mozart vad då?" "Mozart tänker på ordförande Mao", fyllde Luo i i mitt ställe.
Vilken djärvhet! Men den hade effekt, som om ledaren hade hört något mirakulöst blev hans hotfulla ansikte genast mildare. Hans ögon smalnade i ett stort, lycksaligt leende. "Mozart tänker alltid på ordförande Mao", sa han. "Javisst, alltid", instämde Luo.

I byn finns en annan "utskickad" intellektuell (kallad glasögonormen)- han har lyckats smuggla in en hel koffert med klassisk västerländsk litteratur. Berättaren och Luo lyckas komma över denna skatt och så kan de "berätta böcker... "

Boken är både rolig och sorglig- och den känns mycket viktig. Jag rekommenderar den å det varmaste. En verklig liten pärla!

Den 7:e porten av Richard Zimler

"En roman om Berlin, kabbalistiska profetior och dubbelliv"

och jag blev helt trollbunden..... Boken tar oss med till 30-talets Berlin (och i någon mån även 40-talet)- nazisterna tar makten. I centrum av historien står Sophie Riedesel- en mycket brådmogen tonåring- man får följa hennes väg genom ett alltmera kaotiskt samhälle. Sophie är en människa med stort mod och stort civilkurage. I boken finns både kärlek (kärleken mellan Sophie och den mycket äldre Isaac är så fint skildrad) och tragedi- realistiska beskrivningar av förföljelsen av judar och förståndshandikappade (och även fysiskt handikappade).

Boken är avdelad i "portar"- efter kabbalans sju portar. Detta ger en extra och djup dimension till berättelsen.

"Den 4:e porten

Fyra är bokstäverna i Guds namn, bönetiderna på Sabbaten, väderstrecken, elementen och det antal gånger som Torahn befaller oss att berätta om uttåget ur Egypten. Fyra är tolkningens nivåer.

Bakom Den fjärde porten finns blommorna på det fält där vår förening blomstrar. Känd som Machonen, är denna nivå i himlen vårt andliga Jerusalem. Det är ärkeängeln Mikael som har uppsikt över den. I konung Darius fjärde regeringsår kom Herrens ord till Sakarja. (Sakarja 7)"

Ett utdrag- från kapitel 11:

" Vår propagandaminister talar till ett myller av studenter som är upprymda över möjligheten att få bränna tusen års poesi och prosa, vilken de när det kommer till kritan inte alls velat läsa. Eller så vänder sig doktor Goebbels helt enkelt direkt till den askhög som visas i mitten av duken- denna rykande röra som var Tysklands kultur fram till för tre månader sedan? Det är svårt att bedoma utifrån kameravinkeln, men ingen skulle frånkänna att den galningen kan föra ett samtal med aska".

"Den sjunde porten" är en bok som är mer än läsvärd.

Den 7:e porten av Richard Zimler

Av en ren händelse fick jag syn på den här boken på biblioteket. Jag har läst 100 av nära 600 sidor- den verkar mycket lovande.

Jag plankar en bit av boken (som var upplagd på AdLibris)- detta är från kapitel 11.

"Tjugotusen böcker bränns av universitetsstudenter på Opern-plats i Berlin den tionde maj. Sigmund Freud, Max Brod, Alfred Döblin, Klaus Mann, Peter Altenberg, Oscar Blumenthal, Richard Beer-Hoffmann.Om du inte känner till alla dessa namn, så lyckades nazisterna förvandla mer av vår kultur till aska än du kanske vill erkänna."

Många fler författares böcker brändes än så (min kommentar)- man brände Heines böcker, Erich Kästners... (Kästner var själv åsyna vittne till bokbålet). Jag återkommer med tankar om den här boken.

Beat!

Eftersom husdjuret haft en orolig natt (mycket utespring med mig i hasorna som ett annat åkerspöke) blev det "extra vakentid"- jag har läst ut "Beat! poesi och prosa från beatgenerationen". (redaktörer Gunnar Harding och Per Planhammar.) Boken bjuder på både historia och utdrag ur diktsamlingar- en precis lagom blandning i mitt tycke.

Mycket givande. Mycket intressant. Mycket läsvärd.

De författare (läs poeter) som jag känner mest för i den här gruppen är Allen Ginsberg, Lawrence Ferlinghetti och Gary Snyder.

Beat + nik = beatnik (suffixet "nik" togs från "det ryska ordet Sputnik). Husgudar var bland annat Rimbaud, Baudelaire och Apollinaire.

I San Fransisco startade Lawrence Ferlinghetti (i början av 50-talet) en bokhandel "City Lights Bookstore" och den blev samlingsplats för stadens poeter (Ferlinghetti hade också ett eget förlag där han gav ut poesi). I San Fransisco fanns också "Six Gallery" - en bilverkstad som omvandlats till konstgalleri med uppläsningslokal.

Så- den 13 oktober 1955 (ett magiskt datum) ägde den uppläsning av poesi rum som skulle bli det stora startskottet för "beat"-rörelsen.

"Six Poets at Six Gallery". Poeterna var Allen Ginsberg, Michael McClure, Gary Snyder, Philip Whalen, Philip Lamantia och Jack Kerouac.

Allen Ginsberg framförde sin "Howl" för första gången. En entusiastisk Ferlinghetti tryckte upp dikten i en upplaga på något över 1000 exemplar. Den 21 mars 1957 slog polisen till och en arresteringsorder överlämnades till Ferlinghetti (och det stackars bokhandelsbiträdet som sålt boken)- "Howl" ansågs "obscen".

Det blev rättegång och den kom att bli en stor seger för försvarssidan. Ginsbergs lycka var gjord kan man säga.

Lawrence Ferlinghetti (f 1919)

bosatte sig i San Fransisco år 1951 och startade sin bokhandel "City Lights" år 1953. En av hans mest kända diktsamlingar är "A Coney Island of the Mind" (1958) År 1998 utsågs han till San Fransiscos egen "poet laureate".

Utdrag ur "Självbiografi" i tolkning av Gunnar Harding

--- Jag hör Amerika sjunga

i Gula sidorna

Man kan aldrig vara säker

själen har sina utbrott

--- Jag lever ett lugnt liv

på Mikes bar varje dag

och ser biljardspelarna

sörpla minestrone

och mumsa makaroner---

Allen Ginsberg (1926-1997)

Påverkades av bl a Walt Whitman och William Carlos Williams. Var mycket politiskt engagerad och var under hela 60-talet aktiv motståndare till Vietnamkriget.

Utdrag ur "Howl" (de sista raderna). (detta utdrag hittade jag på "nätet")

I'm with you in Rockland

where we wake up electrified out of the coma

by our own souls' airplanes roaring over the roof

they've come to drop angelic bombs

the hospital illuminates itself imaginary walls collapse

O skinny legions run outside

O starryspangled shock of mercy the eternal war is here

O victory forget your underwear we're free

I'm with you in Rockland in my dreams you walk dripping from a sea-journey on the highway across America in tears to the door of my cottage in the Western night

Gary Snyder f. 1930

en "miljöpoet" som säger "man ska vara medveten om platsen där man bor, ta ansvar för den inför de efterkommande och även bakåt i tiden."

Utdrag ur "Jobb att göra nedåt stan" tolkad av Niklas Törnlund

"Venus brinner i öster,

Mars svävar i Tvillingarna.

Frost på stockar och barmark

bortom hus och träd."

Mahmoud Darwish och Abraham Yehoshua

En palestisk lyriker och en israelisk skönlitterär författare- det tycker jag är en bra blandning så här ett par dagar inpå det nya året.

Ett smakprov ur "The Butterfly's Garden" (No more and no less)

I am a woman. No more and no less
I live my life as it is
thread by thread
and I spin my wool to wear, not
to complete Homer's story, or his sun.
And I see what I see
as it is, in its shape,
though I stare every once
in a while in its shade
to sense the pulse of defeat,
and I write tomorrow
on yesterday's sheets: there's no sound
other than echo.
I love the necessary vagueness in
what a night traveler says to the absence
of birds over the slopes of speech
and above the roofs of villages
I am a woman, no more and no less.