Den modige bokförläggaren

Amsterdam- karta från 1600-talet

Att vara bokförläggare kan vara ett farligt yrke. Speciellt när det fria ordet hotas. Emanuel Querido fick plikta med sitt liv.

Under 1930-talet drogs snaran åt allt hårdare för de författare som ville skriva som deras samvete och  inspiration bjöd dem. Sommaren 1936 i Ostende hade den skara skriftställare som samlats där alla ett gemensamt- svårigheten att få sina böcker i tryck på originalspråket- tyska.

I Amsterdam fanns dock Emanuel Querido (1871-1943) som hade haft bokförlag där sedan 1915. Han var också en föregångsman vad gällde pocketböcker- han startade sin "salamanderserie" år 1934 (ett år innan den första penguinboken kom ut). Från 1933 och fram till den tyska invasionen år 1940 kom Querido att ge ut över 100 böcker av tyskspråkiga exilförfattare.

Så blev det maj 1940 och allt rasade samman. Querido flydde och försökte gå under jorden men han blev förådd, fängslad och skickad till koncentrationslägret Sobibor. Han mördades där i juli år 1943.

Tyska wikipedia har en lista över alla de författare som kom att stå under Queridos beskydd.

Om att vara ute och cykla

 En modernare variant av en Dursley-Pedersencykel (lånad bild)

Jag läser om tiden efter Victoria (drottning av England) och nog hände det mycket vid förra sekelskiftet. Det var en uppfinningarnas tid och det var enligt A. N. Wilson "the age of bicycling and the great outdoors".

Man gick från den obekväma (och farliga) storhjuliga varianten av cykel till en mera modern version. Den danske ingenjören Mikael Pedersen kom att bli banbrytande med sin utvecklade modell. En riktig lättviktare på den tiden (den vägde under 10 kilo) och med en hängmatteliknande sadel (de första modellerna hade sadlar av trä (aj!). Med den här typen av cykel slog man faktiskt nya hastighetsrekord.

Även kvinnorna hängde på trenden och i majnumret år 1911 av "Cycling Magazine" kunde man se en bild av Lady Harberton iklädd en specialsydd cykeldräkt (möjligen i stil med den här ovan).

Det ansågs oerhört chockerande med kvinnor i dräkter av detta slag och Lady Harberton "was refused admission to the coffee-room of an inn" , kan man läsa. Men- tiderna förändrades och snart kom bekvämare kläder. Bort med korsetter och utfyllnader- in med mera löst sittande plagg.

Det här är boken jag läser just nu. A N Wilson börjar med Edward VII och hans tid och så slutar det hela med Elizabeth II:s kröning.

The land of lost content

The Wrekin (lånat foto)

Into my heart an air that kills

From yon far country blows:

What are those blue remembered hills,

What spires, what farms are those?

That is the land of lost content,

I see it shining plain,

The happy highways where I went

And cannot come again.

Dikt XL i "A Shropshire Lad" av A. E. Houseman

Hela diktverket finns att tillgå via Gutenbergprojektet.

Jag läser A.N. Wilsons "After the Victorians- The world our parents knew"

Att skriva i exil: Stefan Zweig 1936

Sebastian Castellio 1515-1563

Sommaren 1936 befann sig Stefan Zweig i Ostende tillsammans med flera av sina författarkollegor. Hemmet i Österrike kunde han inte längre vistas i- han hade ryckts upp från sitt hemland och sina rötter och nu var han på flykt undan den bruna pest som började svepa över Europa.

Det är mycket betecknande att han skrev på en bok som handlade om rätten till det fria ordet- om hur man måste följa sitt samvete och hur man måste ha modet att ta ställning. Boken var: Castellio gegen Calvin oder Ein Gewissen gegen die Gewalt.

Sebastian Castellio föddes i Frankrike (nära den Schweiziska gränsen) och mycket tidigt tog han ställning mot förföljelse av oliktänkande. Inkvisitionen gick mycket hårt fram under 1500-talet och Castellio blev åsyna vittne till hur så kallade kättare brändes på bål . Han tog ställning för reformationen. Så småningom blev han vän med Calvin men den vänskapen tog slut när även Calvin började ansätta och förfölja personer av annan mening och trosuppfattning. (Miguel Serveto tvivlade på treenighetsläran och fick plikta med livet).

"Vad är en kättare"?, undrade Castellio och han predikade tolerans och förståelse.

"To kill a man is not to protect a doctrine, but it is to kill a man." (Sebastian Castellio.)

Castellio dog av naturliga orsaker men hans grav skändades.

Stefan Zweigs bok om Castellio finns på flera språk. Jag kommer att läsa den.

Förtätat och magiskt

Vy över Slussen år 1956 (lånad bild)

I förordet till Gösta Fribergs diktsamling "Elegi över en lördagskväll på Söder" (Bonniers förlag, 2000) skriver Nils-Aage Larsson om Fribergs diktning och ett ord som han använder sig av är "förtätningsmagi". Det fastnar jag för. Gösta Friberg skildrar människor och vyer på Stockholms söder med en alldeles speciell innerlighet och med ett djup som har många dimensioner.

Jag har inga rötter i Stockholm men en del av min släkt har hamnat här (som det är för så många andra- Stockholm har alltid varit ett nav för arbetstillfällen). När de kom till den stora staden fick de sina bostäder just på Söder. Maria Prästgårdsgata och Bellmansgatan är bekanta adresser för mig på brev som ofta skickades den gång det begav sig.

När jag var i Stockholm för två veckor sedan tog jag en lång promenad längs Hornsgatan och gick in i de där gamla gatorna och gränderna. Jag stannade till vid Maria Trappgränd och läste ett utdrag (som stod inristat på en plakett) ur dikten "Maria Trappgränd" av Gösta Friberg.

Lampans kväll; mässingskranens dropp;
gamla Köket, Maria Trappgränd.
Spårvagnen kvider och ylar vid Hornsgatans Puckel,-----
----
Och långt senare, när jag vågade mig uppför trapporna
till Hornsgatan: Varelser som strömmade förbi,
människor jag aldrig sett:

Framför mig      stiger de

från Spårvagnens    upplysta Hus

ner

på gatan.....
----

Maria Trappgränd ligger på Mariaberget och förbinder Söder Mälarstrand med Hornsgatan.

Vid Stockholms stora namnrevision1885 bestämdes namnet Maria Trappgränd, innan dess var namnet Trappgänden. 1679 omtalades den även som Trappe Stijgen och på 1700-talet förekom namnet Kyrkosteget, eftersom gränden når Hornsgatan mitt emot Maria Magdalena kyrka. (Källa: svenska wikipedia.)

Ostende sommaren 1936

Jag har gjort en tidsresa till 1930-talet och till det Ostende som inte längre finns kvar. Allt blev förstört under andra världskrigets bombningar. Idag är det en helt annan stad. Då känns det mycket speciellt att få kunna sjunka ner i soffan och läsa Volker Weidermanns berättelse om den där sommaren för så länge sedan nu, den där sommaren då de möttes- vännerna och poeterna för att försöka uthärda i sin exil.

Exilens villkor är hårda och kan nog inte förstås om man inte varit där själv- man kan bara ana och gissa. Pengar var en bristvara- oron för framtiden ständigt närvarande- exilförfattarna klängde sig fast vid varandra som skeppsbrutna. Några av dem kom att överleva kriget men alls inte alla. Den här hemska tiden i Europas historia krävde alltför många offer.

I Ostende tillbringade de alltså en sommar (1936), författarna vars böcker blivit brända i ett Tyskland som inte längre var deras att vistas i.

Här fanns Stefan Zweig, Joseph Roth, Hermann Kesten, Egon Erwin Kisch, Ernst Toller och så den enda kvinnan i församlingen (förutom fruarna förstås)- Irmgard Keun. Bara hälften av dem skulle överleva kriget och Kisch dog redan år 1948.

I Weidermanns bok är det Zweig och Roth som får inta huvudrollerna men alla de övriga har även de sina viktiga platser.

Hermann Kesten, till exempel, kom att bli "Schutzvater aller über die Welt Versprengten". Jag har valt att illustrera mina ord med Kestens krönika från den här tiden "Meine Freunde, die Poeten". Kesten skrev alltid på caféer- han behövde vara omgiven av samtal och liv. Kesten var den som försökte hålla modet och humöret uppe- men han led i tysthet. Han lyckades rädda sig till USA, han överlevde kriget och blev hela 96 år gammal. En del av hans verk finns i svensk översättning men de har ett antal år på nacken och kan nog vara svåra att få tag på.

Läsningen av "Ostende 1936, Sommer der Freundschaft" fick mig också att plocka fram Irmgard Keuns roman "Nach Mitternacht" (som skrevs just i exil) för omläsning.

Om just den här boken skrev jag några rader för något år sedan och här är ett litet smakprov:

Kurt Tucholsky sa om Irmgard Keun "Sie hat Humor wie ein dicker Mann"- det ger hon exempel på i "Nach Mitternacht"
-
En värdshusvärd protesterar på sitt eget vis mot nazismen genom att måla ett hakkors i en toalett (i själva klosettskålen alltså)- när han blir tillfrågad om vad nu detta ska betyda blir svaret: " Dat die Arschlöcher sehn, wat sie jewählt haben" vilket i översättning (min helt egen) lyder ungefär "så att rövhålen ska se vad de har valt". (Värdshusvärden hamnar i koncentrationsläger, givetvis).

Jag kommer att fortsätta att skriva om Ostende år 1936 och författarna som var där.

Tysk fredag (med näsbjörnar)

(Lånat foto.)

Ja, vad har den här (ser han/hon inte lite sorgsen ut förresten?) näsbjörnen med Tyskland att göra kan man fråga sig. Jag hamnade hos detta trevliga släkte av en ren sinkadus.

I min hand just nu har jag Volker Weidermanns "Ostende 1936, Sommer der Freundschaft" men den vill jag läsa färdigt innan jag skriver om den. Volker Weidermann har jag läst lite annat av tidigare- han har bland annat skrivit en bok om de författare som förbjöds under nazi-tiden, de som fick sina böcker kastade på bokbålen i Tyskland under 1933.

När jag letade efter Weidermanns övriga alster hittade jag en bok med en trevlig titel:

"Niemand, null und Nasenbär". Den är skriven av Anne Zielke med förord av Volker Weidermann. Det handlar om ord och deras ursprung, användning och betydelse. Det låter väldigt spännande tycker jag- (som redan har tryckt på send-knappen).

Wörter sind die Welt. Über Wörter lässt sich alles sagen, alles herausfinden. Familiengeschichten, Revolutionsgeschichten, Nasenbärgeschichten.

Så står det på bokomslaget och visst vill jag läsa mera om ord och jag ser verkligen fram emot kapitlet om de där näsbjörnarna. (de bor visst mestadels i Syd- och Mellanamerika).

Tematrio: Räkneord

 Denna vecka är det räkneord som är på tapeten i Lyrans tematrio. Jag väljer från diktens värld.

1.   Först ut blir Göran Palm som har gjort en sammanfattande volym med 25 utvalda personer från "Sverige en vintersaga", ett gigantiskt epos på blankvers som blivit publicerat i fyra delar mellan åren 1984 och 2005.

En av personerna som beskrivs i den här sammanfattningsvolymen är konstnären John Bauer- jag citerar några rader:

"Din sång är sorg som vilsna tranors låt.
Man måste landa i sitt eget djup
för att förstå vart den man älskar högt
tar vägen när hon sjunker ner i sitt."

2.   Lina Ekdahl skriver med humor och bitskhet- och i samlingen "59 dikter" (urval från "Fram på dagen" och "Människorna pratar" får man ett mycket bra smakprov på hennes diktkonst.

----
de e så jobbit å
ringa skattemyndigheten
så jobbit å
byta spån hos marsvinet
så jobbit å
ta på ditta
å ta på dädä
lite löta
å de e kö till bankomaten.

(från dikten De e inte roligt inte).

3. Fem kornbröd och två fiskar av Hjalmar Gullberg kom ut mitt under brinnande krig. (1942).

Dikterna här präglas av den tiden.
---
"Då spelar vi en frihetssång
om riket som blev vårt en gång
och aldrig, aldrig skall bli ditt,
så länge skummet stänker vitt
och havets bränning gör sitt kast
där ymnigt strandgräs lyser vasst,
som hade det till ändamål
att klyva stormen med sitt stål.
Då spelar vi om vintersnö
som faller över skog och sjö;
om lärkans budskap från en sky,
att våren kommer till vår by;
om sommaren som går i blom
kring arbetsplats och helgedom;----

Från dikten "Spel på taggtråd".

To call up the shades

Fotot är lånat

To call up the shades

One candle is enough. Its gentle light
will be more suitable, will be more gracious
when the Shades come, the Shades of Love.

One candle is enough. Tonight the room
should not have too much light. In deep reverie,
all receptiveness, and with the gentle light-
in this deep reverie I'll form visions
to call up the Shades, the Shades of Love.

Från: C. P. Cavafy Collected Poems i översättning av Edmund Keeley och Philip Sherrard

Dikterna i Leiden

Ovan en dikt (på originalspråket, grekiska, av Konstantin Kavafis.

Muurgedichten, kallar man dem för - sammanlagt finns 101 stycken dikter från många kända (och ibland kanske mindre kända) poeter och de pryder väggar i den nederländska staden Leiden. Väggdikterna var ett projekt som varade i cirka tio år och nog skulle det vara intressant att vandra runt och ta in all denna poesi. (Allt är tydligen "ristat" på originalspråk).

Nils Ferlins "Stjärnorna kvittar det lika" kan även den läsas på vägg i Leiden.

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör...
Det sägs att en stjärna skall falla
var gång när en människa dör -

 

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,

 

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd -
- Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

(Från "En döddansares visor").

All My Puny Sorrows av Miriam Toews

Winnipeg (lånat foto).

 In fancy (well I know)
From business wand'ring far and local cares,
Thou creepest round a dear-loved sister's bed
With noiseless step, and watchest the faint look,
Soothing each pang with fond solicitude,
And tenderest tones medicinal of love.
I, too, a sister had, an only sister --
She loved me dearly, and I doted on her;
To her I pour'd forth all my puny sorrows;
(As a sick patient in a nurse's arms,)
And of the heart those hidden maladies ­
That e'en from friendship's eye will shrink ashamed.
O! I have waked at midnight, and have wept
Because she was not!

Från dikten To A Friend av Samuel Taylor Coleridge

Det var med en suck jag la ifrån mig Miriam Toews roman "All My Puny Sorrows"- en suck, för det var en vacker, sorglig och bitvis också komisk (i all tragik) berättelse. Att boken har starka självbiografiska inslag kan ingen tvivla på som har läst om Miriam Toews bakgrund.

Yolandi och Elfrieda är systrar och står varandra mycket nära. Elf (som hon kallas) är den äldre av de två och hon är en berömd och mycket eftersökt konsertpianist- Yoli (frånskild och med två barn) lever lite mera undanskymt och försöker försörja sig på att skriva ungdomsböcker. Fadern, får vi veta, tog sitt eget liv för ett antal år sedan- kvar finns nu mamman som är i sjuttioårsåldern och med ett brinnande intresse för scrabble (Alfapet) och TV-serien "The Wire". Familjen har sina rötter hos mennoniterna men har lämnat den strikta formen av utövandet (något som leder till misshag från en hel del andra församlingsmedlemmar).

Romanen handlar om framför allt om död och om rätten till att bestämma över både sin kropp och sin själ. Elf är en kvinna som inte orkar med sitt liv och som hela tiden söker efter vägar att slippa från den här världen. Elfs långa och vindlande och svåra färd bort är det som håller samman berättelsen och det kunde varit enbart hemskt och deprimerande att läsa men det blir inte så- det är svårt, jo visst, men det är framför allt tankeväckande. Handlingen blandas också med tillbakablickar från ungdomen och sidoblickar på andra familjemedlemmar. Här håller man samman- trots alla bekymmer och all sorg.

Vad jag också tycker så mycket om är att författarinnan ofta hänvisar till poesiens värld- tragikomiskt blir det till exempel när Elf jagar bort en icke önskvärd präst från sitt sjukhusrum med hjälp av en dikt av Philip Larkin:

What are days for?

Days are where we live.   

They come, they wake us   

Time and time over.

They are to be happy in:   

Where can we live but days?

Ah, solving that question

Brings the priest and the doctor   

In their long coats

Running over the fields.

 

(Days, av Philip Larkin)

 

"All My Puny Sorrows" lämnar efter sig ett djupt vemod men också hopp och förtröstan. Att den här romanen skulle vara en mycket värdig vinnare av Giller-priset tycker jag inte att det kan råda någon som helst tvekan om.

 

 

Inte bara Atwood, inte bara Munro

Kanada är ett stort land till ytan men det kommer ofta att skuggas av sin granne i söder- i många hänseenden. I fjol tilldelades Alice Munro Nobelpriset i litteratur och med det kom ett visst fokus att läggas också på hennes hemland. Här finns det mycket att utforska!

För några dagar sedan skrev jag ett par ord om The Scotiabank Giller Prize- ett stort litterärt pris med adress Kanada. Den långa listan har precis publicerats och den innehåller en hel del som lockar till läsning. Jag konstaterar att mitt eget lilla bibliotek verkligen har varit på bettet när det gäller inköp och jag hittade (väl i blickfånget) "All My Puny Sorrows" av Miriam Toews- en av författarna som finns medtagen som en eventuell pristagare till Gillerpriset. Nu läser jag och fångas av handlingen som är båd djupt tragisk och komisk men mera om den vid ett annat tillfälle- jag har hälften av boken kvar "att förtära."

Miriam Toews (f. 1964) har redan fått många priser för sina böcker (mest romaner) och hennes böcker har översatts till tyska, norska och danska (men inte till svenska). Hennes familjehistoria är intressant- hon har sina rötter hos mennoniter från Ukraina. (De blev utkastade från sitt hemland under 1800-talet). Miriam Toews är uppväxt i Steinbach i provinsen Manitoba men numera bor hon i Winnipeg.

"All My Puny Sorrows" är hennes sjätte roman. Steve Davies har recenserat i tidningen The Guardian. Vem som vinner Giller-priset får man veta i början av november.

En kvinna med blått hår och ett brinnande intresse för böcker

Rabih Alameddine är en libanesisk författare som numera är bosatt i USA. I år har hans roman "An Unnecessary Woman" hamnat på långa listan för The National Book Award.  Säkerligen mycket välförtjänt. I Norge är man på bettet och där finns redan en översättning.

Det som lockar mig med den här romanen är att den handlar om bland annat kärleken till böcker och litteratur. En drygt 70-årig kvinna- Aaliya- (som av misstag råkat färga håret blått) berättar om sitt liv- och samtidigt blir det också en berättelse om Libanons tragiska historia.

Aminatta Forna har skrivit en recension i The Independent.

Kommer en svensk översättning, måntro?

Med blicken riktad mot Kanada

På bilden ovan: Maude Abbott (1869-1940) en av de första kvinnliga läkarna i Kanada och specialist på medfödda hjärtfel.

 

 

Hennes liv har inspirerat den kanadensiska författarinnan Claire Holden Rothman till att skriva boken "The Heart Specialist" - en bok som för övrigt nominerades till det prestigefyllda Scotiabank Giller Prize år 2009.

Hösten är förutom mycket annat också de stora bokprisernas tid- och även i år har Claire Holden Rothman fått en roman upp på den långa listan till Giller-priset.

Claire Holden Rothman (f. 1958) är född i Montreal och hon har också gett ut ett par novellsamlingar. Romanen om den kvinnliga läkaren Agnes White (Maude Abbott) krävde mycket av författaren och det tog tid att forska i källorna. Claire Holden Rothman ville därför hålla sig mer i närheten av nutid i sin nästa roman och valet blev då att skriva om den så kallade oktoberkrisen (The October Crisis) i Quebec år 1970.

1970-talets Quebec var minst sagt oroligt med kidnappningar, bombdåd och söndersprängda brevlådor. Jag vet inte mycket om de här skeendena i Kanadas historia- dags att bilda sig, tänker jag. I väntan på "My October" som har blivit romanens titel ska jag läsa "The Heart Specialist".

För den som vill ta en titt på den långa listan till The Scotiabank Giller Prize så finns den här.

Tysk torsdag: Mira och Irma av Sabine Gruber

Tack alla högre makter för de små förlagen. Utan dem hade vi stått oss slätt, vi bokälskare.       Thorén & Lindskog  specialiserar sig på översättning av modern tysk litteratur och jag har precis läst ut "Mira och Irma" från årets skörd.

Spegelroman- kallas det så? Annars är det en bra beskrivning på den här romanen som suger läsaren till sig från så gott som första sidan. Irma och Mira, två kvinnor i två städer och med helt olika bakgrund och förutsättningar - men ändå inte helt väsensskilda från varandra. De kommer till tals i vartannat kapitel och först landar vi i Rom, på ett sjukhem där Mira arbetar som vårdare. Hon lever ett grått liv med ett dåligt äktenskap och med ett slitigt och ofta otacksamt arbete. Hon är omgiven av död och framför allt förgängelse,

I Wien finns Irma ,ensamstående mamma till Florian (tre år gammal). Hon är en svårt njursjuk kulturjournalist som även hon lever med döden i hasorna. (Dessutom skriver hon artiklar om "utdöende yrken"), En transplantation blir räddningen för Irma och hon blir besatt av att få veta mera om den person som donerat njuren.

Sabine Gruber är en mycket duktig berättare och orden flyter lätt genom sidorna. För mig är den stora behållningen tankarna som kommer efteråt- för jag tycker att romanen har ett djupare plan än det rent händelsemässiga. Vad innebär det att vara människa- vad kan vi välja och vad får vi oss tilldelat? Kärlek, förgängelse och slutligen död är de tre grundstenarna. Sabine Gruber har sett till att blanda ingredienserna på bästa sätt.

Och- ja- hon lyckas också med att knyta ihop säcken och få en gemensam nämnare innan boken tar slut. "Mira och Irma" (eller "Über Nacht" som är originaltiteln) blev nominerad till Deutscher Buchpreis år 2007.
.

Sent i september

Hem från biblioteket bar jag den- Jujja Wieslanders trädgårdskrönika (i brist på bättre beskrivning). Nu ska jag förstås villigt erkänna att trädgårdsskötsel inte hör till mina största passioner men- jag gillar att klippa gräs och att använda sekatörerna (större som mindre). Hösten är också en tid att plantera lökväxter för de sprider så mycken glädje när de sedan börjar dyka upp (ibland väldigt tidigt på våren). Växthus äger jag inte men en liten tomatplanta har jag och den bär rikligt med små gula "bollar" som har en helt annan smak än dem som man serveras i snabbköpet.

Jag har bara bläddrat lite i den här boken men jag föll direkt för de utsökt vackra illustrationerna av Ane Gustavsson .  Ett år får vi följa Jujja Wieslander och hennes trädgård och framför allt hennes arbete där ( med väldigt trevliga tankar och reflektioner. )

"En allt för tuktad trädgård är inte heller vacker. Den blir som ett barn som lärt sig lyda, försagd, förkrympt och stram."

Trees are the earth's
endless effort
to speak to
the listening heaven.   (Rabindranath Tagore).

Ett kapitel har titeln "I de döda lövens tid" och det är så vackert och poetiskt skrivet- om hur det faktiskt är just då som trädgårdsåret verkligen börjar- när löven har fallit ser man ju de nya knopparna som bara väntar på att få slå ut (och tiden går fort!).

"Vår litenhet i världsalltet kan också ge proportioner åt futtigheter vi ägnar oss åt. Men att tillhöra alltet ger också ett slags ansvar. Allt är i allt. Våra kroppar är byggda av samma materia som stjärnorna. Jag står under Storbjörken med näsan i vädret. Jag vill ha kontakt med stjärnorna. De är långt borta och nära." (s. 25).

Jo, det här är nog en bok jag vill äga. För alla de vackra tankarna och bilderna och så för friden som finns där på sidorna- inbäddad i allt....

Frestelser (en tysk och en fransk)

Jag börjar med den tyska. Ostende ligger visserligen i Belgien och jag har inga direkt upplyftande minnen från den orten (den är höljd i gråtoner för mig, och med mistlurar och slamrande färjor med människor på väg (som ville vara någon annanstans).

Men: År 1936 var det här en mötesplats för ett antal tyskspråkiga författare- på flykt undan Hitlerregimen. Här möttes Stefan Zweig och Joseph Roth- och ett par andra litterära storheter också. Om denna tid har Volker Wiedermann skrivit i boken "Ostende 1936, Sommer der Freundschaft" och Martin Lagerholm har skrivit en recension på Dixikon - HÄR.

Jag har beställt och hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag kan börja läsa.

På den långa listan för Prix Renaudot hittade jag "Dans les yeux des autres" av den franska författarinnan Geneviève Brisac. Här handlar det om 1970-talet och två systrar är i fokus. Brisac har inspirerats av Doris Lessing och boken verkar mycket intressant (säger jag som var med på den tiden).

Brisac har fått en av sina böcker översatt till danska och det finns också något  i engelsk översättning- värre är det med svenskan..... (som vanligt, höll jag på att säga och nu är det sagt).

Två böcker att se fram emot.

Tematrio: Personliga pronomen

Lyrans tematrio den här veckan har rubriken "Personliga pronomen".  Trevligt med grammatiktema!

1. Jag väljer som nummer ett "Hon som älskade havet- samlade dikter av Ebba Lindqvist med bilder ur hennes liv.(Warne förlag 2009).

"Vi som är födda vid havet,
var vi bor gör detsamma.
Det blåser alltid en vind
omkring vårt hus.--"

(Från diktsamlingen De fåvitska jungfrurna 1957)














Supper at Emmaus av Caravaggio

2.  "The Other Side of You" av Salley Vickers. Det här är en roman som handlar om att försöka läka själsliga ärr- och konstnären Caravaggio har också en stor roll att spela i berättelsen. Lite grann om boken har jag skrivit här.  "There is no cure for being alive".

3. "As I Lay Dying" av William Faulkner. Berättelsen om Addie Bundren och hennes familj.

Nyfiken på: Gertrud Leutenegger

Bokmoster har lagt upp titlarna i den korta listan för Deuscher Buchpreis och jag blev nyfiken på de utvalda författarna och deras verk. Nu har jag läst och funderat och "Panischer Frühling" av den schweiziska författarinnan Gertrud Leutenegger (f.1948) lockar mig speciellt. Äldre dam på vandring i London samtidigt som det är vulkanutbrott på Island. En "flanörroman" med poetiskt språk får jag för mig att detta är.

Vi får väl se hur det går- det dröjer inte så länge tills det blir prisutdelning. (Den 6:e oktober är det visst tänkt att bli).

Åh.... Söderbokhandeln

Jag tycker mycket om söder i Stockholm och jag har promenerat och flanerat runt trakterna av Götgatan och Hornsgatan i ett par dagar. På Götgatan hittade jag genast den helt underbara, välsorterade och för en bokälskare oumbärliga Söderbokhandeln. Jag blev genast nostalgisk och drog mig till minnes en annan tid, en tid då en bokhandel var en riktig bokhandel (fri från en massa papperskrafs) och då man behövde stegar för att nå allt. En sal med djup och fylld av dignande bokbord. (I Malmö fanns t ex Falkmans bokhandel på Södergatan som är den som jag närmast kommer att tänka på).

Jag hade inte så stort väskutrymme den här gången- det var ingen nöjestripp- men naturligtvis kom jag ut med två som jag tycker verkliga bokfynd. Från Ellerströms förlag kommer Matsuo Bashōs
rese- och naturskildring från år 1689, En färd i det inre av landet, en klassiker som fått svensk översättning av Vibeke Emond och boken är dessutom försedd med ett innehållsrikt förord. Långsam läsning är det som gäller, långsam och njutningsfylld.

Jag tycker om att läsa essäer och Fredrik Sjöberg är en duktig skribent. "Den utbrände kronofogden som fann lyckan" finns i prisvärd pocketutgåva och här kan man läsa om allt från Nabokov och hans fjärilsintresse till miljöförstöring och "slattflugor". Naturen löper som en röd tråd genom allt.

Foto: Holger Ellgaard (Bellmansgatan på söder i Stockholm)

Min farfar bodde under flera år på Bellmansgatan i Stockholm och inte långt från hans gamla bostad finns en liten plakett med en dikt av Gösta Friberg från diktsamlingen "Elegi över en lördagskväll på söder" - här dock en annan dikt från den samlingen :

Mariaberget

 I fönstret högt däruppe
som öppnas av en hand
vid tolvtiden en sommarnatt
skymtar
armens nakna dröjande
rörelse i lampskenet 
i det ögonblicket
tycks de tomma gatorna
veta
att Mälaren ligger djup
    och mörkblå
någonstans i fjärran.

Tematrio: adjektiv

Lyrans tematrio den här veckan handlar om titeladjektiv- jag har rotat i min lyrikhylla och hittat några passande titlar.

1. Först ut blir Hjalmar Gullbergs diktsamling "Ensamstående bildad herre" (1942) och här en dikt ur den samlingen som passar till fotot på den uppiggande lilla statyn. (återfinns i Bryssel). Fast jag tycker inte att hunden ser ut som en pudel.....

Nattlig pudel

Pudel vid husknuten tjuter.
I sömnen har Örstedt störts.
Wikingson ögonen sluter.
Däruppe har intet hörts.

Sängtäcket undansparkas,
och Örstedt slår fönstret opp.
Wikingson sover; det snarkas,
när pudeln gör sitt hopp.

Pudeln är inte från landet:
vid bokhyllan morrar han lätt,
luktande första bandet
av Goethe, Faust, del I.

Lyftande benet besudlar
han mästerverkets rygg.
Örstedt förstår att med pudlar
kan ingen vara trygg.

Örstedt kör pudeln Mefisto
tillbaka i natten och dyn.
Wikingson sover i Christo
en våning närmare skyn.


2. Nils Ferlins "Med många kulörta lyktor" blir mitt andra val. (Året var 1944)


3. Jag gillar titeln "Trötta mäns skönhet"- det är Jacques Werup som har varit så fyndig.
(2008)

"Att dela en måltid med någon
som vet var gränser går
 för vanmakt?

Inte mycket, men likväl
ett stycke besegrad ensamhet,
en ringa tröst som kanske ändå
en stund tar död på döden."

Månregnbågen över Malvern Hills

 Foto: Calvin Bradshaw

Månregnbåge (eller månbåge) är den nattliga varianten av regnbåge. Fenomenet, som liksom vanlig regnbåge är en optisk synvilla, uppstår på grund av reflekterat månljus--. (Källa: Wikipedia).


De kom att kallas för The Dymock Poets- Dymock ligger i det nordvästra hörnet av grevskapet Gloucestershire. År 1914 kom de hit, poeterna, och de möttes av fält fyllda av blommande påskliljor och stigar kantade av skira björkar och små ekträd på väg att slå ut.

(Foto: Wolf Meusel).


En av dem var Wilfrid Gibson och han mindes våren och sommaren år 1914 så här:


Do you remember the still summer evening
When, in the cosy cream-washed living-room
Of the Old Nailshop, we all talked and laughed-
Our neighbours from The Gallows, Catherine
And Lascelles Abercrombie, Rupert Brooke;
Elinor and Robert Frost, living a while
And Little Iddens who'd brought over with them
Helen and Edward Thomas? In the lamplight
We talked and laughed; but for the most part, listened
While Robert Frost kept on and on and on,
In his slow New England fashion, for our delight,
Holding us with shrewd turns and racy quips,
And the rare twinkle of his grave blue eyes?------

År 1914 var Edward Thomas fortfarande en prosaförfattare men han hade blivit mycket god vän med Robert Frost (som vid den här tiden var bosatt i England) - långsamt vaknade ett intresse för att skriva dikt hos Edward Thomas.

Sommaren blev dramatisk - den 28 juni föll skotten i Sarajevo och den 3 augusti förklarade Tyskland krig mot Frankrike. En dag senare var även England i krig. "We shall all have to fight", sa Rupert Brooke.

Robert Frost och Edward Thomas försökte utnyttja tiden så gott de kunde- i skuggan av det som skulle drabba dem alla. De gick långa promenader i den vackra naturen och  så citerar jag Matthew Hollis i "Now All Roads Lead to France- The Last Years of Edward Thomas" (Faber & Faber 2011):

"On 6 August a full moon rose on an evening of heavy precipitation. The two friends were descending the Malverns when a rare lunar rising occured, what Frost recorded as 'A very small moon-made prismatic bow'. What they witnessed was a moonbow that as it rose in the night became a lunar corona."

Robert Frost skrev en dikt om det här speciella ögonblicket.

 A wonder! Bow and rainbow as it bent,
Instead of moving with us as we went,
(To keep the pots of gold from being found)
It lifted from its dewy pediment
Its two mote-swimming many-colored ends,-----

Tre år senare var Edward Thomas och Rupert Brooke båda döda - två unga män av många som detta monstruösa första världskrig berövade livet.

Gloucestershires böljande landskap (lånat foto).

Nyförvärv

Foto: Billy Lindblom


--
Make me content
With some sweetness
From Wales
Whose nightingales
Have no wings,-
From Wiltshire and Kent
And Herefordshire,
And the villages there,-
From the names, and the things
No less.

Let me sometimes dance
With you,
Or climb
Or stand perchance
In ecstasy,
Fixed and free
In a rhyme,
As poets do.

Från dikten "Words" av Edward Thomas

 

Bloodaxe books har gett ut "The Annotated Collected Poems" av Edward Thomas. Det här är en fin samling för den har ett mycket välskrivet förord och dessutom har varje dikt fått en egen förklarande efterskrift. Omslagsbilden visar ett förött landskap med tre soldater i en skyttegrav. Det är passande - Edward Thomas stupade i slaget vid Arras. Det var annandag påsk år 1917 och Thomas hade just överlevt en granatattack när han skulle koppla av med en pipa tobak. Ytterligare en granat fräste helt plötsligt förbi och chockvågen gjorde att Thomas ljöt en ögonblicklig död.

"Now All Roads Lead to France" är Matthew Hollis prisbelönade (2011) och hyllade biografi om Edward Thomas sista fem år. Från den engelska landsbygden till skyttegravarna i Frankrike går berättelsen om den ofta så plågade poeten och hans tragiska öde. Vänskapen med Robert Frost löper som en röd tråd genom boken (som jag ännu inte har läst klart).

---Now all roads lead to France
And heavy is the tread
Of the living; but the dead
Returning lightly dance:---

Från dikten "Roads"av Edward Thomas

Blandad kvinnohistoria

 På fotot konstnärinnan och porträttmålaren Katharine Carl. (1865-1938). Hon är säkert värd en biografi i sig. Om henne kan man läsa i Jung Changs mycket intressanta bok om änkekejsarinnan Cixi. Ms Karl fick uppdraget att måla ett flertal porträtt av denna karismatiska kvinna och lyckades   med att bli sedd som om inte "god vän" så i alla fall en aktad person vid det kinesiska hovet.

Cixi styrde Kina med järnhand och överlevde både man och barn. Maktens personer är sällan sympatiska- det ligger väl i sakens natur. Ändå tycker jag att Jung Chang har lyckats att mejsla fram människan bakom fasaden i den här biografin. Välskrivet och säkert med väl undersökt källmaterial. Boken känns mycket gedigen.

 Cixi i all sin prakt- förevigad av Katharine Carl.

Så till något helt annat- flärd- och två drottningar inom det området- Elizabeth Arden och Helena Rubinstein. De var ungefär samtida och lyckades även de styra imperier. Lindy Woodhead har fått fina vitsord för sin bok "War Paint".

"It's always the woman who dies"

Izanami och Izatagi skapar världen enligt japansk mytologi. (tavlan gjord av Eitaku Kobayashi)

Så har jag läst ut Natsuo Kirinos bidrag till Canongates mytserie. På japanska kom boken ut år 2008 och det dröjde sedan fem år till dess att man kunde läsa den engelska översättningen. Jag vet inte om det blir någon svensk version.

"The Goddess Chronicle" handlar om svek, förtryck och hämnd. På den lilla ön Umihebi (som ligger sydöst om Yamato (Japan)) lever den femåriga Namima tillsammans med sina föräldrar och sin ett år äldre syster Kamikuu.  Det dröjer inte länge förrän de båda systrarna måste gå skilda vägar- och det visar sig att Kamikuu   har utsetts till att bli det nya oraklet. Namimas roll blir en helt annan- hon blir först den tjänande anden som måste bära de läckraste maträtter till sin syster som ska gödas och vårdas så att hon så småningom- i sin tur- kan föda nya döttrar (och en av dem ska sedan utses till nytt orakel- allt i en enda lång kedja). Namima får också sedan axla den stora bördan av att bli "mörkrets prästinna"- hon ska vaka över de döda så att de hittar rätt väg in i dödsriket.

Allt hade kunnat fortsätta i lugna fotspår om inte Namima varit rebellisk (och nyfiken) till sin natur- Kärleken kommer också in i hennes liv i form av Mahito- men så går allt överstyr. En flykt, ett barn  föds och så blir Namima förådd och mördad och hamnar hos gudinnan Izanami i dödsriket.

Natsuo Kirino dukar upp en stark berättelse om liv och död- om ljus och mörker och framför allt om kvinnors utsatthet. "It's always the woman who dies", säger gudinnan och hon vet vad hon talar om. Den stora behållningen med romanen är just beskrivningen av kvinnornas liv- så må de vara gudinnor eller helt vanliga dödliga- de griper tag. Möjligen (jag håller med Tan Twan Eng som recenserat boken för the Guardian) kunde boken ha kortats ner något för historien om guden Izanakis många vedermödor blir aningen långrandiga och där spretar det lite i framställningen, tycker även jag.

Summa summarum: en mycket läsvärd historia om kvinnors lott och kvinnors öden skriven på ett vackert och spännande vis.

Glömska och motstånd

Foto: Max Ronnersjö

Jag har alltid varit mycket förtjust i Jacques Werups sätt att skriva och många av hans böcker har jag läst- dock inte alla (han är produktiv som få) men på biblioteket hittade jag en essäsamling från 1998- Människan är vem som helst. I kapitel tre skriver Werup om bortglömda författare och han börjar med Ann-Sofi Lejefors. Försök att hitta hennes diktsamling "Hjärtat" idag. (Möjligen finns en del på biblioteken och hos välsorterade antikvariat).

Jag citerar Jacques Werup: " Vem bryr sig om författare som dessa? Branschen? Knappast. Läsarna? Tveksamt- också lyrikpubliken har blivit besmittad av journalisternas uppmärksamhet på de redan uppmärksammade. Vem söker alla dessa utomordentliga diktare som försvann innan ens de närmast sörjande lärt sig stava deras namn?"

Så fortsätter Werup med att skriva om diktsamlingen "Hjärtat" som kom ut år 1982.   Diktsamlingen rönte ovanligt stor uppmärksamhet när den kom ut och kanske hämmade det fortsatt skrivande. "Hjärtat" kom att bli Ann-Sofi Lejefors enda bok.

"Jag skall donera mig hel och hållen
till Nordiska museet----
På skylten invid min monter ska stå:
"80-talskvinna,
tillkortakommen i kärlek,
död i sitt trettionionde år,
då hon gav upp------"

Jag kan hålla med Werup om att det finns någonting heligt över böcker som få har läst och om att "författare med en liten produktion har aldrig som de flitiga utsatt sig för det idoga skapandets vulgaritet."

En annan författare som Jacques Werup berättar om är Gunnar Eddegren. En del av hans dikter kan man dock läsa i en ny utgåva av "Andra land"  (Ellerströms förlag) som var Eddegrens sista diktsamling.

Eddegren dog år 1985- då var han bara femtio år gammal. Åtta diktsamlingar hann han med men idag är han bortglömd. I sin essä gör Werup en kort jämförelse mellan Eddegren och Tranströmer. Tranströmer är den större av de två men som Jacques Werup skriver "En "mindre" poet kan ibland te sig minst lika angelägen som en "större".

"Något i mitt liv ligger
äntligen bakom mig,
förbrukat
något har hejdats av allt som
förflyktigas mot döden."

(från dikten "Vårvinter" av Gunnar Eddegren ).

De litterära prisernas tid närmar sig

I november är det till exempel dags att kora vinnarna av både Goncourt- och Renaudotpriserna.
De långa listorna är redan offentliggjorda och flera av författarna finns med "dubbelt upp" så att säga. Man får väl hoppas att det inte blir samma person som vinner båda priserna- det vore lite trist kan man tycka.

David Foenkinos är en av de författare som listats för både Goncourt- och Renaudotpriset. I år har han skrivit om konstnärinnan Charlotte Salomon (självporträtt på bilden ovan). Charlotte Salomons liv blev kort- bara 26 år gammal var hon när hon (och hennes ofödda barn) mördades i Auschwitz. Då hade hon först flytt från Tyskland till Frankrike efter kristallnatten- i Nice blev hon så tillfångatagen år 1943 och skickad till sin undergång. Hon lämnade efter sig en stor mängd målningar.  David Foenkinos bok har fått titeln "Charlotte". Den vill jag läsa.

 Eleanor av Aquitanien har många skrivit om- och inte undra på. En stark och mäktig kvinna måste hon ha varit och jag tippar att hon alltid kommer att fascinera. Clara Dupont-Monod har gjort ett försök att fånga henne i boken "Le Roi disait que j'étais Diable"

Den 28 oktober år 1949 inträffade en katastrof- ett Lockheed-plan från Air France och på väg till New York från Paris flög rakt in i en bergvägg på Azorerna. Alla ombordvarande omkom omedelbart. Bland passagerarna fanns flera kända personer. Vem och varför? Om detta har Adrien Bosc skrivit i "Constellation".

Den franska bokhösten ser spännande ut och jag hoppas att det blir översättningar av en del så småningom.

Det senaste i mytserien

Jodå, serien lever än även om inte så högönsklig välmåga som man kunde hoppas. Igår fick jag den i min hand, Natsuo Kirinos roman och bidrag , "The Goddess Chronicle" . På originalspråket kom boken ut år 2008 och sedan har det tagit ett antal år att få en översättning till engelska och kan man hoppas på en svensk version?

Natsuo Kirino är annars mest känd för sina psykologiska thrillers- en av dem (en enda en) har blivit klädd i svensk språkdräkt och då med titeln "Fri" (För övrigt en av de allra första böcker jag skrev om här på bloggen). För "Fri" (eller "Out" som den kom att heta på engelska) tilldelades Natsuo Kirino "Grand Prix for Crime Fiction" och hon var en av finalisterna för Edgarpriset (2004).

Övriga titlar (i engelsk översättning) : Grotesque, Real World, What Remains och In.

I "The Goddess Chronicle" tar sig författarinnan an myten om Japans skapelse- och det är kvinnor som har huvudrollen i romanen. (Jag har tittat lite på de första sidorna och konstaterar att det kommer att bli svårt att slita sig från den här godbiten.)

Under veckan har jag läst Margaret Atwoods mytbidrag "Penelopiaden"- den har ju några år på nacken och därför har den också blivit flitigt recenserad- jag konstaterar att Atwood (som vanligt) skriver mycket väl och jag tycker att temat är originellt (Penelopes tjänsteflickors sorgliga öde).  Vill man läsa en annan bok om Odysseus och Penelope kan jag varmt rekommendera Eyvind Johnsons "Strändernas svall".

Magainsfynd

Vivi Täckholm Foto: Staffan Nordstedt


När jag tröttnar på bruset från alla bästsäljare och "den- måste- du- läsa- böcker" drar jag mig in till bibliotekets tysta och svala magasin. Här finns de verkliga bokfynden och ständigt hittar jag något nytt bland det gamla. Idag botaniserade jag under varianter av N. (De blev sedan en Ua också men det tar vi vid ett annat tillfälle).

Jag är gammal nog att minnas TV-program om och med Vivi Täckholm  (1898-1978). Hon var   en mycket framstående botanist och hon skrev också en mängd böcker. Egypten blev hennes nya hemland (ett land hon älskade).  Den kärleken har hon skrivit om i "Egyptisk vardag" (1966, Generalstabens litografiska anstalts förlag).

" I denna bok har jag velat ge några glimtar av vardagsmiljö i det land som blivit mitt andra hem genom att berätta om människor vars problem och glädjeämnen jag delat, om ett folk jag kommit att älska allt mer och mer genom åren".

En ung Karen Blixen.

Jag hittade också "Skuggor på gräset" av Karen Blixen (1960 och utgiven på Albert Bonniers förlag). Boken innehåller fyra berättelser- handlingen är mestadels förlagd till Kenya.

Två böcker av två kvinnor som är värda all uppmärksamhet och många läsare.

Med nostalgi i blicken: En handfull 50-talsböcker

Längst bak i "Our Spoons Came From Woolworths" av Barbara Comyns finns två sidor med rekommendationer på vidare läsning av romaner i lite samma stil. Så gott som alla dessa böcker har getts ut under 1950-talet.

Barbara Comyns blev också känd och älskad för "The Vet's Daughter" (1959).

 "The Tortoise and the Hare" (jag har läst den) handlar om en ung och oskyldig kvinna (Imogen) som blir utmanövrerad i sitt äktenskap av en äldre och inte alls särskilt attraktiv dam- Imogen ser inte faran förrän det är för sent. Mycket läsvärt och mycket underhållande (på ett ibland ganska diaboliskt sätt).

Rosamond Lehmann kan konsten att skriva om intriger och mänskliga relationer- som ingen annan. Här handlar det om två systrar och samma man (hustrun och älskarinnan: ett tema som här blir satt på sin spets). "The Echoing Grove" kom ut år 1953.) Den svenska översättningen fick titeln "Ekolunden".

"The L-Shaped Room (1960)" minns jag från 1960-talet för det var då jag läste den (och jag tyckte mycket om den.) Jag borde läsa om. Ung kvinna blir med barn och hennes far kastar ut henne hemifrån. Jane (bokens huvudperson) får lära sig att leva på egen hand. Tillvaron är hård men romanen är inte enbart sorglig. (Boken finns i svensk översättning "Rum för obemärkt", 1963).

 För något år sedan gjorde jag ett djupdyk i Elizabeth Taylors romaner- det har jag inte ångrat. En mycket fin författarinna. "A Game of Hide and Seek (1951)" handlar om kärlek som aldrig får "komma till skott", om att leva i falska världar och om att tysta sin inre röst.

En självbiografisk roman (från 1952) och det här är tredje delen av fyra (den första var "Frost in May)- relationsroman (och den här vill jag gärna läsa). Den svenska titeln: Pepparkakshuset.