Den modige bokförläggaren

Amsterdam- karta från 1600-talet

Att vara bokförläggare kan vara ett farligt yrke. Speciellt när det fria ordet hotas. Emanuel Querido fick plikta med sitt liv.

Under 1930-talet drogs snaran åt allt hårdare för de författare som ville skriva som deras samvete och  inspiration bjöd dem. Sommaren 1936 i Ostende hade den skara skriftställare som samlats där alla ett gemensamt- svårigheten att få sina böcker i tryck på originalspråket- tyska.

I Amsterdam fanns dock Emanuel Querido (1871-1943) som hade haft bokförlag där sedan 1915. Han var också en föregångsman vad gällde pocketböcker- han startade sin "salamanderserie" år 1934 (ett år innan den första penguinboken kom ut). Från 1933 och fram till den tyska invasionen år 1940 kom Querido att ge ut över 100 böcker av tyskspråkiga exilförfattare.

Så blev det maj 1940 och allt rasade samman. Querido flydde och försökte gå under jorden men han blev förådd, fängslad och skickad till koncentrationslägret Sobibor. Han mördades där i juli år 1943.

Tyska wikipedia har en lista över alla de författare som kom att stå under Queridos beskydd.

Att skriva i exil: Stefan Zweig 1936

Sebastian Castellio 1515-1563

Sommaren 1936 befann sig Stefan Zweig i Ostende tillsammans med flera av sina författarkollegor. Hemmet i Österrike kunde han inte längre vistas i- han hade ryckts upp från sitt hemland och sina rötter och nu var han på flykt undan den bruna pest som började svepa över Europa.

Det är mycket betecknande att han skrev på en bok som handlade om rätten till det fria ordet- om hur man måste följa sitt samvete och hur man måste ha modet att ta ställning. Boken var: Castellio gegen Calvin oder Ein Gewissen gegen die Gewalt.

Sebastian Castellio föddes i Frankrike (nära den Schweiziska gränsen) och mycket tidigt tog han ställning mot förföljelse av oliktänkande. Inkvisitionen gick mycket hårt fram under 1500-talet och Castellio blev åsyna vittne till hur så kallade kättare brändes på bål . Han tog ställning för reformationen. Så småningom blev han vän med Calvin men den vänskapen tog slut när även Calvin började ansätta och förfölja personer av annan mening och trosuppfattning. (Miguel Serveto tvivlade på treenighetsläran och fick plikta med livet).

"Vad är en kättare"?, undrade Castellio och han predikade tolerans och förståelse.

"To kill a man is not to protect a doctrine, but it is to kill a man." (Sebastian Castellio.)

Castellio dog av naturliga orsaker men hans grav skändades.

Stefan Zweigs bok om Castellio finns på flera språk. Jag kommer att läsa den.

Ostende sommaren 1936

Jag har gjort en tidsresa till 1930-talet och till det Ostende som inte längre finns kvar. Allt blev förstört under andra världskrigets bombningar. Idag är det en helt annan stad. Då känns det mycket speciellt att få kunna sjunka ner i soffan och läsa Volker Weidermanns berättelse om den där sommaren för så länge sedan nu, den där sommaren då de möttes- vännerna och poeterna för att försöka uthärda i sin exil.

Exilens villkor är hårda och kan nog inte förstås om man inte varit där själv- man kan bara ana och gissa. Pengar var en bristvara- oron för framtiden ständigt närvarande- exilförfattarna klängde sig fast vid varandra som skeppsbrutna. Några av dem kom att överleva kriget men alls inte alla. Den här hemska tiden i Europas historia krävde alltför många offer.

I Ostende tillbringade de alltså en sommar (1936), författarna vars böcker blivit brända i ett Tyskland som inte längre var deras att vistas i.

Här fanns Stefan Zweig, Joseph Roth, Hermann Kesten, Egon Erwin Kisch, Ernst Toller och så den enda kvinnan i församlingen (förutom fruarna förstås)- Irmgard Keun. Bara hälften av dem skulle överleva kriget och Kisch dog redan år 1948.

I Weidermanns bok är det Zweig och Roth som får inta huvudrollerna men alla de övriga har även de sina viktiga platser.

Hermann Kesten, till exempel, kom att bli "Schutzvater aller über die Welt Versprengten". Jag har valt att illustrera mina ord med Kestens krönika från den här tiden "Meine Freunde, die Poeten". Kesten skrev alltid på caféer- han behövde vara omgiven av samtal och liv. Kesten var den som försökte hålla modet och humöret uppe- men han led i tysthet. Han lyckades rädda sig till USA, han överlevde kriget och blev hela 96 år gammal. En del av hans verk finns i svensk översättning men de har ett antal år på nacken och kan nog vara svåra att få tag på.

Läsningen av "Ostende 1936, Sommer der Freundschaft" fick mig också att plocka fram Irmgard Keuns roman "Nach Mitternacht" (som skrevs just i exil) för omläsning.

Om just den här boken skrev jag några rader för något år sedan och här är ett litet smakprov:

Kurt Tucholsky sa om Irmgard Keun "Sie hat Humor wie ein dicker Mann"- det ger hon exempel på i "Nach Mitternacht"
-
En värdshusvärd protesterar på sitt eget vis mot nazismen genom att måla ett hakkors i en toalett (i själva klosettskålen alltså)- när han blir tillfrågad om vad nu detta ska betyda blir svaret: " Dat die Arschlöcher sehn, wat sie jewählt haben" vilket i översättning (min helt egen) lyder ungefär "så att rövhålen ska se vad de har valt". (Värdshusvärden hamnar i koncentrationsläger, givetvis).

Jag kommer att fortsätta att skriva om Ostende år 1936 och författarna som var där.