Sent i september

Hem från biblioteket bar jag den- Jujja Wieslanders trädgårdskrönika (i brist på bättre beskrivning). Nu ska jag förstås villigt erkänna att trädgårdsskötsel inte hör till mina största passioner men- jag gillar att klippa gräs och att använda sekatörerna (större som mindre). Hösten är också en tid att plantera lökväxter för de sprider så mycken glädje när de sedan börjar dyka upp (ibland väldigt tidigt på våren). Växthus äger jag inte men en liten tomatplanta har jag och den bär rikligt med små gula "bollar" som har en helt annan smak än dem som man serveras i snabbköpet.

Jag har bara bläddrat lite i den här boken men jag föll direkt för de utsökt vackra illustrationerna av Ane Gustavsson .  Ett år får vi följa Jujja Wieslander och hennes trädgård och framför allt hennes arbete där ( med väldigt trevliga tankar och reflektioner. )

"En allt för tuktad trädgård är inte heller vacker. Den blir som ett barn som lärt sig lyda, försagd, förkrympt och stram."

Trees are the earth's
endless effort
to speak to
the listening heaven.   (Rabindranath Tagore).

Ett kapitel har titeln "I de döda lövens tid" och det är så vackert och poetiskt skrivet- om hur det faktiskt är just då som trädgårdsåret verkligen börjar- när löven har fallit ser man ju de nya knopparna som bara väntar på att få slå ut (och tiden går fort!).

"Vår litenhet i världsalltet kan också ge proportioner åt futtigheter vi ägnar oss åt. Men att tillhöra alltet ger också ett slags ansvar. Allt är i allt. Våra kroppar är byggda av samma materia som stjärnorna. Jag står under Storbjörken med näsan i vädret. Jag vill ha kontakt med stjärnorna. De är långt borta och nära." (s. 25).

Jo, det här är nog en bok jag vill äga. För alla de vackra tankarna och bilderna och så för friden som finns där på sidorna- inbäddad i allt....