Fotot är lånat (wikipedia).
Jag längtar inte efter snöfall just idag för nu är det snart vår- men- dikter om snö kan föda en viss nostalgi och så kommer många inre bilder upp från stilla kvällar under barndomen då tiden tycktes stå stilla, då himlen var öppen och allt var nytt och oändligt stort. Snö som faller i stora flingor kan vara så oändligt vacker och poeten fångar snöns alla nyanser här.
Der er ingenting i verden så stille som sne,
når den sagte gennem luften daler,
dæmper dine skridt,
tysser, tysser blidt på de stemmer,
som for højlydt taler.
Der er ingenting i verden af en renhed som sne,
svanedun fra himlens hvide vinger.
På din hånd et fnug
er som tåredug.
Hvide tanker tyst i dans sig svinger.
Der er ingenting i verden, der kan mildne som sne.
Tys, du lytter, til det tavse klinger.
O, så fin en klang,
sølverklokkesang
inderst inde i dit hjerte ringer.
Helge Rode
3 kommentarer:
Fint!
Lustigkulle: Vackrare än så kan det knappast bli...
Tack, Ingrid! Jag saknar faktiskt snön (vi hade ingen hela vintern), men jag kan förstå att majoriteten längtar efter våren (jag med, men jag har ingenting emot snön i Mars.)
Det är just som du beskriver det - "då himlen är öppen och allt är nytt". Precis! Bara att jag tänker det "är", inte "var". Och kanske snön öppnar, för mig och andra, denna dörr, bra minne, solen, is på sjöarna, lyckliga människor...
Och efter en bra vinter är våren alltför vackrare. Robert Walser tänkte så, och Pushkin älskade snön, men för så många är snön och vintern bara ensamheten, döden, och jag vet vad de menar. Tack i alla fall för dikt och bild!!
Skicka en kommentar