Artemisia absinthium - malört. Lånat foto.
Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll ifrån himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.
Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.
Johannes Uppenbarelse 8:10-8:11
Malört är en mytomspunnen växt och den är en av ingredienserna i den lika mytomspunna drycken absint.
Jag har läst en mycket innehållsrik, informativ och faktiskt riktigt underhållande (trots en hel mängd hemskheter) bok om absinten och dess historia. Phil Baker har verkligen tagit reda på det mesta som finns att veta om ämnet och han gör många nedslag i litteraturens värld för just kring förra sekelskiftet var absinten berusningsmedlet "par preference"- speciellt i Frankrike där man kunde få ett glas för bara några centimes. Vad den absinten var tillverkad av vill man helst inte veta men det får man reda på ändå om man läser Bakers bok.
Absinten fick ett förfärligt rykte och förbjöds så småningom helt - den ansågs framkalla hallucinationer och leda till totalt vansinne. ( Idag är föbudet hävt på de flesta platser och även här i Sverige går det att köpa den gröna drycken via Systembolaget. Det blir dyrt för alkoholhalten är mycket hög (omkring 70% för den äkta varan).
Absintens historia börjar i 1700-talets Schweiz där den först såldes som en slags "stärkande tonic"- sedan följde den med den franska armén till Algeriet (absinten ansågs vara bra mot alla möjliga slags baciller och otäckheter). Men- allra mest associeras absinten med det dekadenta "fin-de-siècle"1890-talet- och alla de konstnärer och författare som gav sig hän åt "den gröna fén"
Så här beskriver författaren Maurice Maeterlinck en scen på järnvägsstationen i Ghent - ett tåg rullar in och det verkar som om en slags galning finns ombord : " The Brussels train came to a halt in the almost deserted station. A window in a third class carriage opened with a great clatter and framed the faun-like face of the old poet. 'I take sugar with it!' he cried. This was apparently his usual greeting when he was on his travels: a sort of war-cry or password, which meant that he took sugar with his absinthe."
Poeten? Det var ingen mindre än Verlaine.
Flaubert hade också sina tankar om absinten och man kan läsa de här raderna i hans Dictionary of Received Ideas (som samlingen heter i engelsk översättning): ABSINTHE: Exceedingly violent poison. One glass and you're dead. Journalists drink it while writing their articles. Has killed more soldiers than the Bedouins. Will be the destruction of the French Army.
Man får också lära sig att vampyrer inte gillar absint. I Ann Rice's bok "Interview with a Vampire" (1976) råkar Lestat få i sig absintbemängt blod. Bad stuff, som Phil Baker säger.
Det är många författare som paraderar genom den här boken och inte bara 1890-talister utan även författare av betydligt "senare datum" som t ex Ernest Hemingway och William Faulkner.
Man får också veta lite om de nutida producenterna av absint och Phil Baker recenserar med 0 till fem stjärnor. Högst betyg får franska La Fée.
Här en länk till Musée de l'Absinthe som man kan hitta i Auvers-sur-Oise. En underhållande och välskriven recension av The Dedalus Book of Absinthe (The Guardian) finns HÄR.
Och själv tänker jag hålla mig till vanlig svensk/skånsk"malörtabesk".
önskar en riktigt fin jul!
6 minuter sedan
4 kommentarer:
finns mycket trevligt skrivet om drycker
Hannele: Jag letar vidare!
Först nu med några veckors försening fann jag fram en bok som jag visste att jag skaffat mig men inte hittade när ditt inlägg om absint var nytt:
Jad Adams: "Hideous Absithe, a History of the Devil in a Bottle" (I. B. Tauris, London 2004).
Där finns de gamla vanliga historierna om denna dryck och vem som drack den. Men nytt för mig är vad han har att säga i sitt elfte kamptel om The Old Absinthe House i New Orleans.
Han inleder med att citera den hemmagjort demoniske Alistair Crowley som påstod att detta etablissemang var hjärta och själ i den gamla stadskärnan av New Orleans, the old quarter.
Bland de många som prövade denna illgröna vätska nämns Jack London och Robert Service, båda vildmarksromantiker fast av olika slag, och Hemingway.
När miljonären Harry Crosby återvände till USA i november 1928lyckades ta sig genom tullen med fickorna fulla av "opium pills, flasks of absinthe and the little Hindu Love Books."
Om Cosby och hans hustru Caresse, modeller för Scott Fitzgerald när han skrev sin roman "Tender is the Night", finns för övrigt en läsvärd bok:
Geoffrey Wolff, "Black Sun - the Brief Transit and Violent Eclipse of Harry Cosby" (Random House, New York 1976).
Ivo Holmqvist: Jad Adams bok skriver jag upp. Intressant med den amerikanska "delen" av absintdrinkare. Hemingway får ju en del rader i boken jag läste och Crowley också. Tack för upplysningarna om böcker och författare!
Skicka en kommentar