Vassen som dunlätt spridersin röda plym om våren;
stigen längs bäckravinen
där vattenfåran blänker svart i snåren,
med sländor flygande däröver,
hunden som kommer flämtande tillbaka
och i sin mun bär beckasinen;
-
i dag jag känns ej vid allt detta,
men då en glöd i väster flammar högre
och molnet sänker sig, förutom dina
fjärran pupiller, ser jag skina
två knippen ljus i kors.
- Och tiden lider.
Eugenio Montale i tolkning av Anders Österling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar