Vinden från Myconos: dikter av Corrado Calabrò

Det är oftast de små förlagen som gör det. Står för poesin i bokform alltså. I min hand har jag just nu ett litet häfte med den italienske poeten Corrado Calabròs dikter tryckta är 2007 på 2 kronors förlag.

Calabròs poesi har blivit översatt till massor av språk och det finns också ett flertal CD-utgåvor av hans dikter som läses upp av kända skådespelare. Calabrò är född i Reggio Calabria (1935) han är utbildad jurist och arbetar som domare.

Den här utgåvan är tvåspråkig och det uppskattar jag verkligen även om jag inte behärskar italienska. Trots mina bristande kunskaper går det ändå att "ljuda" och "höra" språket.

---

Jag har överlåtit mitt väsens ljus till eldflugorna

för att de ska göra mina mardrömmar mindre mörka

och nu flyter jag som en fisk gapande efter luft

i en flod utan syre,---

(från dikten "Sluten krets")

Dikten som har gett namn åt den här samlingen är mäktig och lång- den skulle jag gärna höra på originalspråket-

"Vad är det för vind som sökt mig i natt?

Vinden, vinden

som bär de förbipasserande fåglarna

i glidflykt

som på flygande mattor."

---

"Vinden, vinden från ön

som på stranden på ett ögonblick

torkar en begynnande svettdroppe

på kroppen som bränns av en sol som inte värmer."

Översättningen är gjord av Johanna Lappalainen Ekström och Tomas Lappalainen Ekström.

En vald dikt av Carducci

Sankt Martins dag

I duggregn upplöst, dimman
klippspetsarna begjuter,
och västanvinden tjuter,
och hafvet skummar vildt:

i byn, längs alla stigar,
från fat, där drufvor jäsa,
når vinets doft vår näsa
och stämmer sinnet mildt.

Vid vinstocksbrasans flamma
ett väldigt stekspett gnisslar,
och jägarn munters hvisslar
och ser från tröskelns sten

likt landsförvista tankar,
af kvällskyns glöd begjutna,
de svarta fåglar, slutna
i flockar, flykta hän.

(Översatt och tolkad av Aline Pipping, 1894)

Jag har valt att behålla den gamla stavningen. Dikten finns även på italienska här.

Carduccis dikter är kanske inte riktigt min favoritlektyr men jag är glad att ha hittat den enda? svenska översättningen av dem. Just "Sankt Martins dag" verkar vara en av de mera populära av hans alster- om man kan döma av det man hittar på nätet (då förstås på originalspråket). Jag är tacksam att boken fanns kvar på biblioteket (den kommer faktiskt från Malmö....).

Hämtat från biblioteket

En mycket liten volym med valda dikter av Giosué Carducci finns nu på mitt läsbord. (Albert Bonniers förlag, 1894). Det är verkligen med andakt jag håller i den här boken. Den inleds med en "lefnadsteckning" - Aline Pipping har översatt och även bidragit med den korta biografin. Så här beskriver hon poetens yttre företräden:
-
" Carducci är liten till växten och något fetlagd, hans svarta , djupt liggande ögon gnistra som eldkol, och i det svarta täta och starkt krusiga håret och skägget av samma färg blanda sig rätt många silfverstänk. Den nervösa rösten, de snabba åtbörderna och ansiktets starkt svällande ådror vittna om ett ytterst häftigt och lätt uppbrusande lynne, men kring mun och ögon leker ett nästan barnsligt drag af hjärtegodhet."

Carducci fick Nobelpriset år 1906.

Min italienska utmaning- "och plötsligt var det afton"

Salvatore Quasimodo (1901-1968) fick Nobelpriset år 1959 med motiveringen "... för hans lyriska diktning, som med klassisk eld uttrycker samtidens tragiska livskänsla". Jag gillar uttrycket "klassisk eld".........
-
Priset till Quasimodo var det fjärde i ordningen (nu talar jag om litteratur) att gå till Italien.
Valet föranledde diskussioner- man ansåg att Ungaretti och Montale var mera förtjänta. (Montale fick priset 1975). Dessutom hade någon på förhand läckt ut vem priset skulle gå till (intet är nytt under solen...). I Italien var man i vissa kretsar också något ilsk eftersom man ansåg att Quasimodo var en "prokommunistisk poet, gillad av Moskva". (Källa: De litterära nobelprisen 1901-1983 av Helmer Lång)
-
I min lyrikhylla har jag diktsamlingen "Och plötsligt var det afton" (svensk tolkning av Arne Lundgren), FIB:s Lyrikklubb, 1959.
-
Gräsets vila
-
Drivande ljus, virvlar i flykt,
solars ändlösa rymder,
svindlande svalg stiger upp:
jag öppnar det stycke jord som är mitt
och lägger mig ned. Och sover-
sedan sekler vilar gräset
sitt hjärta hos mig.
-
Döden väcker mig upp:
till en ännu större enhet,
till en ännu vidare ensamhet,
vindens djupa slag-
det är natt.

Vassen som dunlätt sprider

Vassen som dunlätt sprider
sin röda plym om våren;
stigen längs bäckravinen
där vattenfåran blänker svart i snåren,
med sländor flygande däröver,
hunden som kommer flämtande tillbaka
och i sin mun bär beckasinen;
-
i dag jag känns ej vid allt detta,
men då en glöd i väster flammar högre
och molnet sänker sig, förutom dina
fjärran pupiller, ser jag skina
två knippen ljus i kors.
- Och tiden lider.

Eugenio Montale i tolkning av Anders Österling