Slatina, Rumänien

I den här staden föddes Eugéne Ionesco år 1909. Slatina ligger cirka 20 svenska mil från huvudstaden Bukarest. Ionesco kom dock att tillbringa större delen av sitt liv i Frankrike och blev invald i Franska akademien år 1970. (Fransk medborgare blev han 1950).

Den här vackra utgåvan av Ionescos "Noshörningen" är jag lycklig ägare till. (Panache-serien).

Jag skrev lite om "Noshörningen" för något år sedan och HÄR kan man läsa. Just "Le Rhinocéros"har en speciell betydelse för mig eftersom det är en av de allra första böckerna jag läste på franska språket. Det kan jag tacka min duktige gymnasielärare för. Han slet verkligen med oss elever- både för att få oss att älska det franska språket och för att få oss mera "kulturella". Hans lektioner var mycket annorlunda mot andra lärares- entusiasmen var stor och man tänkte inte ens tanken på att dyka upp oförberedd (dvs strunta i läxan).

Förutom mötet med "Noshörningen" togs vi med på musikaliska resor, litterära upptäcktsfärder och vi lärde oss mycket om Frankrikes geografi. De där franska lektionerna lyser med en alldeles särskild glans- än idag- mer än 40 år senare.....

Noshörningen- av Ionesco

Ionescos pjäs "Noshörningen" skrevs 1958- men den är alltid lika aktuell och sätts fortfarande upp på diverse teatrar.
-
Jag tillbringade gårdagskvällen med noshörningar.... mycket tankeväckande. Ionesco hade främst nazismen i åtanke när han skrev boken men sedan lät han förstå att "Noshörningen" kan läsas med vilken som helst totalitär regim i åtanke. (Stalintidens Ryssland passar utmärkt bra också).


Berenger är namnet på huvudpersonen- en ganska "mesig" typ - i alla fall i början av boken- när den första noshörningen dyker upp i den lilla staden (i full karriär) reagerar han inte mycket- och han- precis som de andra personerna tycker att "det är harmlöst" med en noshörning på gatorna (den har nog rymt från en cirkus etc).
-
Så småningom eskalerar situationen- ett husdjur blir ihjältrampat och nu förstår man att noshörningarna kanske inte är helt ofarliga. Men.... epidemin har startat- den ene efter den andre förvandlas till noshörningar- trumpetande, brölande, stampande. I slutscenen står Berenger ensam kvar- han mot alla noshörningar. Nu har han blivit stark.
-
"Upp till försvar! Mot hela världen! Bemanna skansarna! Jag är den sista människan, jag ska hålla ut till sista blodsdroppen! Jag ger mig aldrig!
-
Det här är en teaterpjäs som väcker oerhört många tankar och funderingar- Hur kommer det att gå? Tar noshörningarna över för alltid? Finns det någon chans för människorna? Och- för att filosofera över det hela: kan vi människor stå emot de totalitära regimerna- eller följer vi bara strömmen för att de är enklast så- minst problematiskt? Hur kan vi som människor bli så totalt avhumaniserade (så att vi blir som noshörningar- med tjockt skinn, stampande, råmande, etc). Mina tankar går osökt till nazismen och tredje riket där all mänsklig hänsyn sopades bort.
-
Det är värt att fundera över.... det är väldigt lätt att följa strömmen. Det krävs mod och styrka att gå emot. "Noshörningen" kommer att sitta i huvudet på mig länge.

Noshörningen

I min hand just nu: Noshörningen av Eugène Ionesco- ett kärt återseende. Den läste jag för första gången när jag var 18 år ( tror jag). Nu tänker jag läsa om den. Jag fick idag ett mycket vackert antikvariskt exemplar med posten (Bonniers Panache-serie)- utgivningsår 1961 och i översättning av Ebbe Linde.