Liv och läsning

 

Eldkvarn brinner (1878). Målning av Gustaf Carleman.

Han såg Eldkvarn brinna från sitt lägenhetsfönster när han var tio år gammal. Bo Bergman hade ett gott minne och många år att fylla det med. Han blev nära 100 år gammal. Nu läser jag en del av dessa minnen i essäsamlingen/ memoarboken ”Liv och läsning” (1953). Det här är en bok som passar extra bra under rådande tider. Jag vet inte om man fortfarande läser Bo Bergmans dikter i den svenska skolan - kanske har lyriken ransonerats bort och fått ge rum åt något annat. Jag är tacksam för att ha varit med om en annan tid i vilket fall som helst. I ” Liv och läsning” finns mycken klokskap och många visa tankar och i ett av kapitlen kan man också läsa om Bergmans möten med både Strindberg och Brandes. Besvärliga och egensinniga herrar med divalater. Kapitlets rubrik är mycket passande: ”Audienser. ”. Ett annat kapitel handlar om böcker och läsning och nog känns det här citatet aktuellt:” Om böcker bara skrevs av folk som har något att säga! Men bokmarknaden upptas av folk som vill prata och tycker om struntprat.”

Bo Bergman var också en av de sista flanörerna och det är en sann njutning att få ta del av hans iakttagelser under de dagliga vandringarna. ” Liv och läsning” får stanna kvar på mitt läsbord. En tröst i svåra tider.

Hulemennesket

 

Motiv från norra Själland-av Johan Thomas Lundbye.

Hans liv blev mycket kort och hans död var tragisk. Johan Thomas Lundbye räknas som en av Danmarks allra främsta målare och i romanen ” Hulemennesket” tecknar författaren Peter Löhr ett porträtt av Lundbye med fokus på hans tid i Rom. Man skrev 1845 och den danska guldåldern hade nått höga höjder. I min hylla finns sedan en tid ”Seks år af et liv” som består av utdrag från Lundbyes dagböcker. I väntan på Löhrs roman läser jag om - och begrundar. 

Det kommer snart ytterligare en roman från konstens värld. Rakel Haslum Gjerrilds ” Adam i paradis” som handlar om Kristian Zahrtmann. Det finns en hel del att se fram emot!

Stjäla böcker

 

Eric Linklater är mest känd för ” Det blåser på månen” men han har skrivit oändligt mycket mer. Idag är han en ganska bortglömd författare trots sin stora produktivitet. Från en av mina bokhyllor har jag plockat ” Stjäla böcker” - en lockande titel på en novellsamling ( översatt till svenska år 1936). Linklater tillbringade många år på Orkneyöarna och de hade en mycket stor plats i hans hjärta. Novellen som inleder samlingen har titeln ” Midsommarvaka” och handlingen utspelar sig på den mycket lilla ön Eynhallow. Ett sällskap på sex personer beslutar sig för att fira midsommar här och så händer något mycket egendomligt. Linklater spinner sina berättargarn och det blir både dunkelt och skrämmande. Humor saknas inte heller - ja, nog är han en skicklig ordkonstnär.

Efter den här novellsamlingen blir det dags att ta itu med de romaner som pryder samma hylla. 

I Saturnus tecken

 

George Gordon Byron (1788-1824)

I marsnumret av tidskriften Lire- Magazine Littéraire läser jag om författare som hamnat i skuggan av planeten Saturnus - och drabbats av förbannelse. Så sägs det och i myten finns mycket att sålla ut och dyka ner i. Det kan kanske tyckas som om vissa poeter drabbats av ett speciellt hårt öde men jag tror att lidande är en del av skapandet. Listan i den långa artikeln är mycket omfattande och olika aspekter på sorg, lidande och elände diskuteras- också det faktum att många böcker/ manuskript gått förlorade. Lord Byrons självbiografi ( för att ta ett exempel) får vi aldrig läsa eftersom den blev lågornas rov - liksom Malcolm Lowrys ” In Ballast to the White Sea” och Bruno Schultz sista verk försvann i krigets kaos. Om dessa förlorade manuskript kan man läsa i Giorgio van Stratens ” In Search of Lost Books”. 

På resa med Betzy

 

Ibland kan det löna sig att söka genom bokhyllorna ordentligt. Ett helt oväntat fynd gjorde jag när jag hittade Thomas Dinesens novellsamling ” Syrenbusken” ( svensk översättning 1951). ” Syrenbusken” innehåller sju berättelser och jag citerar:” Med fem passagerare ombord stävar Betzy under kapten van Laars befäl uppför Röda havet, lastad med ris och jordnötter. Under den praktfulla, tropiska stjärnhimlen träder det förflutna fram i berättelser om egendomliga, dramatiska händelser, som på ett avgörande sätt gripit in i människoöden. Man lyssnar trollbunden till dessa sällsamma upplevelser, medan den afrikanska natten frammanat en förtätad stämning av orientalisk mystik”.

Thomas Dinesen var Karen Blixens sju år yngre bror och syskonen stod varandra mycket nära. Som 14-åring ingick Thomas en pakt med Karen om att ” finna faderns Gud, det stora i livet”. Det lyckades de med båda två och deras liv blev dramatiska och ovanliga. 

Drömmen om en stad

 

Foto: Tiesse. Giardino Pubblico i Trieste.

Jag kan läsa hur mycket som helst om Trieste, se på foton, grotta ner mig i de författare som bott/vistats här och längtan efter att se staden med egna ögon bara växer. Jag vet inte om jag kommer att få uppleva den. Tiden rinner iväg och yngre blir jag förvisso inte - men drömmar är trots allt viktiga.

Jag tog fram Claudio Magris ” Mikrokosmos” och valde att läsa kapitlet som handlar om stadsparken. 

” Det är förbjudet att medföra hundar och att cykla, det är förbjudet att beträda planteringarna. I begynnelsen, om det så bara gäller en parkpromenad, i det här fallet Stadsparken i Trieste, finns det alltid ett förbud. Huvudingången bevakas av en barriär av lansar i smidesjärn, svarta som den tätnande skuggan högt uppe bland trädkronorna, hästkastanj, platan och gran, dunkelt vatten där grenar och löv flyter på ytan och fåglarna försvinner och sjunker som stenar.”

( översättning: Barbro Andersson).

Magris tecknar sin stad i nio olika berättelser och jag följer så gärna med på hans vandringar.

Till kamferträdens land

 

Ett mäktigt kamferträd. Foto: Wouter Hagens

Jag läser om försvunna länder i Bjørn Berges ” Länder som försvunnit” och så hamnar jag på Ryukyuöarna där kamferträd och mullbärsträd växer i stor mängd men cyklonerna härjar ofta här och öarna bär på tragik och en myckenhet av sorglig historia. Berge skriver inspirerande, klart och koncist och han förser varje försvunnet land med litteraturhänvisningar för djupare studier. En av öarna i gruppen är Okinawa och det namnet ger många associationer. År 1945 var det andra världskriget i sitt slutskede men striderna i Stilla Havet var våldsamma och blodiga ända in i det sista. På Okinawa ville man inte ge upp och en självmordsepidemi ( om uttrycket tillåts) utbröt. Unga flickor offrade sig och dog våldsamt genom att spränga sig till döds med handgranater därtill uppmanade av japanska officerare. Om detta har den japanske nobelpristagaren Kenzaburo Oe skrivit i ” Okinawa Notes”. För denna bok blev författaren stämd för förtal men anklagelsen blev tillbakavisad av domstolen. Jag har letat efter översättningar av ” Okinawa Notes” men bara hittat en fransk sådan. Däremot har jag lokaliserat en novellsamling ” Det visa regnträdet” ( på det lokala biblioteket) från 1996 med i allt sex noveller skrivna mellan 1957 och 1990. Jag kommer att fortsätta min inspirationsresa med Bjørn Berge.

Elegi över en stad

 

Gondolfärd på Elbe med utsikt mot Dresden. Målning av Carl Gustav Carus.

Seagull Books är ett förlag som har intressanta utgivningar. Nyhetslistan innehåller bland annat en bok av den tyske poeten och essäisten Durs Grünbein - ” Porcelain” är den engelska titeln på en dikt i 49 verser ( ursprungligen från 2005). Grünbein är född och uppvuxen i den stad som fordom benämndes Elbes Venedig, en stad som förvandlades till ett brinnande inferno i februari år 1945. Elegi, historisk tillbakablick och kärleksförklaring - så har diktcykeln beskrivits.

Flera av Grünbein verk har översatts till svenska och jag är ganska säker på att de finns att få tag på via bibliotek och antikvariat. Jag ska försöka göra ett djupdyk i det här författarskapet så småningom.

Musik och tystnad

 

Han har aldrig upphört att fascinera- kung Christian IV, här avporträtterad av Abraham Wuchters. Om honom har det skrivits många biografier och även romaner. På mitt läsbord just nu har jag den engelska författarinnan Rose Tremains ” Musik och tystnad” från 1999 (den svenska översättningen kom två år senare). Året är 1629 när en skicklig lutspelare, Peter Claire, anländer till Christians hov på Rosenborgs slott i Köpenhamn. Det är en svår tid för kungen som har kört rikets finanser i botten på grund av det trettioåriga kriget och till råga på allt har han det riktigt eländigt i sitt äktenskap med Kirsten Munk. Det pyr och det jäser i slottet ( och även utanför). Tremain porträtterar inte bara rummet utan också tiden. Jag tror mycket förtjänstfullt och med musiken som röd tråd. 

Det lönar sig att dröja framför bibliotekets antikvariatshylla ( skött av föreningen Bibliotekets vänner). 

Noveller, noveller

 

Steen Steensen Blicher (1782-1848)

Danska noveller dessutom och med tre författare i fokus. Först ut blev H.C.Branners samling ” Om lidt er vi borte” med tio små mästerverk i allt. Många av berättelserna speglar barnets värld och den utsatthet som finns i den. Jag fastnar speciellt för ” Iris” som handlar om en lite udda flicka och hennes första tid i en helt ny skola. Mobbing, grupptryck och kampen om att vara i det så kallade populära skiktet. Novellen torde ha hög aktualitet och ämnet är odödligt. Sorgligt nog. Branner är en mycket god psykolog och han vänder på många stenar. 

Så fäster jag blicken på en sann klassiker Karen Blixens ” Gotiska berättelser” och här tänker jag återknyta bekantskapen med ” Syndafloden över Norderney” och det stora, farliga Vadehavet. Blixen är den gudabenådade berätterskan och det är en sann glädje att sjunka in i hennes världar även om de ibland är skräckinjagande.

Steen Steensen Blicher så- den märklige prästen som skrev för att klara livhanken och som lyckades synnerligen väl med sina alster- dock inte med sitt liv och särskilt inte med det där att sköta sin ekonomi. Just den medaljens baksida kan man ta del av i exempelvis ” En klockares dagbok”.

Ett citat från novellsamlingens baksida: ” Nedlusad och smutsigare än den armaste tiggare brukade han vandra omkring på landsbygden. Hans älsklingsdryck var varmt te med mycket rom i. Han dog av tyfus år 1848.”  Hans författarskap lyser dock med ren och klar låga. Genom seklen.

Det förlovade landet

 

Det kom ett brev med en bokgåva. Ett äkta handskrivet brev och en äkta pappersbok. Båda delar kanske snart sällsyntheter ( med största säkerhet det förra). Milena Agus har sina rötter på Sardinien och skriver på italienska- mest känd är hon för romanen ” Onda stenar” som översatts till många språk ( förutom svenska). Agus är en produktiv författarinna och flerfaldigt prisbelönad. I den här boken börjar handlingen  under 1940-talet och så löper tiden framåt. Rummet växlar också - från den stora ön i Medelhavet via Genua och till Milano och det är där jag befinner mig nu. Det förlovade landet? Ja, det kommer nog att visa sig så småningom. Jag läser med spänning, glädje och stort intresse. Ännu finns den här romanen bara översatt till franska men förhoppningsvis ” kommer det mera”.

Ett nytt möte

 

Ibland bjuder bokhyllan på gömda skatter- exempelvis Hans Christian Branners noveller och så en roman ( mycket omskriven på sin tid) ”Ryttaren”. H.C. Branner (1903-1966) gjorde romandebut med ” Legetøj” och året var 1936 men mest känd är han nog för sina noveller - de både började och avslutade hans författarbana. Utveckling är ledordet i detta författarskap. Livet, vad är det? Kanske bara ett spel om kärlek och död? I ” Ryttaren” handlar det om en kvinna mellan två män - en är levande och en är död. Allt utspelat på en dag. ” Om denna roman skrivits på engelska skulle H.C. Branner vaknat i morgon och varit världsberömd”. Så skrev den danske författaren Tom Kristensen år 1949. Flera av Branners verk har översatts till svenska men idag finns de nog bara att hitta på våra antikvariat. 

Jag kanske borde börja med att läsa novellerna men det får bli start med ” Ryttaren”. 

Bara en liten docka

 

Pandoradocka kallas den här typen av dockor för. Inte avsedd att leka med utan en bild av det mode som rådde vid tiden. Just det här exemplaret finns på Livrustkammaren och ägarinnan hette Katarina, prinsessa och dotter till Carl IX. 

En liten skyltdocka eller en mannekäng av icke-levande slag. Pandoradockorna var inte billiga, så klart, och var förbehållna samhällets välbeställda. 

Vatten, ljus och luft

 

Men- också stormfloder och ständig kamp för tillvaron. Från Blåvands Huk till Den Helder - en lång kuststräcka, nära 80 mil, med en mosaik av sanddyner, vadställen, diken öar och halliger- Vandehavet är numera nationalpark och en del av UNESCOs världsarv. Jens Gregersen har gjort en resa längsmed hela den vidsträckta kusten, antecknat och målat. ” Det store vadehav” är en vacker bok och den täcker nog det mesta som är värt att känna till om området. Tre länder förenas i detta säregna landskap- Danmark, Tyskland och Nederländerna.  Gregersen inleder med den stora katastrofen som inträffade år 1362 och som har fått namnet ” De Grote Mandränke” - mellan Ribe och Flanderns kust omkom över 100.000 människor när havet steg till oanade höjder och stormen rasade. Genom århundradena har sedan flera stormfloder härjat och angripit kusten. Gregersens bok innehåller mängder av illustrationer och många bilder är av de fåglar som trivs här vid havet. Han berättar vidare om öar och halliger ( en hallig är en små-ö) och gör nedslag på de flesta av dem. Alla har sin egen historia. Flera författare har låtit sig inspireras av Vadehavets särart- bland dem H.C. Andersen och Karen Blixen. Jag kommer att dröja mig kvar i detta landskap och fortsätta min resa med Jens Gregersen. 

Kvinde set fra ryggen

 

Vilhelm Hammershøi: Interiör med en kvinna sedd bakifrån.

Vilhelm Hammershøi är en av Danmarks mest kända konstnärer, kanske den mest kände. Hans stil är sparsmakad och paletten går i de dova tonerna. Ett favoritmotiv var hustrun, Ida.

Vem var hon då, kvinnan på porträtten? Det har den danske författaren Jesper Wung-Sung försökt att ta reda på och som jag förstår det har han gjort ett verkligt gediget arbete. Wung-Sung är född 1971, växte upp på Aerø och har varit mycket produktiv som författare. År 2017 tilldelades han det prestigefyllda priset ” De gyldne laurbaer” för ” En anden gren” som handlar om Wung Sungs familjehistoria ( hans farfarsfar kom till Danmark från Kina i början av förra seklet). 

Tråkigt nog har jag inte lyckats hitta svenska översättningar av Wung-Sungs böcker. Boken om Ida Hammershøi finns på min önskelista liksom ”En anden gren”.

En blick bakåt

 

Stjärnsund. Foto: Carl Gustaf Rosenberg

Stjärnsund ligger i Hedemora kommun och är nog mest känt för sitt järnbruk. Polhems ande vilar än idag över platsen. Jag bläddrade i en BLM från 1950-talet och hittade bland ” Årets böcker” en novellsamling av Annalisa Forssberger. Ett obekant författarskap för mig och så väcktes nyfikenheten. Annalisa Forssberger (1906-1988) växte upp i Stjärnsund och skrev flera böcker om sin tidiga hemmiljö. En produktiv författare var hon och hon kom ut med såväl diktsamlingar som romaner och noveller. Idag torde hennes böcker vara utgallrade från de flesta bibliotek så det blir antikvariaten som får stå till tjänat. 

En annan uppmärksammad bok den här tiden ( början av 1950-talet) var Siegfried Sassoons ” När vi red efter räv” som bygger på författarens egen livshistoria. Romanen kom ut i hemlandet ( England) år 1928 men det dröjde två decennier innan den fick sin svenska översättning. ” När vi red efter räv” är första delen av en trilogi. Även här blir det antikvariaten som får vara behjälpliga- om man nu inte väljer att läsa på originalspråket förstås. 

Skönhetens mask

 

Den här klänningen har burits vid det engelska hovet någon gång under den senare delen av 1700-talet. Idag finns den bevarad på Metropolitan Museum of Art i New York. Modet har tidvis varit väldigt extremt, det kan man lugnt konstatera. Om människors fåfänga och om skönhetens historia läser jag i Carolina Browns ” Skönhetens mask” - här behandlas både kropp och själ - liv och död och med många väl valda illustrationer. Boken är en guldgruva för den historieintresserade. 

” Skönhet, hvad tvång! Tusen dödar kring dig stimma; Ändå i din kärleks timma Måste du din död förnimma - Masken dold i blomman, bådar blommans död.” Fredmans epistel nr 43 , Carl Michael Bellman).

( Lånat från kapitlet om fåfängligheters fåfänglighet - vanitas  vanitatum, som inleder boken).

Vadmalsfolk

 

Det ena ger det andra- som sagt. Jag är lycklig ägare till en hel rad böcker av Jeepe Aakjaer och nu har jag lagt novellsamlingen ” Vadmalsfolk” på läsbordet. Den här samlingen finns faktiskt i svensk översättning ( av äldre datum, förstås.) ” Vadmalsfolk” är en del av Aakjaers ” Hedefortaellinger” så jag stannat alltså kvar i det jylländska hedlandskapet. Aakjaer kan verkligen Berätta - med stort B. Det där med berättarkonst verkar inte vara så högt i kurs längre och jag längtar ständigt efter författare som behärskar hantverket i fråga. Den första novellen i samlingen har rubriken ” Mens pølsen koger” och det är väl valt. En gris får spela huvudrollen och det blir (givetvis) en sorglig ände för det bortskämda och matslukande djuret. Den här berättelsen är ingenting för känsliga läsare- men det handlar också om människorna på gården och lite kärlek kommer in i bilden - med viss förveckling. Allt är skildrat med värme och minsann kommer det en knorr på slutet också. Det kommer att bli mera läsning av Aakjaer.

Det ena ger det andra

 

Så brukar det bli i litteraturens värld. Jag läste Ida Jessens senaste roman ” Kaptajnen og Ann Barbara” som har handlingen förlagd till den jylländska heden och så inspirerades jag att skaffa Jens Gregersens bok om samma magiska plats. Undertiteln ” i urfuglens tid” passar bra ( urfugl= orre) men idag är orren ett minne blott på heden. ” Den jyske hede” är en bok att sakta bläddra sig fram genom- läsa och betrakta - illustrationerna är många och man sjunker helt in i det säregna landskapet och alla dess fågel- och djurarter. Två danska författare ( i synnerhet) var väl bekanta med hedlandskapet: Blicher och Aakjaer. 

” Heden er underet midt i vort ellers så borgerlige land. Skøn er den ved dag, endnu skønnere ved nat, når Karlsvognen spejler sin braekkede stang i dammen, hvor hjejlen ruger, og tavsheden går med tyssende fjed mellem fjerne, ensomme hyttelys.” ( Hjejle= ljungpipare)

Citatet är Jeppe Aakjaers. 

Gamla mästare

 

Guy de Maupassants födelseplats. ( Bilden är lånad från Wikimedia Commons).

Till kategorin gamla mästare måste man räkna Guy de Maupassant och framför allt noveller var hans forte. Det finns många samlingar att välja bland och det är en sann glädje att få grotta ner sig i Maupassants rika persongalleri. Jag parallelläser med noveller av Somerset Maugham. ( Fast Maugham var inte alls särskilt förtjust i Guy de Maupassant. Så här syrligt uttryckte han sig.

” Guy de Maupassant had the soul of a well-fed bagman, his tears and his laughter smack of the commercial room in a provincial Hotel”

Olika syn på skrivsätt och tillvaro - men båda två skapade odödlig litteratur. 

En galantofil kärlekshistoria

 

Vintern är på väg bort och vårtecknen dyker upp lite varstans. Ett säkert sådant är den lilla modiga snödroppen som trotsar is, kyla och snö. Jag hittade en vacker och mycket lärorik bok om just snödroppen ( galanthus nivalis) ” Snödroppar- en galantofil kärlekshistoria” av Gunnel Carlson och Elisabeth Svalin Gunnarsson. Här bjuds man på historia, konst, botanik och mängder av undersköna illustrationer.

. Det visar sig att det finns en oändlighet av snödroppssorter - formen och färgsättningen kan växla mycket även om grundfärgen är vit. Namnen kan också växla och kapitlet om snödroppen och kriget dröjer jag mig kvar vid extra länge. Kriget i detta fall är Krimkriget som rasade under några år på 1850-talet. Kylan och sjukdomarna tog fler liv än striderna. Våren 1855 - efter en osedvanligt kall vinter kunde soldaterna se hur små vita blommor forcerade den frusna jorden. Livsgnistan tändes åter. Blommor plockades, en del grävdes upp och skickades hem. Galanthus plicatus eller Krimsnödrppe kom att etablera sig på många platser i England. 

Snödroppens historia är rik och vill man bilda sig om den torde ” Snödroppen- en galantofil kärlekshistoria” vara en mycket bra början.

På vandring med Henry David Thoreau

 

Provincetown, Cape Cod, Massachusetts.

År 1849 lämnade författaren Henry David Thoreau tillfälligt sitt hem i Concord och begav sig ut på vandring runt Cape Cod. Möten med människor och natur blev så småningom till en bok och jag har precis läst en svensk utgåva från 2015.

Cape Cod är namnet på den metkrokslika udden som utgör ” slutänden” på delstaten Massachusetts. Idag är Cape Cod en turistmagnet med vita sandstränder och havet ständigt närvarande. När Thoreau gjorde sin utflykt rådde ännu stillhet och lugn här. Fisket var huvudnäring och framför allt torsk och skaldjur stod i fokus. Boken är indelad i flera kapitel och två av dem handlar om Provincetown- den allra yttersta spetsen på metkroken. En enda gata och massor av omgivande sanddyner- så beskriver Thoreau den lilla staden. Den mest marina stad han varit i - men redan då började den utvecklas och växa. Idag är Provincetown ett stort och livligt besöksmål, fyllt av konstgallerier och små caféer. En ” oamerikansk” bit av USA. 

Thoreau skriver också om mötet med den gamle ostronfiskaren, en man som en gång såg George Washington rida genom Boston. Fyren, Highland Lighthouse, tillägnas ett kapitel men genom allt strömmar också den unika naturen med en stor artrikedom. Thoreau iakttar och antecknar flitigt.

”Här finns källornas källa och vattenfallens vattenfall. En storm på hösten eller vintern- det är då man ska fara hit med en fyr eller fiskarstuga som det riktiga hotellet. Där kan man stå och känna hela Amerika bakom sig”. 

( översättning: Gustav Sandgren).

En dag som denna, i gråkalla februari, kan jag längta våldsamt efter ljuset på Cape Cod.

Jorden runt

 

Rita Hayworth ( Wikimedia Commons )

Till Söderhavet går färden och jag gör först nedslag i Pago Pago på Samoaöarna. Jag har plockat fram ” Collected Short Stories- Volume 1” av Somerset Maugham och den första novellen i samlingen är den kända ”Rain” som filmatiserats ett par gånger. Mest bekant är versionen med Rita Hayworth i huvudrollen som Sadie Thompson. ”Rain” utspelar sig under en mässlingsepidemi dessutom så nog är den passande läsning just nu. Men- novellerna i boken rör sig runt hela jordklotet och Somerset Maugham är hemmastadd på många platser och en makalöst skicklig berättare är han. Oslagbar. 

På 1960-talet visade svensk TV en serie med Maughams bästa filmatiserade noveller. De borde visas igen men det kan man väl bara drömma om i dessa reality-tider. 

Den vassa eggen och lite till

 

Utgåvan är från 1946 - lite lagom sliten och noggrant läst för den ingick i kurslitteraturen för engelska språket en gång för länge sedan nu. Hon som studerade gick tragiskt bort i den polioepidemi som drabbade Sverige på 1950-talet. Gunnel ( för så hette hon) hann överlämna en del av sina böcker till min mor och nu vårdar jag den här klassikern ömt. 

Somerset Maugham har ett speciellt och mycket personligt sätt att skriva och ofta är han själv med i handlingen - han styr och leder framåt ganska handgripligen. Här låter han dock ljuset främst falla på Larry Darrell och hans sökande efter mening i livet. Det blir en lång och vindlande resa genom både tid och rum och de övriga karaktärer som avporträtteras ger stark färg åt handlingen. Maugham kan vara mycket bitsk emellanåt och han avslöjar lögner och hyckleri utan omsvep. Den röda tråden är kärleksförhållandet mellan Larry och Isabel. Kärlek med förhinder och kryddad med svek, list och ond, bråd död. 

” Den vassa eggen” var en mycket givande läsupplevelse som fick mig att skaffa ytterligare två romaner av Maugham ( ” The Painted Veil” och ”Cakes and Ale”). Två novellsamlingar finns sedan gammalt i min bokhylla. 

Pianot i Kamtjatka

 

Kamtjatka är dimmornas och vulkanernas land. ( foto: Gistereziz, Wikimedia Commons )

Jag har stannat i Sibirien - ett oändligt stort område och för att citera Anton Tjechov : ” The plain of Siberia begins, I think, from Ekaterinburg, and ends goodness knows where.”  

Det har blivit dags att resa med Sophy Roberts och leta efter glömda och gömda pianon. En del av inspirationen hämtade hon från ett foto av ett piano som står ute i den karga kamtjatska naturen- komplett med vulkaner i bakgrunden. Även på de oländigaste av platser gör sig musiken hörd. Kamtjatka är en stor halvö i det nordöstra hörnet av Sibirien och en del av det som kallas det sovande landet för ” sibir” kommer enligt språkvetare från tatariskan - och ja, sovande är just roten till det hela. 

” Siberia is far more significant than a place on the map: it is a feeling which sticks like a burr, a temperature, the sound of sleepy flakes falling on snowy pillows and the crunch of uneven footsteps coming from behind.” ( s.13 The Lost Pianos of Siberia, Sophy Roberts).

Jag har en känsla av att jag kommer att dröja mig kvar länge bland de sömniga snöflingorna i det sovande landet.

Vägvisaren

Vladimir Arsenjev (1872-1930). Militär, forskningsresande och författare. ( foto: Wikimedia Commons)

Jonathan Slaght letade efter sina fiskuvar i områdena runt Ussuri Krai - eller som det officiellt benämns - Primorsky Krai. Här är livet hårt och kargt. Snö och is fyller dagarna under många av årets månader. Farorna är otaliga både i form av väderlek och djur. Svartbjörnar, vildsvin och tigrar kan man stöta på och det är inte alltid att de uppskattar intrånget. 

Vladimir Arsenjev drabbades av en alldeles speciell passion för de ogästvänliga trakterna i öster och han kom så småningom att bosätta sig här. Mest känd är han nog för boken om pälsjägaren Derzu Uzala, en bok som blev till film i regi av Akira Kurosawa. 

En annan bok av Arsenjev är ” Across the Ussuri Krai” ( i engelsk översättning 2016 tack vare Jonathan Slaght). Nog skulle det vara intressant att få se ett par nya svenska översättningar av Arsenjevs verk. 

 

Sökandet efter ugglan med stort U

 

Jag borde väl fördjupa mig i böcker om sommar och värme i denna kalla vinter men så damp den ner i brevlådan, Jonathan Slaghts epos om den stora utrotningshotade Blakistons fiskuv. Slaght är amerikan, från Minnesota och till yrket biolog. Rysslands östra kust är hans ”specialområde”. I den här boken berättar han om de resor han företog för att kartlägga den sällsynta ugglan. Snön yr, floderna är is- och farofyllda- i de här trakterna får man kämpa mot elementens raseri så gott som varje dag. Ännu har jag inte fått möta den jättelika ugglan som har ett vingspann på nära två meter men den lär dyka upp på de närmsta sidorna. Slaght bjuder på det verkliga äventyret och jag kan bekvämt luta mig tillbaks i soffan och resa med genom Primorye ( huvudorten är Vladivostok). 

The Razor’s Edge

 

Gene Tierney (1920-1991).

Den vackra skådespelerskan Gene Tierney pryder bokomslaget på Triangle Books utgåva av ” The Razor’s Edge”. Hon hade en av huvudrollerna i filmatiseringen av Somerset Maughams roman  med samma namn. År 1944 kom boken ut och filmen började visas två år senare. ” Den vassa eggen” som är den svenska titeln torde vara en av Maugham’s mest berömda romaner ( den filmades faktiskt igen år 1984). Somerset Maugham var en mycket produktiv författare och det är svårt att hinna läsa alla hans böcker så jag gör ett urval. Nu blir det alltså berättelsen om Larry Darrell och Isabel Bradley och deras vägar genom livet som hamnar överst på läsbordet. 

Kärlekens triumf

 

Målning av Henri Martin ( Wikimedia Commons).

” Kärlekens triumf” är den alternativa titeln Somerset Maugham valde för sin roman ”Mrs Craddock”. Det är berättelsen om den unga och vackra Bertha Ley som blir förälskad i Edward Craddock från granngården. Det rosafärgade skimret skymmer sikten och kärleken blir blind. Undan för undan skingras dock dimmorna och fram träder verkligheten- en självgod tråkmåns av sällan skådat slag. I en föga inspirerande omgivning blir det hela en tragikomisk tillställning och Maugham är skicklig i att teckna elaka och mycket träffande porträtt. Edward sköter den gemensamma egendomen praktiskt och dugligt men så drabbas han av viss hybris och ställer upp som kandidat i ett kommunalval. Ett tal måste han så klart hålla och här excellerar Somerset Maugham i ironi: ” Det finns inget som är så svårt som att övertyga folk om att de inte vet något. Bertha som överdrev betydelsen av saken ansåg att det var charlataneri att åta sig en uppgift utan att kunna något och utan att ha förmågan att klara den. Lyckligtvis tänker inte de flesta människor så, annars skulle regeringen i detta upplysta land gå över styr.” ( Översättning: Gunilla Nordlund).

Talet ( fyllt av intetsägande plattityder) blir så klart en succé. Edwards lycka är gjord.

För Bertha blir tillvaron mera komplicerad men Maugham knyter ihop alla trådar på ett passande sätt. Jag konstaterar att ”Mrs Craddock” var en mycket underhållande läsupplevelse och en klassiker är alltid en klassiker.

Så långt bort man kan komma

 

Nya Kaledonien

Mycket långt borta och väldigt okänt för mig är Nya Kaledonien, en ögrupp i Melanesien drygt 100 mil öster om Australien. Området blev franskt i mitten på 1800-talet och användes bland annat som straffkoloni. Idag är Nya Kaledonien ett så kallat ” icke-självstyrande område”. Och så till saken.

Det senaste numret av Lire Magazine Littéraire innehåller en stor annons från ett bokförlag med säte på Tahiti ” Au vent des iles” , ett bokförlag som har verkat i trettio år med fokus på litteratur från Oceanien. På förlagets hemsida hittar jag en novellsamling ” Caledonia blues” av Claudine Jacques. Novellerna målar alla upp bilder från det nutida Nya Kaledonien och de beskrivs som ” ofta tragiska” - det här är ett komplicerat samhälle, fyllt av spänningar. 

Jag drar mig till minnes en bok av Tord Wallström, ” Vattenrymden” från 1977. Wallström reste runt i Oceanien och hann med ett besök på Nya Kaledonien också. Han gillade inte det han såg där. Nickelgruvor och tristess är det som har fastnat hos mig. Det skulle därför vara intressant att läsa ” Caledonia blues” och få ytterligare bildtillskott även om de kanske inte bidrar till en glättigare upplevelse av ön och ögruppen.

Länder som försvunnit

 

Obock 1896. ( från Wikimedia Commons )

En stor frimärkssamling bildar grunden till Bjørn Berges ” Länder som försvunnit 1840-1970”. Många är de platser som framträder på denna alldeles speciella karta och allt är nedtecknat i kronologisk ordning- lätt att följa och det blir, som författaren säger, lite som en sagobok. Ett kapitel vid sänggåendet varje kväll rekommenderas. En omfattande litteraturlista får man också - utmärkt för fördjupning.

Spännande läsning är det förvisso och mycket allmänbildande. Obock, som avbildas ovan var en gång en fransk besittning på Afrikas horn och den var bland annat tillflyktsort för Arthur Rimbaud som kom att syssla med vapenhandel här under 1880-talet. Obock spydde han sin galla över i åtskilliga brev till hemlandet. 

” Den lilla franska administrationen är bara sysselsatta med att arrangera banketter och dricka upp statliga pengar, och kommer inte att tjäna in ett enda öre i denna förfärliga koloni, som bara bebos av ett dussin snyltare”. Skrev Rimbaud och han flydde så småningom till Aden.

Bokrekommendation: I promise to be good. The letters of Arthur Rimbaud. ( Wyatt Mason, 2003).

Fortsättning lär följa

 

Biblioteket har öppnat igen här i min lilla stad söder om landsvägen. I begränsad skala- men dock. Den närmaste omgivningen har under en längre tid långsamt förändrats. Det planeras för så kallade superbussar och en bit av Alabuskekärret har offrats - grodorna lär inte vara glada över utvecklingen trots att de nu fått ett alldeles eget övergångsställe. 

Inne i biblioteket rådde stort lugn och stamgästerna har återvänt. Ovanligt många böcker fick följa med mig hem den här gången och mest förväntansfull är jag över lånet av Somerset Maughams ” Mrs Craddock” ( Wahlström & Widstrand, 1978). Tänk att den överlevt alla utgallringar! ” Mrs Craddock” är ett ungdomsverk av författaren ( från 1902). Det handlar om den passionerade Bertha Craddock som har sett med alltför rosafärgade glasögon på sin utvalde. ” Ironi och lätt satir i skildringen av den viktorianska miljön” står att läsa på bokens baksida. Ett understatement skulle jag vilja säga efter att ha läst en tredjedel av sidorna. Maugham kan verkligen vara bitsk ( och mycket underhållande) i sina personbeskrivningar.

Fortsättning följer.

Ett hörn av bordet

 

Henri Fantin-Latour ( 1836-1904) är kanske mest känd för sina blomstermålningar men tavlan ovan har också nått odödlighet. Originalet finns i Paris och på Musée d’Orsay. I vänstra hörnet ser man två mytomspunna författare- Paul Verlaine och underbarnet Arthur Rimbaud som bara var en tonåring när Fantin-Latour målade sin tavla. Rimbaud- en bildskön yngling bland skäggprydda något äldre herrar. Nog strålar det om honom. Verlaine håller hårt i vinglaset och karaffen är snart tömd. Hans ansiktsuttryck är spänt och allvarligt i kontrast med Rimbauds drömmande uppsyn. De övriga på bilden är bortglömda idag - deras namn ristades i vatten.

Om Fantin-Latour läser jag i Julian Barnes essaysamling ” Keeping an Eye Open- Essays on Art” (2015).

En mycket mänsklig bok

 

Den heliga Teresa ( målad av Rubens) - lån från Wikimedia Commons.

Det är väldigt uppfriskande att läsa gamla bokrecensioner skrivna av duktiga och välformulerade skribenter. I en BLM från år 1949 hittade jag ett inlägg om Somerset Maughams sista roman ( från 1948) ” Catalina” och i svensk översättning året därpå.

”En romantisk berättelse med religiösa föreställningar” skriver Kerstin Anér och fortsätter med att berätta att visserligen är Maugham ironisk men det finns en värme i den här romanen som gör den till ” det mänskligaste han skrivit på många år.” Platsen är Spanien och tiden är den heliga Teresas och don Quijotes. Inkvisitionen är i full kraft - en ung handikappad flicka skådar jungfru Maria i en uppenbarelse och blir botad. Flickan, Catalina, anses nu vara kallad att bli nunna - men- hon har en egen vilja, visar det sig.

” Makalös hantverksskicklighet” och mycket god underhållning. Så blev slutomdömet. Somerset Maughams verk torde vara värda ett djupdyk. Vi får väl se. 

Ängel med basun

 

Ernst Lothars roman från 1944 finns i svensk översättning ( från 1950). I boken, som även filmatiserats, får man följa en österrikisk familj under cirka 60 år- ” från Mayerling till Anschluß”. I centrum står musiken för det är en pianobyggarsläkt som skildras och platsen är Wien. Den här tiden innebar stora omvälvningar och många värden förstördes men Wien reste sig igen ur askan som en fågel Fenix. Jag har ännu inte läst boken men recensionerna blev lysande på 1940-talet och nu finns nya utgåvor av Ernst Lothars romaner och även en självbiografi- både på tyska och engelska. 

Ernst Lothar (1890-1974) föddes i Brno och dog i Wien. Under många år tvingades han leva i exil- i Schweiz,  i Frankrike och i USA. År 1946 återvände han till Österrike. 

Rysk inspiration

 Gontjarovhuset i Ulyanovsk. Foto: Tatiana Shtrix på Wikimedia Commons.

” Levande litteratur” är namnet på förlaget Natur & Kulturs klassikerserie som startade redan år 1957. I den serien finns mycket att grotta ner sig i och bland annat Ivan Gontjarovs roman om den totalpassiviserade Oblomov och hans stillastående liv där morgonrocken utgör ett viktigt och väl använt klädesplagg. Mitt exemplar av denna klassiker är från 1958 och inhandlades antikvariskt för något år sedan. Biblioteket hade länge boken inne på ett magasin men nu är den bortgallrad. Så tråkigt. Det finns som sagt många intressanta titlar i serien ” Levande litteratur” och jag tänker leta och fundera.

Gränstrakternas berättelser

 

De mindre förlagen hittar ofta de verkliga godbitarna - guldkornen som glimmar i sanden. Jag ” hittade” till det engelska förlaget Istros som specialiserar sig på litteratur runt Donau. En kommande utgivning är Ludovic Brucksteins ” With an Unopened Umbrella in the Pouring Rain”, berättelser från Maramures- regionen i gränstrakterna av Rumänien och Ukraina. En gång var det här området en del av det stora habsburgska riket. Bruckstein skriver om tiden fram till det andra världskriget- det krig som för evigt raderade ut Maramures särart. Ludovic Bruckstein ( 1920-1988) överlevde Auschwitz men hela hans familj utom en bror mördades där. 

Jag lägger ” With an Unopened Umbrella in the Pouring Rain” till min ständigt växande ” vill läsa-lista” och förlaget Istros kommer jag att hålla blicken fortsatt fäst på.

Om att erövra nya världar

 

Jo, det passar med en varm filt runt Ida Jessens ” Kaptajnen og Ann Barbara”. Den jylländska heden är kall och ogästvänlig- vinden viner och vargarna ylar i mörkret. Den här världen vill ” Kaptajnen” betvinga och göra till fruktbart land. Man skriver 1750- och 60-tal. Danmark regeras av Frederik med nummer fem, en monark som fått ett mycket dåligt eftermäle. Ida Jessens roman är ett mäktigt epos om en svår tid. Trähästar ( ett tortyrredskap), svält, fattigdom och så mörker och kyla- men inte utan hopp. Ett stycke av Danmarks historia som ger vibrationer in i våra dagar. Romanen har en sagolik början - i dubbel betydelse.

” Heden ligner ikke noget andet sted. Den er himlen og den flade jord. Der er øde og tomhed. Vinden farer over himlen, og skyer og regn. Varmen og kulden baeres fram af vinden. Vinden tuder, ingen ved hvorfra den kommer, den synger og hyler, vinden er der altid. Natten og dagen er det også. Ulve er der, hugorme ruller sig sammen, sommergule sommerfugle patruljerer, laerker stiger op. Rovfugle er der. Boliger er der ikke. Mennesker er der ikke. Lyset og mørket er der, og gråt er der. Natten og dagen er der, og årstiderne er der. Vinden, vinden er der.”

Jag blev så tagen av detta ”hedepos” att jag kände mig tvungen att läsa om på direkten. 

Böcker i mitt liv

 

Det är författarinnan Irja Browallius (1901-1968) som berättar om de böcker hon speciellt älskat och känt sig dragen till under livet. Irja Browallius är ännu en av dessa nästan bortglömda författare vars alster väl nu rensats ut från våra bibliotek. 

Berättelsen om ” böckerna i mitt liv” bjuder på mycket inspirerande läsning och jag hade pennan i högsta hugg för att anteckna. De ryska författarna tar en stor plats i Browallius bokhyllor och hon nämner en julklapp från 1918 - Dostojevskijs ” Anteckningar från döda huset”, en kuslig rapport från fängelsetiden i Sibirien. ” Jag fascinerades av detta människomyller. Alla dessa ryska typer, miljön, den noggranna beskrivningen av kroppar och först och främst själar tilltalade mig mycket.” Därmed var intresset för rysk litteratur väckt och fortsättningsvis blev det möten med flera av de stora ryssarna, Tjechov ( speciellt novellen ” Svarte munken”),  Gorkij och Gontjarovs ” Oblomov” blev favoriter. 

På den franska hyllan får Madame Bovary av Flaubert och Crainquebille av Anatole France hedersplatser. 

Småstadsliv

 

Jag älskar kartor, särskilt sådana som är av äldre datum. Den här ovan är från 1897. Trosa har jag aldrig besökt, tyvärr - måste jag säga, för det är en mycket vacker och idyllisk småstad. Begreppet småstad kan man filosofera och grunna över och det är precis vad författaren Gustav Sandgren gör i tre korta stycken med titlarna ” Utredning om småstaden”, ” Gumman Bedas morgon” och ” Fantasier om småstadens träd”. Mycket givande läsning för mig som bor i just en sådan idyllisk liten småstad som Trosa- men en liten stad har också en sida bakom den där idyllen. 

” Småstaden är inte, som många tror, bara en vanlig stad med färre invånare. Nej, småstaden utgör en särskild samhällelig levnadsform, begränsad åt alla håll, skild från byn eller stationssamhället lika klart som från storstaden eller industristaden. Småstaden har med sitt anspråkslösa livsflöde och sina små energiutgifter många likheter med ett vilstadium, en sorts sömn eller övervintringstillstånd som blivit permanent. ”

Allt det där känner jag igen liksom Sandgrens beskrivningar av den rätt så omfattande sociala kontrollen, en kontroll som är på både gott och ont.

Gustav Sandgren (1904-1983) var en mycket produktiv författare och fick sitt genombrott med ” Skymningssagor” (1936). Han har också skrivit en bok om Trosa- vackert illustrerad av Reinhold Ljunggren. Antikvariat är de platser man får söka Sandgrens böcker idag.

Minnets regnbågsskimmer

 

Zenta Maurina (1897-1978)

Minnets regnbågsskimmer.... jag lånar orden av den lettisk-svenska författarinnan Zenta Maurina och läser om hennes återbekantskap med Ivan Turgenevs samlade verk. I BLM - årgång 1948 (maj/juni) finns en artikel med rubriken ” Från bokhyllan” och här skriver Maurina om sitt magiska möte med en svunnen värld, en värld ” lika försvunnen som det gamla Grekland” för ryska godsägare är sedan länge borta liksom de livegna och de kvinnor som bara levde för ” fritiden, skönheten och gudligheten”. Turgenevs romaner bjuder på de vackraste målningar, fortsätter Maurina. Han var en länk mellan öst och väst, en stor del av franskt kulturliv och en avslöjare av den ryska själen. De samlade verken läste Maurina på originalspråket och jag tror inte att allt har översatts till svenska. Nu har jag inspirerats till att ta fram Orlando Figes ” The Europeans” från hyllan och så hoppas jag att få lite regnbågsskimmer, jag också. Flera av Zenta Maurinas böcker finns för övrigt att inhandla antikvariskt.

Start på en resa

 

Och den ska gå till karga, kalla och oländiga trakter- företrädesvis Sibirien. Roy Jacobsens ” Mannen som älskade Sibirien” gör nedslag på Sachalin, denna ödsliga, ökända fångkoloni. Anton Tjechov for dit i april och skrev sedan en bok om det elände han mötte. Det dröjde innan översättningarna till de stora europeiska språken kom och den svenska dito är från 1961. Mitt eget exemplar är ett antikvariatsfynd. På min lista finns också Sophy Roberts ” Lost Pianos of Siberia” och Jonathan C. Slaghts ” Owls of the Eastern Ice”. För omläsning väljer jag Sylvain Tessons ” The Consolations of the Forest” som handlar om livet i en ”cabane” vid Bajkalsjöns stränder. Under iskall vinter. Tråkigt nog har denna bok inte översatts till svenska, som det ser ut.

Nyfiken på.... Isabel Bolton

 

New London, Connecticut. Målning av William M.Hart.

Idag torde den amerikanska författarinnan Isabel Bolton vara i det närmaste bortglömd men några av hennes böcker går fortfarande att hitta på antikvariat och det finns också ett par nyutgåvor. Isabel Bolton (1883-1975) föddes i New London i Connecticut, växte upp i Boston och kom att tillbringa större delen av sitt liv i Greenwich Village i New York. Mest känd är hon för de tre romaner som bildar samlingsvolymen ” New York Mosaic” ( Do I Wake or Sleep,1946, The Christmas Tree,1949, och Many Mansions, 1952) . I svensk översättning finns ” Sover jag eller vakar” från 1948 och i Panacheserien. Boken recenserades i BLM samma år. Isabel Bolton hann gå ur tiden innan hon nått full berömmelse och så gick det som det brukar - den stora tystnaden slöt sig kring författarskapet. Boltons stil ska likna Henry James’, läser jag. Min nyfikenhet är hur som helst väckt.

Mörkerdjur

 

Långörad fladdermus( R A Sterndale, 1884)

Jag vet inte vad det var för sorts fladdermus som jag hittade i hädangånget skick i sommarstugans tvättställ en gång för många år sedan nu men kanske var det en långörad variant. Särskilt ” snuttesöta” är de inte, fladdermössen, och i forna tider hade de mycket dåligt rykte. Mitt senaste bokförvärv berättar mer om mörker och mörkrets varelser- ” Mörkermanifestet” av Johan Eklöf. Underrubriken är ” om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm” och jag kommer att tänka på augustinätters stjärnhimlar och att det nog inte går att uppleva dessa nätter på samma sätt längre. Det elektriska ljuset tränger sig på ( precis som den digitala världen). Människan behöver mörkret för att se och uppskatta ljuset - det är då ett som är säkert. ” Mörkermanifestet” väntar på att bli läst.

En resa till försvunna världar

 

Askold- en numera övergiven ö belägen cirka fyra mil från Vladivostok. ( bilden är lånad från Wikimedia Commons).

Roy Jacobsens senaste bok handlar om forskningsresanden Fritz Dörries (1852-1953), en man som kom att tillbringa åtskilliga år i Sibirien. Den här sortens resor kan man inte göra längre - världen har förändrats och mycket av det som var gåtfullt och hemligt har ” spritts ut för vinden”. Att läsa om Fritz Dörries är att gå in i en annan dimension, som att försvinna in i sagornas rike. Här blandas ont och gott, vackert och fult man vänder blad med ökande puls. Boken har med all rätt blivit flitigt recenserad. 

I juli år 1877 landsteg Dörries på ön Askold i Japanska havet och så här berättar han (genom Roy Jacobsen) :

” Vi lättade ankar och gick iland på Askold efter nio timmars överfart den femtonde juli 1877. Här blev jag i alla fall inte besviken. Vegetationen var vackrare, rikare och mer överväldigande än någon annan jag dittills hade skådat, det var verkligen något tropiskt över ön, med samma sommartemperatur som i Italien. Men det fanns ingen annan civilisation här än det nämnda guldvaskeriet, så vi måste först bygga en stuga.”

Så börjar en otrolig upptäcktsfärd som går vidare in i det djupa Sibirien, ett gåtfullt och farligt stycke land. 

Min läsning har bara börjat och jag tänker mig att fortsätta att resa runt i Sibirien med böckernas hjälp. Jag har redan en liten lista att beta av.

Det blev en skandinavisk trio

 

Brevbäraren kom med ett efterlängtat bokpaket. Den här gången en trio med norskt, svenskt och danskt. Ida Jessens ” Kaptajnen og Ann Barbara” fanns med och så började jag leta efter information om den ” jyske hede” och då hittade jag Jens Gregersens vackra bok om detta hotade och i mångt och mycket skövlade hedlandskap. En gång kunde man se och höra orren spela här men idag är denna säregna fågel borta -” urfuglen” som den kallas på danska. När jag så letade vidare i Jens Gregersens produktion hittade jag den senaste utgåvan- en lockande bok om det stora Vadehavet och dess rika fågelfauna. Gregersen både skriver och illustrerar och bilderna fångar mig direkt och tar mig med till de magiska platserna där borta i väster. Det blir nog ett nytt bokpaket.... under tiden ska jag börja med att läsa om den jylländska heden som den en gång var - på 1700-talet och Ida Jessen är en mästerlig berättare. 

De övriga böckerna i min trio? Roy Jacobsens ” Mannen som älskade Sibirien” och Niklas Rådströms ” Som har inget redan hänt”.

Textilminnen

 

Biblioteket är stängt för besök men det går att ringa och beställa böcker som sedan kan avhämtas utomhus. Jag har just burit hem ” Vävt och broderat under två sekler” av Karin Gynnerstedt. 

” Om hon bara kunde sätta upp vävar! Ty att sätta upp vävar, det tröstar från all sorg, det slukar alla intressen , det har varit många kvinnors räddning”. Så skriver Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga. En annan författare som diktat om kvinnors arbete med textil är Erik Axel Karlfeldt, flera citat hittar man redan på bokens försättsblad och så börjar vandringen in i textilens rike, en vandring som är kantad med berättelser ur kvinnohistorien. Här görs nedslag i familjehistoria med hjälp av foton, bouppteckningar och muntlig tradition. ” Vävt och broderat under två sekler” är en underbart vacker bok och en helt unik historia om olika kvinnors liv mot bakgrund av allt vackert de skapat. En bok som förtjänar många läsare och som jag tänker ta god tid på mig med. Textila minnen- och jag börjar fundera på mina egna.

Den blåa floden

 

Dnjepr. Förevigad av Arkhip Kuindzhi.( Wikimedia Commons)

Dnjepr lyser blå mot en vit himmel som en kontrast mot den gråa vardag som måste ha omgivit människorna i Salman Schnëurs roman ” Dnjeprs sång”. Berättelsen om Noa Pandre och hans liv i den vitryska staden Shklov ligger nu överst i läshögen och blev årets första bokinvestering. Här skildras livet i en sedan länge försvunnen judisk miljö och Schnëur hyllar det enkla livet, de så kallade obemedlade människorna. Jordens salt. Salman Schnëur (1887-1959) var en rastlös vandrare och slog ner sina bopålar på många platser i denna värld- men- i hjärtat bevarade han alltid staden vid den blåa floden. 

” Dnjeprs sång” är utgiven på Folket i Bild förlag och översättningen är gjord av Einar Malm ( 1958). 

Ett husapotek

 

T.S. Eliot

I ett husapotek kan det finnas plåster, huvudvärkstabletter och hostmedicin men andra medikamenter behövs också och då tänker jag på det som kan läka själen. I mitt sovrum har jag en liten vägghylla som rymmer knappt en hyllmeter av utvalda böcker- mest lyrik. När tillvaron känns tung är det en tröst att plocka ut en av böckerna och bläddra fram till de ord som passar för tillfället. I dagarna har jag nåtts av ett mycket sorgligt budskap och husapoteket på väggen har fått stå till tjänst. Det blev en vers ur T.S. Eliots ”East Coker”.

In my beginning is my end. In succession

Houses rise and fall, crumble, are extended,

Are removed, destroyed, restored, or in their place

Is an open field, or a factory, or a by-pass.

Old stone to new building, old timber to new fires,

Old fires to ashes, and ashes to the earth

Which is already flesh, fur and faeces,

Bone of man and beast, cornstalk and leaf.

Houses live and die: there is a time for building

And a time for living and for generation

And a time for the wind to break the loosened pane

And to shake the wainscot where the field-mouse trots And to shake the tattered arras woven with a silent motto.

En lyckad kombination

 

Tiden går fort. Det är redan ett par år sedan jag gjorde den där korta utflykten till ett snöklätt och julaktigt Ljungby. Ljungby har mycket att erbjuda men framför allt det fina Ljungbergmuséet med den stora samlingen av Sven Ljungbergs verk. Väninnan och jag tillbringade en god stund bland målningarna och så blev det inköp av en alldeles speciell ABC-bok- ett samarbete mellan konstnären och författaren - Torgny Lindgren. Nu ligger boken på mitt läsbord och det är en sann njutning att bläddra genom sidorna, betrakta målningarna och de träffande verserna. Ett mycket lyckat samarbete- som sagt.