Gustav Vasa kyrka, Stockholm. Kolumbariet.
Min farfar valde att bli ” nischägare” och nu finns hans aska i en urna i Gustav Vasakyrkans kolumbarium. Där nere i kyrkans källare är det tyst och dunkelt. Urnorna är inte synliga utan väl inlåsta bakom marmorluckor.
”Mellem regndråber” är en mycket vacker bok, en elegi i olika fragment av minnen, tankar och drömmar. Tre av kapitlen rör sig i just kolumbariet. Hanne Marie Svendsen skriver om sorg, om att mista den man älskar ” Der er ingen sammenhaeng, kun fragmenter. Fragmenter, drys av aske, små drys, store drys og drys av noget, der kunne minde om liv. Skvulp, som slikker ind mod stranden. Indimellem blaeser en saetning forbi.” Det är poetiskt och ibland också humoristiskt mitt i all saknad och sorg. Funderingar över våra så kallade moderna tider med all automatisering och digitalisering blandas med tankar på det och de som varit. De döda är ständigt närvarande. I Hanne Marie Svendsens kolumbarium är urnorna fria, de lyser i olika färger och rummet är levande mitt i dödsriket. ” Der findes landskaber, hvor man mener, at der kun er et tyndt slør mellem den fysiske realitet, verden, og den psykiske parallelverden. Steder i landskabet, hvor sløret mellem de to verdener er ekstra tyndt, og hvor noget af den usynlige dimension kan kigge ud. Der lever man på kanten og maerker stedets ånd og dets helende kraft. Sommetider synes jeg, at Columbariet er sådan et sted.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar