Nyförvärv

Fast inte nytt. Jag läser mest lite lagom "antikt" och gärna också tilltufsat. Det är spännande att botanisera i gamla listor och gamla recensioner. Det finns så oändligt mycket att hitta och att bli överraskad av. (Ofta blir jag mest förvånad över hur fort goda böcker blir bortglömda).

Nåja, Olivia Laings tankar och filosoferande över Ouse och vad hon döljer är ändå inte så ålderstigna (från 2011) men jag vill gärna läsa om vandringen längs denna ödesmättade flod där Virginia Woolf mötte sitt öde en gång år 1941. "History resides in the landscape and ghosts never leave the places they love". Så tror jag också och ser fram emot bokens nära 300 sidor.

De vackra omslagen på Virago Modern Classics nyutgåvor av gamla klassiker från 1980-talet är så lockande . Inte kunde jag motstå "The Solitary Summer" av Elizabeth von Arnim. Boken har hon dedicerat till sin make "To the man of wrath with some apologies and much love". The Solitary Summer" är uppföljaren till "Elizabeth and Her German Garden", som gjorde stor succé på sin tid. Från maj till och med augusti får vi följa Elizabeth under hennes ensamma sommar.

År 1916

I år har det gått 100 år sedan Roger Casement försökte bistå sina landsmän med vapen inför påskupproret som ägde rum i slutet av april år 1916. För Sir Roger (och för de andra upprorsmännen) gick det mycket illa. Casement blev ilandsatt av en tysk ubåt vid Banna Strand men blev tillfångatagen ganska omgående och transporterad till Towern i London. Efter en lång rättegång dömdes Casement till döden och han blev avrättad i Pentonvillefängelset den 3 augusti samma år.

Banna Strand (lånat foto)

They took Sir Roger prisoner and they sailed for London Town,
Where in the Tow'r they laid him, as a traitor to the Crown.
Said he, 'I am no traitor,' but his trial he had to stand,
for bringing German rifles
to lonely Banna Strand.


Penguin Books har gett ut H.Montgomery Hydes bok om rättegången mot Roger Casement på nytt (den första utgåvan är från 1964). Montgomery Hyde var advokat och bosatt i Belfast och han förlorade den parlamentsplats han hade i House of Commons när han ville reformera de lagar som reglerade homosexualitet." Hyde was the most vocal of any MP in the 1950s about homosexual law reform". (citat: Wikipedia).

Boken om rättegången börjar vid Banna Strand och slutar med några utdrag från Roger Casements dagbok från 1911.

En trevlig bokserie för den historieintresserade

De små behändiga frestelserna i bokserien är utgivna av Allen Lane Penguin - och de är inbundna. . (Just den här delen av Penguin books startade år 1967 och tog namn efter grundaren, Allen Lane.)

Formatet är väldigt praktiskt och även om böckerna är små så är de faktiskt väldigt innehållsrika. Man har hunnit med en hel mängd engelska kungar (och någon enstaka drottning också) redan och det finns mycket att välja bland. Själv är jag väldigt intresserad av de medeltida monarkerna och har därför valt att börja med den mytomspunne och hjälteglorieförsedde Henrik V (mest känd för segern vid Agincourt).

Däremot kan jag inte tänka mig att läsa en enda rad om Oliver Cromwell (som förvisso inte var kung men dock styrde och ställde under ett tiotal år som Lord Protector). Boken om honom kommer under år 2017 för den som är mera intresserad.

Glad Påsk

Nu tar den här bloggen lite paus för andra aktiviteter. När solen skiner lockar trädgården mera än skrivbordet och bokhögarna får också vänta ett tag.


Fotot ovan är lånat.

Påskpyssel

Det sägs att man ska läsa deckare under påsken men det avstår jag gärna från eftersom genren inte är någon favorit hos mig. Däremot är jag mycket nyfiken på Georges Simenons så kallade "romans durs". Simenon, som mest är känd för sina spänningsromaner med Maigret i huvudrollen,var en oerhört produktiv författare (det svindlar när jag ser att han fram till år 1937 hade hunnit med hela 349 böcker). Med tanke på att Simenon dog först år 1989 så är väl produktiv ett stort understatement vad gäller hans skrivande.

Det har inte varit lika populärt att översätta de så kallade "hårda romanerna" som de kanske mera lättsmälta dito om Maigret men nu finns de i alla fall att tillgå på engelska och både Penguin och New York Review Classics har gett ut ett antal av Simenons "romans durs". Jag har beställt just "The Mahé Circle" - och förhoppningsvis dröjer det inte så länge tills jag kan fördjupa mig i den berättelsen.

I väntan på den magiska dunsen i brevlådan fördjupar jag mig i ett antal  dysfunktionella relationer (de är väl på tapeten även på de svenska kultursidorna just nu men där säger jag "not interested" och tänker att det där gamla ordspråket om "don't wash your dirty linen in public" är mycket visa ord.).

Katie Roiphe är en amerikansk journalist och även författare.  "Uncommon Arrangements" gavs ut år 2007 och här kan man läsa om bland andra Katherine Mansfield och John Middleton Murry, Vanessa och Clive Bell och Elizabeth von Arnim och John Francis Russell.

 Jag har börjat med Elizabeth von Arnim för den kvinnan fascinerar mig extra mycket. Jag har skrivit om henne tidigare här på bloggen och jag har läst ett par av hennes böcker (med förtjusning). Hon hann med mycket i sitt liv- två äktenskap, fem barn och en stor mängd kärleksrelationer och så väldigt många böcker också. (Alla är nog inte lika läsvärda, föreställer jag mig).

Söndag med en klassiker

Fast det är inte filmen jag ägnar mig åt utan boken men affischen är dekorativ och vad kan den annat vara med Greta Garbo i fokus.

William Somerset Maugham behöver ingen introduktion- han har skrivit en stor mängd romaner, noveller och skådespel- under 1960-talet visade svensk TV flera av hans noveller i filmatisering. (Det var högtidsstunder då framför TV:n).

Maugham's böcker finns i otaliga utgåvor på originalspråket - hur det står till med de svenska översättningarnas tillgänglighet vet jag inte riktigt men jag har en känsla av att Maughams verk ofta har blivit förpassade till diverse magasin för jag får då verkligen hoppas att de inte gallrats bort.

Nu läser jag alltså om den uttråkade Kitty som har gift sig (av leda och rädsla för att hamna på glasberget) med Walter som är bakteriolog och nu har paret bosatt sig i Hong-Kong. Det är bäddat för intriger och fortsättning följer. Romanen kom ut år 1925 och den första filmatiseringen är från 1934.
(Boken har i allt blivit till film hela tre gånger och senast år 2006).

Solfjädrar och valbensunderkjolar

En av flera färgstarka kvinnor som härskade på herrgården Clivenden i Buckinghamshire var Prinsessan Augusta av Sachsen-Gotha. Hon blev redan som 16-åring bortgift med Frederick av Wales (han, som det var tänkt, skulle efterträda sin far, George II en dag). Augusta blev snabbt omtyckt , hon gjorde sig ett namn som modeikon och hon var klok nog att välja brittiskt för sina utstyrslar.

Augusta i en vacker och påkostad stass.

Modet föreskrev bland annat så kallade "hoop skirts" som visas ovan av ännu en känd kunglighet- Marie Antoinette. (Tavlan är målad av Elisabeth Vigée le Brun). Underredet var ofta tillverkat av valben och det var tungt att släpa omkring på. En som klagade var Jane Austens svägerska: "I had to stand from two o'clock until four o'clock loaded with a great hoop of considerable weight."

Marie Antoinette i avancerad frisyr (målad av Elisabeth Vigée le Brun)

Hårmodet var också en sak för sig. Man hade stor förkärlek för prydnader av yvigt och färgrikt slag. Fjädrar, band och ädelstenar vävdes in i perukerna och ibland passade man på att piffa till anrättningen med olikfärgade puder också. (Speciellt populära var färgerna blått, gult och orange)

Kronan på verket var den obligatoriska solfjädern. "No fashionable court lady would be seen without this accessory of the day. Som ovan var de ofta dekorerade med landskapsvyer eller med bilder från den klassiska litteraturen.

Allt detta och mer därtill kan man läsa om i "The Mistresses of Clivenden" av Natalie Livingstone. (Hutchinson förlag, 2015.)

Från Anna Maria till Nancy

Anna Mari Talbot (née Brudenell 1642-1702)

Nancy Astor (née Langhorne 1879-1964)

Dessa två damer  har en gemensam nämnare och

den är den stora herrgården Clivenden utanför London.

På mitt läsbord just nu har jag Natalie Livingstones "The Mistresses of Clivenden" och det är ett porträtt av ett hus men också en skildring av husets mest färgstarka kvinnor. Allt tar sin börja under Charles II:s tid som regent och sedan fortsätter historien fram till och med våra dagar. Fem hundra sidor av engelsk historia (med fem olika damer i fokus) berättad på bästa sätt kan jag absolut inte tacka nej till.

Natalie Livingstone är historiker och hon råkar också vara ägare till Clivenden sedan 2012 då hennes man köpte egendomen. I boningshuset blandas nytt med gammalt och så här skriver författarinnan:

"The biographies are not dissimilar from the house itself, where past and present are woven together: where 20th-century wiring runs underground along 16th-century tunnels, service bells from the 19th century hang from the wall above Wi-Fi boxes, and a swimming pool from the 1950s sits within a garden landscaped in the 1700s.

The Same Old Story

Alexander är 20 år gammal och enda barnet till en mor som ständigt har klemat bort honom. Mor och son (med tjänare) bor bekvämt och bekymmerslöst i en lantlig idyll men nu har Alexander fått för sig att han ska vidga sina vyer i St Petersburg. Mor är förtvivlad men kareten sätter iväg till den stora staden och till morbror Pyotr Ivanych som förväntas ta hand om och bistå den förhoppningsfulle med allt (och lite till).

Alexander är en drömmare, en romantiker, som befinner sig en bra bit över marknivå. Det gör
däremot inte Pyotr Ivanych, som snarare har fötterna väl förankrade i jordens fasta grepp. Ganska
motvilligt försöker Pyotr lära Alexander hur man ska handla och bete sig för att uppnå framgång (här handlar det om materiell och praktisk sådan för Pyotr har ingenting till övers för Alexanders syn på tillvaron.) Stackars Alexander! Han får det inte lätt - han vill gärna göra lycka som poet men ingenting blir som han tänkt sig. Morbror Pyotr ställer sig helt oförstående och romanen kommer i mångt och mycket att bli till en sorts dialog mellan två olika synsätt. Hur det går till slut för Alexander tänker jag inte avslöja.

Goncharov skriver underhållande men "The Same Old Story" är inte tänkt att vara en komisk betraktelse utan snarare en ganska vemodig berättelse om livets förutsättningar. Intet mänskligt är författaren främmande och hans strålkastarljus riktas mot både stort och smått. Romanen kom ut år 1847 men den känns sannerligen inte omodern och titeln visar sig vara mycket passande.

"The Same Old Story" var Goncharovs förstlingsverk och jag tycker att boken förtjänar lika mycket uppmärksamhet som hans mera kända "Oblomov" (som finns i svensk översättning).

Den engelska översättningen står Stephen Pearl för- och han har lovordats för sin insats. Han har också bidragit med ett intressant efterord. Alma Classics står för utgivningen (2015)

Anita Brookner

Jag läser att författarinnan Anita Brookner har gått ur tiden nära 90 år gammal. Hon efterlämnar en ansenlig mängd böcker och själv minns jag speciellt hennes Bookerprisbelönade "Hotel du Lac" från 1984 (den svenska översättningen kom året därpå).

Jag blev nyfiken på hur utgallringsmonstret hade härjat på de lokala biblioteken och kunde konstatera att det glädjande nog finns några titlar kvar i hyllorna av denna mycket läsvärda författarinna. Anita Brookner var speciellt skicklig på att beskriva kvinnors ensamhet och utsatthet och många av hennes romaner har just detta som tema.

Tyvärr slutade man att översätta Brookners böcker här i Sverige redan år 1994. Den sista titeln blev "Med slutna ögon". Brookner fortsatte att skriva ända fram till sin död och det finns mycket att botanisera i för den som vill läsa på originalspråket.

Vid världens ände

Penelope Lively är en mycket produktiv författarinna och hon skriver både för barn och vuxna. Flera gånger har hennes böcker hamnat på nomineringslistor till olika litterära priser.

Jag valde att läsa hennes roman Heat Wave från 1996. (Jag tror inte att den här boken finns i svensk översättning).

Titeln är passande. Pauline och hennes dotter Theresa med make Maurice och sonen Luke har tagit sin tillflykt till landet för att få lite lugn och ro och för att slippa storstadsjäktet. "Worlds End" heter lantstället och på tomten finns två stugor. En för Pauline och en för dottern och hennes familj. Stillheten vill dock inte infinna sig och i stället får alla uppleva en vår och sommar med stigande spänning och växande intriger. Pauline våndas och lider av att vara iakttagare till ett äktenskap i sönderfall.

Penelope Lively låter allt speglas genom Pauline och det är hela tiden hennes röst, hennes tankar som fyller sidorna. Pauline har själv ett kraschat äktenskap att minnas - och det är precis det hon gör och hon ser alla paralleller mellan Harry, hennes ständigt otrogne man, och Maurice som nu spelar med samma kort. Pauline gör vad hon kan för att vara ett stöd för sin dotter men naturkrafter kan ingen rå på.

HeatvWave är en ganska otäck roman, en psykologisk thriller, och det hela är verkligen skickligt sammanvävt. Läsaren hålls på halster och när slutet kommer är det kanske inte helt överraskande.

Penelope Lively är en författare som inte "dräller runt med orden"- hon kan hålla berättelsen inom precis lagom dimensioner. Det är en konst att kunna sluta skriva i tid och den konsten behärskar Penelope Lively till fullo.

Jag kan nog tycka att det är synd att just Heat Wave inte hör till den här författarens översatta verk.

Sweet Thames Run Soflty

Foto: Nick Smith

Så här anspråkslöst börjar Thamsen sitt lopp.

Sweete Themmes! runne softly, till I end my Song.

Raderna är tagna från Edmund Spensers (1552-1599)  dikt Prothalamion.

Roberg Gibbings var framför allt konstnär och hans speciallitet var trägravyrer. I hans bok "Sweet Thamer Run Softly" får man se prov på många av dem.

Det är en sann njutning att resa med Gibbings i sakta mak uppför floden och han är en god iakttagare. Berättelsen om resan med egenhändigt byggd båt kom ut år 1940 och Gibbings anade redan då att tiderna var på väg att drastiskt ändras. Naturen skulle komma att få utstå svåra prövningar - men nu är det alltså 1930-tal och Gibbings befinner sig ännu i sitt Arkadien.

Foto: Brian Robert Marshall

I närheten av Cricklade kan man få se den sällsynta variant av kungsänglilja som har fått namnet "Snake's head fritillary".

Gibbings värld finns inte längre kvar men tack vare hans bok går det att göra en tidsresa.

"A gentle boating tale" beskrivs den här turen som och det är en vacker och minnesvärd resa läsaren bjuds på.


Min utgåva är från  LittleToller Books som har producerat många fina böcker i serien "Nature Classics Library".

Barnen i Dynmouth

Den svenska översättningen har dock blivit "Färdvägar". Jag tycker om William Trevors sätt att skriva. Han är en produktiv författare och alla hans böcker kanske inte tilltalar mig lika mycket men den här, "The Children of Dynmouth", måste verkligen höra till hans absolut bästa alster.

Originalutgåvan är från 1976 och den svenska översättningen ser ut att datera sig till år 1984. (Trevi förlag och Birgit Edlund). Den engelska versionen har sedan tryckts upp på nytt med jämna mellanrum.

The Children of Dynmouth är en otäck berättelse om ett litet sömnigt samhälle vid den engelska kusten. Dynmouth är precis en sådan plats som man förväntar sig ska vara lugn och stilla och ganska tråkig- och normalt sett är det nog så men nu finns här en ung man (tonåring) vid namn Timothy Gedge som sätter fart på allt på sitt eget lilla speciella sätt. Timothy saknar fäste i tillvaron- hans pappa har "vamoozed" och mamman och systern som han delar hem med ignorerar honom totalt. Han får klara sig själv och han har sin egen överlevnadsstrategi - han tillbringar dagarna med att spionera på folk och så hälsar han på. Ett besök av Timothy är inget man ser fram emot- han pratar och pladdrar och han går aldrig hem. Han ljuger och talar sanning om vartannat- hans klibbiga spindelnät kastas över offren och så ställer han till med en fruktansvärd oreda i deras liv.

Timothy är egentligen inte ond från början men hans agerande blir ondskefullt och han kör med utpressning för att få som han vill. Hans enda dröm är att få vara med i en stor talangtävling som ska anordnas i Dynmouth- och för det är han beredd att gå hur långt som helst (han behöver en del rekvisita nämligen).

Den här romanen är gastkramande i sina turer och i sina beskrivningar av hur Timothy lyckas snärja sina offer. Obehagligt är bara förnamnet och hur ska allt sluta, frågar man sig. Det får man inte direkt reda på även om trådarna nystas upp till en viss del i det sista kapitlet.


Jag kan bara konstatera att William Trevor är en författare som jag kommer att fortsätta att "utforska".

En handbok för städerskor av Lucia Berlin

Så har jag läst novellsamlingen "En handbok för städerskor" eller "A Manual for Cleaning Women" på originalspråket.

Lucia Berlin gick bort år 2004 och det dröjde hela 11 år innan det blev en större utgivning av ett urval av hennes noveller. Lucia Berlin fick aldrig några stora strålkastarljus riktade mot sitt författarskap medan hon levde och det är först nu som lovorden väller in från när och fjärran.

Ett hårt liv hade hon och hon fick slita ont för att kunna försörja sina fyra barn- dessutom plågades hon av demoner och under en lång tid var whiskyflaskorna en stor tröst. Det hårda livet präglar också de flesta av hennes berättelser. Platserna de utspelar sig på är ofta just sådana där man absolut inte vill tillbringa mer tid än nödvändigt (och helst inte alls)- tvättomater, akutintag, torkar, öde gator och dysfunktionella hem.

I novellen "Unmanageable" beskriver Lucia Berlin med stor och hemsk inlevelse hur det är att som alkoholist känna det där oemotståndliga suget efter en återställare.

"In the deep dark night of the soul the liquor stores and bars are closed. " Den desperata jakten på en drink följer och här skys inga medel. Nära en timmas promenad, rotande i alla fickor och burkar efter de nödvändiga dollarna för att kunna köpa en flaska vodka. Lättnaden när flaskan väl kan konsumeras hemma i tvättstugan. Den falska glättigheten inför barnen som ska serveras frukost och skickas till skolan medan mamma bara tänker på att snart är spritaffären mitt över gatan också öppen. På tre och en halv sida beskriver Lucia Berlin hela detta scenario så väl och så fruktansvärt att det känns som om läsaren sitter där bredvid henne.

I den här samlingen finns det flera noveller som berör mig mycket men mest av alla dock den som har titeln "Panteón de Dolores".  (Dolores minnestempel). Dolores är död och nu ska de båda döttrarna visa sin respekt genom att ge henne ofrendas - offergåvor. Ofrendas är en mexikansk sed och dottern Sally är bosatt i Mexico så hon vet hur allt ska gå till.

"On the ofrendas you place everything the dead person might be wishing for. Tobacco, pictures of his fmaily, mangos, lottery tickets, tequila, postcards from Rome. Swords and candles and coffee. Skulls with friends' names on them. Candy skeletons to eat."

Barnbarnen satte dit små Ku Klux Klan-figurer för mormodern avskydde dem för att de hade en mexikansk far.

Så växlar scenen och nu är det systern, Sally, som ligger på sin dödsbädd svårt sjuk i cancer. Systrarna minns sin barndom och de delar upplevelser med varandra. Livet spelas upp för dem båda två och det passerar i snabb revy- ont som gott. För Sally håller livsgnistan på att ebba ut och hon orkar inte prata så mycket längre. "Are you okay?" I finally asked her, and she slapped me.



"There is no guide to death. No one to tell you what to do, how it's going to be.

Jag är mycket tacksam att jag fått stifta bekantskap med en  författare som Lucia Berlin.

En av de tio första

Penguin Books-förlaget grundades år 1935 av Allen Laine och konceptet var att ge ut högkvalitativa och billiga pocketböcker som kunde köpas på ställen som t ex Woolworths till det facila priset av en sixpence.

När man firade femtioårsjubileum år 1985 gavs de tio första böckerna som publicerats ut i ett speciellt "paket". Som nummer fyra i serien kom Susan Ertz roman "Madam Claire" från 1923.

Boken finns i svensk översättning (1924) av Ebba Atterbom och troligen är den mycket svår att få tag på idag. Min egen bok (som är nytryck från just 1985) hittade jag via ett nätantikvariat och jag har alltså läst på engelska.

"Madame Claire" recenserades i Biblioteksbladet och så här skrevs det: "En rappt och roligt skriven historia om modern och mycket mänsklig engelsk ungdom dit man utan tvekan även räknar madame Claire själv i hennes roll av en utomordentligt sympatisk och förstående mormor på 78 år.

Jag har läst och kan konstatera att Susan Ertz visste hur slipstenen skulle dras för att få till en berättelse med underhållningsvärde, en fabrikation som skulle tilltala många läsare. Berätta kan hon sannerligen, Ms Ertz och hon syr ihop intrigerna mycket skickligt.

Madame Claire är en 78-ärig änka som numera är bosatt på Kensington Park Hotel.

"If you wish to be relieved from the worries of housekeeping; if you wish to cultivate the society of retired army folk, or that of blameless spinsterhood, ask for a room (inclusive terms) at the Kensington Park Hotel, Kensington. It is unprogressive, it is Early Victorian- though of late that term has lost some of its reproach- but it is eminently safe and respectable."

Madame Claire har tre barn- Eric som är gift med "tagelskjortan" Louise, Millicent (den tråkiga som bara levt upp en gång i livet vilket det var när hennes båt blev torpederad under världskriget och hon fick hålla hov i en livbåt iklädd en negligé.); och så dottern och famljens svarta får, Connie.
Till handlingen fogas också Millicents tre barn Gordon (tråkmåns), Noel (krigsveteran som förlorat en arm) och Judy, den vackra och spirituella som riskerar att hamna på glasberget.

Det hela börjar med ett brev som Madame Claire får från en gammal kärlek vid namn Stephen de Lisle. (Han friade till Claire strax efter det hon blivit änka men han fick korgen och flyttade då utomlands i ren desperation). Brevväxlingen mellan Claire och Stephen leder handligen framåt och så introduceras de andra familjemedlemmarna en efter en och de har alla sina speciella problem och duster med tillvaron.

Jag tycker att "Madame Claire" är en underhållande bok och jag blir ganska förtjust i den gamla damen som verkligen besitter en god portion mänsklig vishet. Däremot gillar jag inte hur allt utvecklar sig i slutänden- då blir det för jolmigt och dålig-romantik-aktigt. "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar- typ. Sådant har jag oerhört svårt för.

Jag har dock stor förståelse för att "Madame Claire" blev lite av en succé på sin tid och det är en absolut läsvärd historia än i dag. Värdet för mig blev madame själv- en trevlig bekantskap.

Nyfiken på: Lucia Berlin

Jag kan genast berätta att den här novellsamlingen kommer i svensk översättning under året (Natur & Kultur- Handbok för städerskor) men eftersom jag inte har tålamod att vänta läser jag på originalspråket, engelska.

Lucia Berlin (1936-2004) nådde aldrig berömmelse under sin livstid- ett öde hon delar med alltför många författare och konstnärer. Ett mycket omväxlande (och svårt) liv fick hon och hon kunde skriva om det hon sett, upplevt och känt i novellform. Lydia Davis har skrivit förordet till den utgåva av boken som jag just nu har på mitt läsbord. "Lucia Berlin's stories are electric, they buzz and crackle as the live wires touch"

Lucia Berlin var gift ett antal gånger och hon fick fyra söner- för att försörja familjen fick hon ta alla möjliga typer av arbeten som städerska, sjuksköterska (på akuten), telefonist, lärare... listan kan göras längre. Hon bodde på många platser (Lucia Berlin föddes i Juneau, Alaska) - hennes liv var så händelserikt att det förmodligen hade räckt att fylla flera "normala" liv för att låna en fras från Lydia Davis förord.

Den första novellen i "A Manual for Cleaning Women" har titeln "Angel's Laundromat"  och alla som någon gång suttit och väntat inne på en dylik inrättning (och det har jag gjort) känner igen sig och de som ännu inte upplevt en äkta amerikansk tvättomat kan direkt sätta sig in i miljön.

Traveling people go to Angel's. Dirty mattresses, rusty high chairs tied to the roofs of dented old Buicks. Leaky oil pans, leaky canvas water bags. Leaky washing machines. The men sit in the cars, shirtless, crush Hamm's cans when they're empty.

I allt innehåller novellsamlingen över 40 berättelser och jag hoppas att den svenska översättningen kommer att förses med lika utförliga och välskrivna förord som den amerikanska utgåvan. En kort biografi över Lucia Berlin finns dessutom som ett efterord .

 Och- härmed är det dags för mig att ge mig av på resa in i Lucia Berlins olika världar.

En grön pingvin

Färgen grönt hos Penguin brukar ange att det rör sig om kriminalhistorier men inte direkt så den här gången för "The Greer Case" är faktiskt ett civilmål.


På morgonen den 11 augusti år 1946 kunde man se Mabel Seymour Greers namn bland dödsrunorna i flera New York-tidningar. Mabel var en framgångsrik och förmögen dam men hon efterlämnade inga bröstarvingar och hennes man var avliden sedan en kort tid tillbaka.  I Mabels testamente angavs att hennes förmögenhet skulle tillfalla Harvard-universitetet (den framlidne makens Alma Mater).. Här kunde allt ha stannat men så blev det inte för Mabel hade burit på en stor hemlighet och ut ur gömmorna trädde helt plötsligt en son som var frukten av en förbindelse i Mabels ungdom.

Boken är skriven av domaren som "satt på fallet" och hela den här berättelsen är mera spännande än den mest avancerade deckare. Här träder vittnena fram och här finns den försmådde sonen (eller är han verkligen Mabels son?). Frågorna hopar sig och mysteriet tätnar- vem var denna Mabel, var kom hon ifrån och hur gammal var hon egentligen när hon dog (ett faktum som skulle få stor betydelse i målet). Slutet är både oväntat och sorgligt.

För den som vill läsa en mera utförlig recension av den här boken länkar jag till bloggen "A Penguin a week" här.

Jag kan bara konstatera att det finns riktiga fina pärlor bland de där riktigt gamla "Pingvinböckerna"

Kulturen och vädrets makter

Den tillfrusna Themsen fångad av den holländske konstnären Abraham Hondius år 1677.

"Sometimes, in deep winter, Life seems to pause. Snow falls silently, and it muffles the usual sounds. The cold air is very still and clear. Darkness never quite falls: all night there is the faint glow of moonlight reflected from the white ground. Even in cities the tempo changes. A new kind of frost-time takes hold."

Så skriver Alexandra Harris i sin bok Weatherland- Writers and Artists Under English Skies (2015).

Detta är en mycket innehållsrik och absolut briljant skriven krönika över hur vädret har påverkat kultur och historia genom tiderna. Harris håller sig till England och hon går i kronologisk ordning med stopp på olika platser och hos olika författare och poeter. Här måste man verkligen läsa långsamt och ge sig gott om tid under resan.

Jag har stannat till ganska ofta men just nu befinner jag mig i 1600-talets fimbulvinter och året är 1683. Åter igen slutade Themsen att flyta fritt och vid London Bridge bildades en stor damm- fartyg frös fast i isen och man kunde promenera på isen från Southwark till Westminster.

Handeln fick snabbt ändra inriktning och man började också ta betalt för att komma ut på "Freezeland Street". Marknadsstånden slogs upp och det mesta kunde köpas på isen. Det skapades en så kallad "Frost Fair".

John Evelyn skrev i sin dagbok: I went across the Thames upon the ice which now became so incredibly thick, as to beare not onely whole streets of booths in which they roasted meate & had divers shops of wares, quite across as in a Towne, but Coaches & carts & horses passed over...

Den allra sista av "Frost Fairs" hölls år 1814. Man rev ner den gamla London Bridge år 1831 och sedan gjordes floden djupare och började flyta snabbare och någon is kunde inte bildas längre.

Mitt nästa stopp blir lerigt. Kapitlet har rubriken "Reasoning with mud". Det låter spännande.

Iditarod!

Foto: Frank Kowalchek

Mer spännande än Vasaloppet, tycker jag, är den långa färden genom Alaska på The Iditarod Trail.

Från Anchorage till Nome går slädspannen och det är en farofylld och svår resa som går genom oländig terräng och ofta i nära samvaro med elementens raseri. Här kan temperaturerna falla till osannolika gradantal. Snart startar hundarna och deras förare från Willow så det är en bit kvar av "mushing".

En fyrbent hjälte. Slädhunden Togo som ledde den nästnäst sista sträckan i det så kallade "Serum run" år 1925. En svår difteriepidemi hade bruitit ut i Nome i nordvästra Alaska och det fanns inget  serum. Den enda utväg som återstod var att använda sig av slädhundar och med deras hjälp forsla de livsnödvändiga kapslarna upp till det isolerade samhället i norr. Det blev en tur på över 100 svenska mil och 20 mushers och 150 slädhundar hjälpte till.

Nomes hamn fryser till mellan november och juli så båttransport var inte att tänka på. Man var i behov av snabb hjälp och då var man tvungen att förlita sig på hundar. Lite över fem dygn tog färden och många liv räddades tack vare modiga män och trofasta huskies.

Det är just "The Serum Run" som har inspirerat till dagens tävlingar på the Iditarod Trail.

Minnesmärke över hundföraren Leonard Seppala i Skibotn, Norge.

Can you remember your huskies all going,
Barking with joy and their brushes in air;
You in your parka, glad-eyed and glowing,
Monarch, your subjects the wolf and the bear?
Monarch, your kingdom unravisht and gleaming;
Mountains your throne, and a river your car;
Crash of a bull moose to rouse you from dreaming;
Forest your couch, and your candle a star.
---

Men of the High North, fierce mountains love you;
Proud rivers leap when you ride on their breast.
See, the austere sky, pensive above you,
Dons all her jewels to smile on your rest.
Children of Freedom, scornful of frontiers,
We who are weaklings honor your worth.
Lords of the wilderness, Princes of Pioneers,
Let's have a rouse that will ring round the earth.  

Robert Service (1874-1958) skotsk-kanadensisk poet och författare.

                      

Ryska berättare - åren efter revolutionen

"The Terrible News" är en samling kortare prosastycken skrivna av ryska författare under åren strax efter revolutionen. Utgivare är Black Sprng Press (som lever än) och ett av förorden står John Bayley för.

Berättelserna i boken speglar tidsandan och den veritabla samhällsomdaning som ägde rum under framför allt 1920-talet i Ryssland. När väl samhället hade stabiliserats och de totalitära krafterna på allvar hade kopplat greppet (en diktatur byttes mot en annan) var det dags att ta itu med litteraturen. Författarna skulle in i en fålla och de skulle skriva enligt den enda sanningens princip (det vill säga den sanning som överensstämde med bolsjevismens tankar). Många författare offrades (och offrade sig själva) på det altaret. Översättaren (Grigori Gerenstein) skriver så här:

Thus such writers as Aseyev, Ardov, Ivanov, Leonov and Slonimsky were eventually re-educated into colourless literary functionaries; the rest lived through the kind of nightmare which would have been familiar to an inmate of a Victorian lunatic asylum. They were told constantly that they misread reality, that their perception of the world was wrong, that they wasted their time contemplating their navels or "standing before a mirror."

Alexander Neverov (1886-1923) deltog aktivt i revolutionen . Han var uppväxt på landet och så småningom utbildade han sig till lärare. Den stora hungersnöden i början på 1920-talet drabbade honom och hans familj mycket hårt (ett av hans barn dog) och om detta har han skrivit i romanen "Tasjkent-brödets stad" som finns i ett par svenska utgåvor (den senaste från 1970-talet och utgiven av Tidens förlag).

Det är Neverovs korta novell "The Terrible News" som inleder samlingen. Här handlar det om de nya tiderna och det är både sorgligt och svart-humoristiskt. Gamle Ermilov är en fattig bonde och han har fått brev från sin son Serega (som har blivit revolutionär och stadsbo.). Serega skriver att han inte längre vill vara gift med sin fru Lukerya (underförstått för att vigseln har ägt rum i kyrkan). Föräldrarna och Lukerya begriper ingenting och får fråga en annan bybo till råds. "Nja, nu är det så att Serega har blivit omvänd till en ny tysk religion och den religionen leds av en man vid namn Karl fast han kallas visst för Mars. Serega har alltså gått med i en kommun som leds av denne Mars.

"I know what Mars is. They've put his picture in place of the icon. "

Berättelsen är på bara tre sidor men den lyckas ändå spegla den absoluta förvirring som måste ha rått på så många ställen under den här tiden.

En annan författare som jag stannar till inför ar Mikhail Zoshchenko (1885-1958). Han har blivit översatt till svenska men jag hittar inte just boken här ovan. Zoshchenko fick ett svårt liv. Han deltog som soldat i det Första världskriget (han sårades flera gånger) och han stred på de rödas sida i inbördeskriget. Pengar hade han alltid ont om trots att hans böcker blev mycket lästa. Mot slutet av sitt liv blev han utstött och förföljd av myndigheterna och när han dog år 1958 hade han helt tvingats till tystnad.

Zoshchenkos humoristiska stycken är helt fantastiska- och berättelsen från en dag på badhuset är ett enastående bevis på rysk humor när den är som bäst. På ryska badhus ska man se upp för där råder djungelns lag- man anländer, lämnar in sina kläder , får en biljett för underkläderna och en för ytter-dito. "But where can a naked man put tickets? I'll tell you straight-nowhere. There are no pockets. Nothing but stomach and legs. These tickets are nothing but trouble. You can't tie them to your leg."

Sedan uppstår det bråk om de alltför få tvättbaljorna. Då får man vara slug ock försöka stjäla grannens. Samtidigt som man tvättar sig själv stänker alla andras tvättvatten omkring överallt och man blir strax lika smutsig som man var innan. När man ska hämta ut sina kläder igen efter förrättat värv har man tappat biljetterna och ens egen medtagna tvål har blivit stulen. Varning för ryska ångbad utfärdas av författaren.

I en annan novell/skiss får man veta hur farligt det kan vara att gå på bio. (Cine-drama är titeln på stycket).

"The Terrible News" är en mycket intressant introduktion till en kanske något bortglömd värld av rysk litteratur.

Bohemer och barfotaprofeter

Fanny von Rewentlow (år 1905)

De flockades i städer som Wien och München, bohemerna och de så kallade barfotaprofeterna. Man skrev början av 1900-talet och sökandet gick efter ett nytt och annorlunda liv- fritt från de vanliga konventionerna. I Schwabing i norra München bildades en koloni av artister och författare som förespråkade alternativa sätt att hantera tillvaron.

En av de mest färgstarka i den här gruppen var Fanny von Rewentlow (1871-1918) som kom att få ett tragiskt och kort liv. Hon brände verkligen sitt ljus i bägge ändar men innan dess hann hon med att skriva "Herrn Dames Aufzeichungen" (Herr Dams anteckningar).

Fanny von Rewentlow föddes in i en adlig familj och hon revolterade tidigt mot hemmets mycket konservativa ideal. Ett giftermål var enda sättet att komma loss men skilsmässan var snart ett faktum. Fanny flyttade strax till München för att studera konst bara för att upptäcka att hon inte hade några speciella talanger för måleri. Hon slog sig på skrivande i stället och tog olika påhugg som journalist, översättare och sekreterare. Samtidigt hade hon kärleksaffärer med åtskilliga från Schwabings litterära kretsar.

Herrn Dames Aufzeichungen är en roman som avporträtterar den omgivning som Fanny von Rewentlow levde i- jag vill tro att porträtten inte alltid var särskilt vänliga. Boken sägs vara både humoristisk och elak.

En nyare utgåva från 2015. Någon svensk översättning har jag inte hittat.

Visst ser han ut som en profet, Wilhelm Diefenbach  (1851-1913)- här på ett självporträtt.

Han förespråkade ett liv i harmoni med naturen (han var vegetarian) och fredlig samexistens. Diefenback bildade en liten "kommun" och han och hans anhängare tyckte också att kläder var något väldigt onödigt så de gick gärna omkring helt näck till allmänhetens stora förtret. Diefenbach hamnade därför ofta i klammeri med rättvisan och han fick tillbringa alltför mycken tid i rättegångssalar. "Schweinerei" , tyckte domaren och lokala politiker såg till att Diefenbachs konst inte fick visas offentligt.

En  målning av Wilhelm Diefenbach. "Frage an die Sterne" från 1901.

Om detta har jag läst i Philipp Bloms krönika "The Vertigo Years" (2008)

Irländsk berättarkonst: Anne Haverty

Romanen "One Day as a Tiger" kom ut redan år 1997 och den blev genast höjd till skyarna och hamnade på korta listan för "Whitbread First Novel Award". Nu har jag läst och låtit mig dras in i en mycket annorlunda intrig.

Året innan (1996) kunde man läsa stora rubriker i tidningarna om fåret Dolly som var det första däggdjur som fötts efter kloning. Anne Haverty har möjligen låtit sig inspireras av Dolly och så har hon placerat en genmanipulerad tacka vid namn Missy mitt i handlingen. Tro det eller ej, det blir till en mycket läsvärd och nog så god berättelse. Jag är mycket imponerad av Anne Havertys förmåga att ro de hela i land, för det gör hon.

Vi hamnar i Tipperary och det är mitt under en brytningstid i Irlands historia- den keltiska tigern har börjat ryta och mycket håller på att förändras i samhället. Marty Hawkins har hoppat av sina studier vid Trinity College i Dublin och återvänt till barndomshemmet i Fansha i county Tipperary. Hans föräldrar har nyligen omkommit i en tragisk bilolycka och gården som de skött tas nu över av Martys äldre bror Pierce. Marty känner sig både rotlös och håglös och lantbruk är inte hans intresse men han vet inte vad han ska ta sig för i livet.

Berättelsen, som återges av Marty, ringlar framåt genom ett samhälle som är präglat av den gamla ordningen men där den nya världen allt hårdare bankar på dörren. Lantbruket ska skötas och det gäller att hålla sig med tillräckligt med djur (mest får). Pierce, Marty och Etty (Pierces fru) far norrut mot county Louth för att hämta nya får till flocken och så fastnar Marty för den genmanipulerade lilla "Missy" ett tacklamm som är "the runt of the litter". "Missy" har en del mänskliga gener och trots Pierces protester får djuret följa med hem till Fansha.

Det visar sig snart att "Missy" inte beter sig som vanliga får och Marty får mycket besvär med henne. Missy är rädd för det mesta och kanske mest för sina artfränder . Hon äter bara människoföda och fryner åt gräs och hö. ( Missy föredrar havregrynsgröt med mjölk till frukost- dessutom älskar hon godis ,mest choklad). Det kunde bli hur löjligt som helst med ett får som huvudperson men i stället blir det så märkvärdigt levande och vemodigt. "Missy" kommer att spegla Martys ensamhet och utsatthet och hon och Marty befinner sig båda på en främmande planet.

Som om tillvaron inte var nog komplicerad hamnar Marty mitt i en mycket turbulent kärlekshistoria som kommer att få ytterst tragiska följder.

Jag tycker också om slutet för det är abrupt och någon "lösning" ges inte. Det är upp till läsaren själv att spekulera. Jag kan sammanfatta det hela med att säga att "One Day as a Tiger" är en sorglig bok men med en hel del humor.

"My white hands tremble in the damp chill of the field. Not a day for my tree, no question. Folly to lie here, on the sweaty leathery grass, wrapped in this grey coat of wet fog. Etti averts her face from me. In every young ewe, I see Missy's ghost. So many ghosts parading the length and breadth of Foilmore. You'll catch your death, murmurs Nancy. Catch your death Marty, Catch your death, murmurs Pierce, noble and tender, out of the low ethereal blanket of the sky."

Man kan läsa om Anne Havertys författarskap (med utdrag från "One Day as a Tiger" i svensk översättning) i Stephen Farran-Lees och Ola Larsmos "Joyce bor inte här längre". (Norsteds förlag, 2011).

Cyanocitta cristata

Foto: Rob Hanson

I Massachusetts finns många färggranna fåglar och som de "amerikaner" de är så blir de ofta storväxta. Blue Jay är en vanlig och livskraftig fågel i norra USA. Inte undra på kanske för den är ilsken till temperamentet. "Wicked aggressive bird" brukade min man  fnysa när jag smått föll i trance inför den vackra uppenbarelsen i trädgården.

Jag är inte ensam i min beundran för  blåskrikan - den har inspirerat många poeter.

The Blue Jay

The blue jay with a crest on his head
Comes round the cabin in the snow.
He runs in the snow like a bit of blue metal,
Turning his back on everything.

From the pine-tree that towers and hisses like a pillar of
  shaggy cloud
Immense above the cabin
Comes a strident laugh as we approach, this little black dog
  and I.
So halts the little black bitch on four spread paws in the snow
And looks up inquiringly into the pillar of cloud,
With a tinge of misgiving.
 - Ca-a-a-! comes the scrape of ridicule out of the tree.

 -What voice of the Lord is that, from the tree of smoke_?

Oh Bibbles, little black bitch in the snow,
With a pinch of snow in the groove of your silly snub nose.
What do you look at me for?
What do you look at me for, with such misgiving?

It's the blue jay laughing at us.
It's the blue jay jeering at us, Bibs.

Every day since the snow is here
The blue jay paces round the cabin, very busy, picking up
  bits,
Turning his back on us all,
And bobbing his thick dark crest about the snow, as if
  darkly saying:
 -I ignore those folk who look out_.

You acid-blue metallic bird,
You thick bird with a strong crest
Who are you?
Whose boss are you, with all your bully way?
You copper-sulphate blue-bird!

D H Lawrence

No Brigadier throughout the Year
So civic as the Jay —
A Neighbor and a Warrior too
With shrill felicity
Pursuing Winds that censure us
A February Day,
The Brother of the Universe
Was never blown away —
The Snow and he are intimate —
I've often seem them play

Utdrag ur dikten Blue Jay av Emily Dickinson