Tysk torsdag: I ekens skugga

Fotot är lånat.

Jag har läst en bok som handlar om Weimar (skriven av Folke Schimanski). Weimar är en stad som förknippas starkt med två tyska litterära storheter: Goethe och Schiller. Staden associerar också till tysk historia och politik- och, tyvärr, till en ond tid för strax intill Weimar låg en gång det ökända koncentrationslägret Buchenwald.

Flera författare som har berättat om sina hemska minnen i Buchenwald tre av dem är Elie Wiesel, Ernst Wichert och Jorge Semprún.



Ernst Wiechert förvisades till koncentrationslägret Buchenwald år 1938. Vid tiden för sin arrestering (som för övrigt ägde rum strax innan hans skådespel "Den förlorade sonen" skulle ha sin premiär) var Wiechert en av Tysklands mest kända och älskade författare. Wiechert hade "fräckheten" att förespråka ett kritiskt tänkande (även mot den nationalsocialistiska ideologin)- för detta straffades han och Joseph Goebbels hotade honom dessutom med dödsstraff om han inte "höll käft".

Wiechert vistades två månader i Buchenwald- och han hade knappast överlevt mycket längre till. Hans kropp bröts ned och en vinter där hade han inte klarat. Boken "I dödens skog" är en tribut till Wiecherts vänner i lägret- han nämner till exempel föreståndaren för lägerbiblioteket -Walter Husemann- (kommunist och motståndskämpe) . Husemann blev avrättad av nazisterna år 1943. "I maj 1943 led Walter Husemann döden på schavotten, stolt, orädd och segerviss".

Jorge Semprún (1923-2011) var spanjor och han var enrollerad i den franska motståndsrörelsen. Gestapo var honom hack i häl och så infångades han år 1943 och fördes till Buchenwald. I lägrets östra del stod en ek och den eken hade enligt myt (eller verklighet) Goethe en gång filosoferat under. (Eken blev till mos i ett bombanfall i augusti 1944) - och- Jorge Semprún blev räddad av "Goethe-eken". Jag citerar Schimanski. " Semprún hade ådragit sig SS-vakternas misshag och kunde vänta ett kännbart straff. Så fördes han till förhör av en högre officer. På något sätt utspann sig ett samtal om eken. SS-officeren upplyste om namnet på den, vilket ledde till att Semprún tillkännagav sitt stora intresse för Goethe. Denna enthusiasm- som SS-mannen tolkade som ett specifikt intresse för tysk kultur- gjorde att han "glömde" bestraffa sin fånge.

På svenska kan man läsa Semprúns "Den stora resan" som handlar om hans transport till Buchenwald. (Svensk översättning 1964). Boken på bilden ovan handlar om själva lägervistelsen.

Elie Wiesel har skrivit om sina fruktansvärda erfarenheter i "Natten". Wiesel kom till Buchenwald från Auschwitz i januari år 1945 och då tillsammans med sin far (hans mor och syster hade mördats i Auschwitz). Fadern dog så gott som genast vid ankomsten.

Folke Schimanski ägnar flera sidor i sin bok åt befrielsen av Buchenwald (amerikanarna kom hit först- och det var general Pattons tredje armé som fick denna chockartade upplevelse). Då hade själva staden Weimar ännu inte erövrats - men det gick ändå snabbt och utan att ett enda skott behövde avlossas marscherade amerikanerna in i den gamla, anrika staden. Till "commanding officer" för staden Weimar utsågs major William M. Brown. Brown var psykologiprofessor i det civila och en stor beundrare av Goethe och den klassiska tyska litteraturen. Nu ville han besöka Schillers och Goethes gravar i Fürstengruft (på den Historiska kyrkogården)- då visade det sig att kistorna var borta. Ingen visste något. Man lyckades ta reda på att Hitler beordrat att kistorna skulle flyttas (detta var efter det svåra bombangreppet i augusti 1944) - och så småningom, efter en del detektivarbete återfanns stoften efter Tysklands två största diktare i Jena.



Foto: Karl-Heinz Meurer

Hela den historien med Goethes och Schillers kistor är som en detektivroman och Schimanski bjuder verkligen på spänande läsning. Den 2 maj kunde den amerikanske militärkommendanten i Jena meddela världen att Schillers och Goethes sarkofager hade återfunnits.

"Den 12 maj år 1945 kör två små armélastbilar från Weimar för att hämta kistorna. Kistorna bärs ut ur bunkern, Goethes stoft hamnar i fordonet med beteckningen Civilian Vehicle Pool No 43 Weimar och Schiller i motsvarande farkost No 129. När bilarna kör "hem" till Fürstengruft har Brown redan låtit lägga en krans på var och en av kistorna.".

(Från kapitlet med titeln "Amerikanskt mellanspel" i boken Historien om Weimar av Folke Schimanski (Rabén Prisma förlag 1998).

I dödens skog av Ernst Wiechert

Nej, detta är ingen deckare- det är en sorglig och tung berättelse om författaren Ernst Wiecherts fyra månaders förvisning till Gestapos fängelser och till koncentrationslägret Buchenwald år 1938. Vid tiden för sin arrestering (som för övrigt ägde rum strax innan hans skådespel "Den förlorade sonen" skulle ha sin premiär) var Wiechert en av Tysklands mest kända och älskade författare. Wichert hade "fräckheten" att förespråka ett kritiskt tänkande (även mot den nationalsocialistiska ideologin)- för detta straffades han och Joseph Goebbels hotade honom dessutom med dödsstraff om han inte "höll käft".
-
"Wir wissen, dass Ihr Einfluss auf die Jugend groß und gefährlich ist. Sollten Sie noch ein einziges Wort gegen unseren Staat sprechen oder schreiben, so werden Sie noch einmal ins KZ kommen, und zwar auf Lebenszeit und mit dem Ziel Ihrer physischen Vernichtung. "
-
"I dödens skog" är en bok som Ernst Wiechert skrivit främst för att hylla de medfångar som han mötte på sin vandring ner i helvetet. Vi får följa med berättelsens huvudperson "Johannes" på hans färd. I det första fängelset tillåts Johannes att läsa böcker- och Ricarda Huch, Adalbert Stifter och Blaise Pascal tillhör de författare som skänker honom tröst i eländet.
-
Så här beskriver han sitt möte med Gestapochefen och hans hantlangare: "Bägge buro svarta uniformer. Bägge voro mycket välfödda och bägge två hade den egenheten att de stödde händerna i sidorna och riktade sina frågor förbi honom, som om det varit under deras värdighet att se en fånge i ögonen. På Johannes gjorde de intrycket av konkursförvaltare, som betrakta en torftig "konkursmassa".
-
Så förvisas Johannes till Buchenwald- och hamnar rakt i den mest förfärliga av världar. Han är politisk fånge och han får därför bära en röd trekant på sin rock. En medfånge, Josef, lär honom att "ingenting se och ingenting höra- att gå tvärs igenom allting som en sten"- det är enda sättet att överleva.
-
Det verkligt ironiska är också att Buchenwald låg invid Weimar- den stad som förknippas med Goethe och så mycket tysk kultur.
-
Riktigt bisarrt och makabert blir det när Wiechert beskriver förmannen för "de svagsinta" i lägret - en man som tycker om att skriva vers och som har författat en lägervisa med refrängen "halli hallå ... i Buchenwald."
-
Wiechert vistades två månader i Buchenwald- och han hade knappast överlevt mycket längre till. Hans kropp bröts ned och en vinter där hade han inte klarat. Boken "I dödens skog" är en tribut till Wiecherts vänner i lägret- han nämner till exempel föreståndaren för lägerbiblioteket -Walter Husemann- (kommunist och motståndskämpe) . Husemann blev avrättad av nazisterna år 1943. "I maj 1943 led Walter Husemann döden på schavotten, stolt, orädd och segerviss".
-
Jag tycker att det är synd att den här boken är bortglömd idag- den ger ett mycket otäckt och levande porträtt av koncentrationslägrens verklighet. Ernst Wiechert är både ironisk och känslosam och framför allt uppriktig. Jag är glad att ha fått stifta bekantskap med denne författare och har beställt ytterligare en bok av honom "Där vägen börjar"- en barndomsskildring- (via biblioteket).

Den 19 september 1944

På fotot: de vita bussarna
-

Den 19 september 1944 greps delar av den danska poliskåren- poliserna fängslades och sändes av nazisterna först till koncentrationslägret Neuengamme men sedan till Buchenwald. Här fick de uppleva alla de fasor som en sådan internering innebar- räddningen kom först med de vita bussarna under våren 1945. Min mors kusin Peter var en av de räddade- men han blev aldrig frisk igen- de själsliga såren var för djupa. Buchenwald var fasansfullt.
-
"Margaret Bourke-White was with General Patton's third amy when they reached Buchenwald on the outskirts of Weimar. Patton was so incensed by what he saw that he ordered his police to get a thousand civilians to make them see with their own eyes what their leaders had done. The MPs were so enraged they brought back 2,000. Bourke-White said, "I saw and photographed the piles of naked, lifeless bodies, the human skeletons in furnaces, the living skeletons who would die the next day... and tattoed skin for lampshades. Using the camera was almost a relief. It interposed a slight barrier between myself and the horror in front of me." LIFE published in their May 7, 1945 issue many photographs of these atrocities, saying, "Dead men will have indeed died in vain if live men refuse to look at them."

-

Jag tänker läsa Ernst Wiecherts bok om tiden i "Dödens skog". Även Elie Wiesel uthärdade Buchenwald.