Tankar om Taganrog

Tsar Alexander I:s palats i Taganrog

Marie Himmelsfärdskatedralen i Taganrog- kyrkan där Anton Tjechov döptes år 1860

"Jag är i Taganrog.... Staden gör samma intryck som Herculaneum eller Pompeji... Alla husen är tillplattade, väggarna har inte rappats på långliga tider, taken har inte målats om, fönsterluckorna är stängda. Bortom Politsejskaja tar gyttjan vid, gyttjan som torkar och blir klibbig och pösig... Jag har kunnat konstatera hur smutsigt Taganrog är, hur tomt och slött och okunnigt och trist. Här finns inte en skylt utan stavfel. Gatorna ligger öde: dagdrivare som är tillfreds bara de har magarna fulla, sprätthökar i långrock och mössa... Lättjan är lika allmänt utbredd som förmågan att hålla till godo med några kopek och en oviss framtid... Särskilt motbjudande är dessa ständigt tillbommade fönsterluckor."  Taganrogs store son (Anton Tjechov) hade inga behagliga minnen av sitt barndomshem.

I ett brev till en bekant i S:t Petersburg fortsätter Tjechov att gissla sin hemstad så här:

"Här är allting till den grad asiatiskt att jag inte tror mina ögon. Sextiotusen invånare ägnar sig uteslutande åt att äta och dricka och fortplanta sig, andra intressen har man inga.---- Inte en tidning, inte en bok. Här finns varken patrioter eller affärsmän eller poeter, inte så mycket som en anständig bagare."


Taganrog (Ryssland) ligger vid den nordöstra stranden av Azovska sjön - idag har Taganrog nära  300 000 invånare och ser förmodligen helt annorlunda ut.

(Om Tjechov och hans liv kan man läsa i otaliga biografier- jag hittade den som Henri Troyat har skrivit och det är därifrån jag har hämtat Tjechov-citaten).

Två ryska litterära storheter: Anton Tjechov och Leo Tolstoj (fotot taget i början av förra seklet).

Anton Tjechov hör till de stora klassiska författarna i rysk litteratur och behöver ingen som helst introduktion av mig. Hans teaterpjäser sätts upp kontinuerligt över hela jordklotet. Hans noveller finns  i mångas bokhyllor. (Även i mina). Under den gångna helgen har jag läst "Stäppen" - en poetisk resa genom ett förgånget Ryssland-  allt skådat genom en liten pojkes ögon. "Det eviga moder Ryssland" stiger fram på sidorna (som recensenten sa.)

"Ryssen älskar att minnas, men han älskar inte att leva" (sid 70).I "Stäppen" berättas många historier under resans gång, men det som sätter de djupaste spåren hos mig är naturbeskrivningarna.

"Så åker man en timme och ett par... Man möter ett ensamt kummel eller en stenkvinna, som ställts där Gud vet när och av vem, ljudlöst glider en nattfågel över stäppen... Och så småningom vaknar inom en minnet av stäpplegender, berättelser som man hört av resande, den gamla barnsköterskans sagor, som hon fört med sig från sitt hem på stäppen, och vad man själv hunnit se och fatta av allt detta. Och i stäppgräsets sus, i de ensamma gestalterna och stenkumlen, i den blekgröna himlen, i månljuset, i nattfågelns flykt- i allt vad man ser och hör tycker man sig förnimma skönhetens seger, jubel, ungdom, blomstrande kraft och lidelsefull livslust."