Orlando Figes är en brittisk historiker och flera av hans böcker finns i svensk översättning- dock inte denna- Natasha's Dance- som jag just nu har på mitt läsbord. Figes har låtit sig inspireras av Krig och Fred och då av scenen där Natasha Rostova dansar i sin "farbrors" jaktstuga. Efter en dag ute i skogarna kopplar jaktsällskapet av och man bjuds på otaliga ryska specialiteter inklusive olika sorters vodka. Så börjar "farbror" spela och det är en gammal folksång som ljuder från hans gitarr- Natasha grips av musiken och hon börjar dansa.
"Var och hur, och när hon fått det i sig, denna ryska luft som hon andades, denna lilla grevinna som uppfostrats av en fransyska i exil, varifrån hon fått dessa ryska turer i dansen (som för länge sedan borde ha trängts ut av fina pas de châle) var svårt att säga, men när hon stod där och log- muntert högtidligt och stolt, och rörde på skuldrorna, då försvann den ängslan som nästan gripit Nikolaj och alla i rummet, en ängslan att hon, en adelsflicka, inte skulle kunna denna dans, och de såg med glädje på henne." ( Från Krig och fred av Leo Tolstoj i svensk översättning av Staffan Skott).
Figes skriver om Ryssland från Peter den stores dagar och fram till vår tid (1900-tal).
Historia är ett viktigt ämne- om vi inte känner till det förflutna hur är det då möjligt att förstå nutiden?
4 kommentarer:
spännande tips
Hannele: Jag har läst de första 100 sidorna i en tjock bok men det är väldigt intressant och väldigt lärorikt!
Orlando Figes ryska kulturhistoria är mycket bra. Så har han också att brås på. Så här skrev jag om hans mor i Svenska Dagbladet i september 2012:
Den engelska författaren Eva Figes har avlidit i London, 80 år gammal.
”Vi lever i ett lysande moln av föränderligt ljus, liksom i ett hölje. Det är det jag måste fånga.” Så säger Claude Monet i Eva Figes roman ”Light” (1983), en skickligt balanserad bok om konstnären som i den tidiga gryningen beger sig ner till näckrosdammen där han söker fånga de snabbt skiftande färgnyanserna när solen går mot zenit, och så de djupnande skuggorna fram mot natten. En lång sittning kring ett ljusmättat middagsbord i trädgården blir en mittpunkt, en parafras i ord på en senimpressionistisk målning. Om man varit i Giverny ser man allt framför sig, den japanska bron över näckrosdammen, matsalen hållen i svenska färger. Eva Figes var född Unger i Berlin 1932, i en judisk familj. Efter Kristallnatten hamnade fadern i Dachau men lyckades undkomma. Han flydde med hustru och dotter till England året därpå. Den äldre generationen mördades i koncentrationslägren om vars existens Eva fick veta först mot slutet av kriget, genom journalfilmer. Dem skickades hon iväg att se ensam, med ett livslångt trauma som följd. I samband med skilsmässan efter sju års äktenskap skrev hon 1970 den polemiska ”Patriarchal Attitudes” som kom samtidigt som Germaine Greers ”The Female Eunuch” (som hon aldrig brydde sig om att läsa) och Kate Millets ”Sexual Politics”. Men hon distanserade sig snart från radikalfeministerna och ägnade sig åt att skriva ett drygt dussin romaner, som ”Equinox”, ”Waking” och ”The Seven Ages”. Redan 1978 hade hon skrivit ”Little Eden: A Child in Wartime”, och sina senare år ägnade hon åt memoarer, en av dem med titeln lånad av William Blake: ”Tales of Innocence and Experience: An Exploration” (2004), följd av ”Journey to Nowhere” (2008). Hennes son Orlando, historieprofessor vid University College London och författare till den magistrala ”Natasha´s Dance – A Cultural History of Russia” hävdar att de båda viktigaste förebilderna för modern var Virginia Woolf och Franz Kafka. I så fall var det ett litterärt arv som Eva Figes förvaltade på ett alldeles lysande vis.
-----
"Journey to Nowhere" från 2008 som kanske blev hennes sista bok är delvis självbiografisk genom att handla om familjen Figes jungru/hembiträde Edith som överlevt krigsåren i Berlin och utvandrat till Palestina. Det är en inte okontroversiell historia:
"Recounting Edith´s story. Figes boldly argues that Israel was a product of US fopreign policy and continuing anti-Semitism. Part memoir, part brave polemic, Journey to Nowhere is both a moving account of post-war displacement and a fierce attack on America´s role in the Middle East" enligt baksidestexten.
På framsidan citeras lovord från John Berger: "The most truthful book I´ve read for decades."
Han kanske har rätt - jag har ännu inte hunnit läsa den fast det inte tar lång tid- Den är liksom Eva Figes övriga böcker inte särskilt lång.
Ivo Holmqvist: Jag läser varje kväll några kapitel i Orlando Figes bok och hoppas att jag lär mig mer och mer om det gåtfulla Ryssland. Det är en bok som jag känner att jag absolut inte vill hasta mig genom. Tack för informationen om Eva Figes- jag noterar att jag borde läsa något av henne.
Skicka en kommentar