Stig Dagermans dagsedlar läser jag gärna och ofta- och de må vara hänförliga till "gamla tider" men ändå är de aktuella (tyvärr, kan jag väl också säga). Bland dem har jag hittat dikten "Höst" från 1954 som är stillsammare och mindre vass än resten av denna produktion. Dikten är från den 26 oktober 1954 för att vara mera exakt. Stig Dagerman tog sitt eget liv bara några dagar senare.
-
Höst
-
Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.
-
Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.
-
Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.
-
Hur snart står popplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
som löv i den muntra bäcken.
-
Så hittade jag också en dikt av Elmer Diktonius som är precis lika finstämd .
-
Jag vill gå mellan rågen
-
Jag vill gå mellan rågen
som vaggar för vinden
med blytunga ax
jag vill ligga i gräset
och stirra mot himlen
som djupblå sig välver
med svalor som glida
jag vill luta mitt öra
mot solvarma jorden
och lyssna till röster
som viska ur mullen:
allt lever allt lever
allt blir och allt blir
och du blir vad allt blir
när det dör:
ett vaggande rågax
en glidande svala
en bit utav mullen
som suckar och viskar.
Och jag stirrar mot himlen
och svalor som glida
och känner jag redan är
vad jag skall bliva:
en del av det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar