En liten, knubbig och tilltalande bok (från Leopard förlag)- men- den ska inte sträckläsas. Det förlorar den definitivt på. Mia Couto, som jag har skrivit lite om tidigare är från Mocambique (med cedilj). Han skriver på portugisiska och jag är själv speciellt nyfiken på hans poesi-undrar om den någonsin blir översatt till svenska... (hoppas kan man).
-
Vad som verkligen imponerar mig med den här berättelsen är hur skickligt författaren väver in sina trådar i tyget- dvs materialet som blir till bok. "Magisk realism" har man kallat det för. Tre olika historier sammanfaller till en enda och det blir som en saga alltsammans- men i detta finns en verklig bakgrund.
-
Vi rör oss mellan 1500-tal och nutid- en fallen stjärna (som inte är någon stjärna), en staty av jungfru Maria (eller är det mamie-water?)- och två amerikaner med underligt "uppdrag".. alla får sin plats i denna berättelse.
-
Jag känner det som om Mocambiques historia berättas för mig genom de många kapitlen. Det är en resa mellan århundradena och en resa mellan myt och verklighet på samma gång. Persongalleriet är myllrande och ibland blir det lite svårt att hålla isär alla dessa människor- men här finns jesuitmissionären, slavhandlaren, "goeserna" och i modern tid också de två afro-amerikanerna som söker sina ursprung. Alla har sin betydelse och alla har sin historia- i den stora historien. Och... kontinenten Afrika fortsätter att förbrylla... och locka....
-
De som dog
har inte försvunnit.
De färdas
i vattnet som flyter förbi.
De är vattnet som sover.
-
De döda
har inte dött.
De lyssnar
till de levande och till tingen.
De lyssnar på rösterna från vattnet.
-
Birago Diop (från första sidan i boken)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar