Det är en kompakt bok- på bara lite över 100 sidor sammanfattas fem människors liv- fem människor som mister livet när den vackra gamla bron i Peru rasar samman. Varför dog just dessa fem och har de något gemensamt? Ska jag vara helt ärlig tycker jag nog att berättelsen var lite väl "kompakt" för min smak- trots att den är kort blir det lite segt ibland- men smaken är ju så väldigt olika. Det som berör mig mest är slutet- det borde vara "klassiker-noterat" och därmed oförglömligt.-
Jag citerar:
-
" Even now, she thought, almost no one remembers Esteban and Pepita but myself. Camila alone remembers her Uncle Pio and her son; this woman, her mother. But soon we shall die and all memory of those five will have left the earth, and we ourselves shall be loved for a while and forgotten. But the love will have been enough; all those impulses of love return to the love that made them. Even memory is not necessary for love. There is a land of the living and a land of the dead, and the bridge is love, the only survival, the only meaning."
2 kommentarer:
Vackra ord. Jag kanske ska försöka få tag i boken och se vad jag tycker om den. Intressant att läsa dina tankar i alla fall.
Jo ,jag tycker att boken är värd att läsa och eftersom den på sin tid vann Pulitzerpriset måste den ha uppskattats en hel del, föreställer jag mig. Slutorden är hisnande vackra.
Skicka en kommentar