Några ord om Josefine Sundströms "Vinteräpplen"

Jag får väl skylla på åldern... för jag visste faktiskt ingenting om Josefine Sundström. (Min väninna och jag brukar kommentera "löpen" ibland och så frågar vi oss- "vem f-n är det? Är det någon vi bör känna till? " ) Kanske borde jag vara lite mer alert- men hur som helst- fördelen i det här fallet var väl att jag inte hade några förutfattade meningar (och det kunde jag lätt ha fått, tror jag).

-

"Vinteräpplen" är en debutbok- och jag är mycket imponerad. Josefine Sundström har gått bakåt i sin familjs historia och använt sin "författar-frihet" för att skapa en roman om tre kvinnor- och deras öden. Susanna, Marie och Tova (mor-dotter-barnbarn) växer alla upp i Österbotten - på en ö utanför den lilla staden Kaskö. Boken är indelad i relativt korta kapitel där var och en av kvinnorna får komma till tals- det gör att det hela blir åskådligt och lätt att följa.

-

Det är en svart historia som målas upp- tiderna var hårda och livet var hårt. Här lämnas inte något utrymme för att vara romantisk och känslosam- det är verklighetens lagar som styr. Susanna är en mycket stark och "rivig" kvinna- okänslig- men sådan har livet gjort henne. Marie är hennes yngsta dotter och något förståndshandikappad. Det är svårt att läsa om hur den lilla blir mobbad i skolan och sedan får slita hårt i hemmet också. Tova- Maries dotter blir familjens hopp- duktig i skolan och skötsam- men så möter hon en "gubbpitt" för att använda Susannas mest frekventa epitet vad gäller det manliga släktet. Våld blir vardagsmat för Tova i hennes äktenskap med Timo- en hustru-och barnmisshandlare av lägsta rang.

-

Till slut vinner ljuset över mörkret- Tova vågar att gå emot det farliga- och då upplöses det i stoft... (jag tänker på Djaudar....som gick rakt emot monstren i sagan). Det finns hopp och ljus- och det svarta går långsamt över till något på en vit-skala......

-

Jo, jag tycker mycket om den här boken- den beskriver kvinnors liv både som det var förr och som det kan vara nu (tyvärr). Jag känner igen en del interiörer från min egen släkthistoria- (Det var ingen sinekur att växa upp i Värmlands fattiga torpstugor under förra och förrförra seklet). Jag tycker att Josefine Sundström fångar just det svarta mycket väl (och jag har sett att en del kritiker tycker att det blir för svart...- men det var ju så det var!) Kvinnornas kamp och det ständiga slitet. "Vinteräpplen" är en bok som lämnar spår efter läsningen- ilska känner man men också visst hopp- det går att bli fri, det går att komma loss, det går att återerövra sitt liv.

-

Jag hoppas att Josefine Sundström fortsätter att följa författarbanan!

-

Även Titti har läst och gillat Vinteräpplen.