Minns ni de här?

Medea

En del författare glöms bort - andra håller sig kvar. Det är väldigt intressant att läsa om "Ängeln på vinden" som kom ut 1989. De artiklar som återges i boken härrör från tiden 1977-1987. De flesta fogas in under överrrubriken "Den "nya" kvinnolitteraturen".

-

Jag minns romanen "Medeas systrar- en roman om svartsjuka" av Enel Melberg- den blev mycket omskriven (idag skulle man använda uttrycket "hypad"). Jag kommer däremot inte ihåg mycket av handlingen. Synöve Clason gillar inte boken och säger att den är "ett ofärdigt tematiskt komplex" med "färdigtuggade synpunkter på samlevnad, känslomässig frigörelse och identitetssökande". "Medeas systrar" kom ut 1978 och finns idag på 15 bibliotek.

-

Bente Clod är en annan författare som var väldigt i ropet i början på 80-talet. Hennes böcker tyckte jag om- och flera av dem översattes till svenska . Hur ska man bäst beskriva genren? Feministisk realism, kanske?

I svensk översättning finns: Uppbrott 1978, Närkamper 1980, Sju sinnen 1981, Skriv 1989

-

Marie Cardinals "Orden som befriar" (1978) (Les mots pour le dire) är en oerhört omskakande roman om hur en kvinna räddas till livet (bokstavligen) genom psykoanalysens hjälp. Berättelsen är självbiografisk och mycket välskriven. Jag minns boken precis som Synöve Clason beskriver den - som "en osäkrad tryckkokare". Cardinal växte upp i Algeriet och med en känslokall mor och en far som var svårt sjuk i TBC. När Marie är 34 år hinner det förlutna i kapp. Hon drabbas av svåra underlivsblödningar, ångest- hon känner att hon håller på att bli galen. Med hjälp av en tålmodig läkare och genom stora egna ansträngningar återfår hon greppet om tillvaron.

"Orden som befriar" finns på hela 28 bibliotek. Absolut värd att tas fram och själv funderar jag på att läsa om. Synöve Clasons slutord : "Bokens litterära kvaliteter ligger även i de kärleksfulla skildringarna av livet på lantgården, av villan vid havet och av umgänget med tjänarna och deras barn. Här återuppstår ett Algeriet som nu tillhör kolonialhistorian, men som i minnets backspegel får utopiska kvaliteter, som varje gestaltning av det för alltid förlorade."

Kvinnors verklighet

I dagens Sydsvenska - jag länkar här skriver Lena Ag om alla de kvinnor i Kongo som fallit offer för sexuellt våld av grövsta art. Läs och begrunda.

-

Sefi Atta har i sin novellsamling "News from Home" tagit upp kvinnors utsatthet och i flera av dessa noveller skildrar hon fruktansvärda kvinnoöden. Ibland är det nästan så att jag känner "nu orkar jag inte läsa vidare"- men jag måste, jag helt enkelt måste. Man får inte värja sig, man måste veta att så här är det, den här verkligheten lever skrämmande många kvinnor i- än i dag.

-

I novellen "Hailstones on Zamfara" (ja, vad stenarna syftar på är inte svårt att räkna ut- och det rör sig inte om hagel från himlen ovanför). En dödsdömd kvinna berättar sitt livs historia i väntan på bödlarna. En slagen kvinna, en våldtagen kvinna- så misshandlad att hon blivit nästan döv. "Did Our Husband think I was pretending the day I stopped hearing him? Had he forgotten he caused the very condition that made him so angry? I tried to help him understand. "You call me, I can't hear. You insult me, I can't hear. You tell me to get out of your house. How can I leave when I can't hear?" Just den här novellen är en av de absolut starkaste i samlingen- den skildrar avtrubbningen, hur livet mister sin mening helt för den här kvinnan, hur hon blir elak i sin tur, hur hon helt ger upp. Ett offer för ett samhälle som tillåter detta att hända.

-

I novellen "Last Trip" möter vi en prostituerad kvinna som för att få ihop extra pengar åtar sig att bli narkotikasmugglare. Hon har precis svalt ett hundra tjugosju ballonger fyllda med heroin- för att ta med till England. Hon måste ta med sig sin son på resan- något hon inte räknat med- men som i slutänden kommer att rädda henne. Det är en olidligt spännande och samtidigt vidrig berättelse- mycket skickligt sammansatt. Man lever med kvinnan under hela resan- plågas med henne, oroas med henne, svettas med henne- och tänker med fasa på alla dessa droger som sedan ska säljas vidare och orsaka så mycket elände.

-

"She is one of his best. He will have trouble finding anyone willing to swallow as many balloons. He is testy because last week the drug law agency arrested more of his couriers at Murtala Muhammed Airport. These ones didn't even make it past check-in. They were novices, 200-gram mules."

-

Idag får jag också mail från min goda vän på Mauritius- hon skriver att en kvinna i hennes hemstad blivit knivhuggen till döds av sin man- han hade först misshandlat henne så att hennes hörsel fördärvats- sedan mördar han henne för att hon inte hör vad han säger när han skriker ut sina order.

-

Sefi Attas bok har kuslig aktualitet- på alltför många platser på denna jord. Alla novellerna är inte lika påträngande hemska- men de har i de flesta fall en olycklig kvinna i fokus- en kvinna som är förtryckt och som har stelnat i sin utveckling. Jag hoppas att den här novellsamlingen blir översatt till svenska- Sefi Atta kan konsten att skriva med spets och udd- och det går inte att läsa utan att bli starkt berörd.

Nu blir det engelskt...

Sanna skrev om Sylvia Townsend Warner och jag blev väldigt intresserad- ja... och så gick det som det brukar gå... klick, klick och så paket från Amazon... (nej, köpstopp klarar jag nog inte av...). Nu är jag på gång i berättelsen- och vågar säga att jag inte är besviken - det här artar sig att bli ett mycket fängslande kvinnoporträtt (och säkert mer än så...). Jag återkommer!

Några ord om Josefine Sundströms "Vinteräpplen"

Jag får väl skylla på åldern... för jag visste faktiskt ingenting om Josefine Sundström. (Min väninna och jag brukar kommentera "löpen" ibland och så frågar vi oss- "vem f-n är det? Är det någon vi bör känna till? " ) Kanske borde jag vara lite mer alert- men hur som helst- fördelen i det här fallet var väl att jag inte hade några förutfattade meningar (och det kunde jag lätt ha fått, tror jag).

-

"Vinteräpplen" är en debutbok- och jag är mycket imponerad. Josefine Sundström har gått bakåt i sin familjs historia och använt sin "författar-frihet" för att skapa en roman om tre kvinnor- och deras öden. Susanna, Marie och Tova (mor-dotter-barnbarn) växer alla upp i Österbotten - på en ö utanför den lilla staden Kaskö. Boken är indelad i relativt korta kapitel där var och en av kvinnorna får komma till tals- det gör att det hela blir åskådligt och lätt att följa.

-

Det är en svart historia som målas upp- tiderna var hårda och livet var hårt. Här lämnas inte något utrymme för att vara romantisk och känslosam- det är verklighetens lagar som styr. Susanna är en mycket stark och "rivig" kvinna- okänslig- men sådan har livet gjort henne. Marie är hennes yngsta dotter och något förståndshandikappad. Det är svårt att läsa om hur den lilla blir mobbad i skolan och sedan får slita hårt i hemmet också. Tova- Maries dotter blir familjens hopp- duktig i skolan och skötsam- men så möter hon en "gubbpitt" för att använda Susannas mest frekventa epitet vad gäller det manliga släktet. Våld blir vardagsmat för Tova i hennes äktenskap med Timo- en hustru-och barnmisshandlare av lägsta rang.

-

Till slut vinner ljuset över mörkret- Tova vågar att gå emot det farliga- och då upplöses det i stoft... (jag tänker på Djaudar....som gick rakt emot monstren i sagan). Det finns hopp och ljus- och det svarta går långsamt över till något på en vit-skala......

-

Jo, jag tycker mycket om den här boken- den beskriver kvinnors liv både som det var förr och som det kan vara nu (tyvärr). Jag känner igen en del interiörer från min egen släkthistoria- (Det var ingen sinekur att växa upp i Värmlands fattiga torpstugor under förra och förrförra seklet). Jag tycker att Josefine Sundström fångar just det svarta mycket väl (och jag har sett att en del kritiker tycker att det blir för svart...- men det var ju så det var!) Kvinnornas kamp och det ständiga slitet. "Vinteräpplen" är en bok som lämnar spår efter läsningen- ilska känner man men också visst hopp- det går att bli fri, det går att komma loss, det går att återerövra sitt liv.

-

Jag hoppas att Josefine Sundström fortsätter att följa författarbanan!

-

Även Titti har läst och gillat Vinteräpplen.