Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis

Jag lånade och läste... och läste. Sedan hade jag en natt fylld av tankar och "det knep med sömnen" (som min mamma skulle ha sagt). På bokomslaget ser man det som får en mycket stor plats i berättelsen- himlen... i den grålila nyans som den just har över Bay City i Michigan. Bay City... en småstad där luften är förorenad och rökig och dit huvudpersonens och berättarjagets (Amy) mor och moster tagit sin tillflykt från ett sargat efterkrigseuropa.
-
Amy föds på Independence Day år 1961- och växer upp under udda familjeförhållanden- hennes storasyster (som föddes och dog) ligger och "ruttnar" i jorden på kyrkogården- Angie- hon som naturligtvis var den perfekta och som Amy aldrig någonsin kan leva upp till vad gäller intelligens och drivkraft. Mor , moster och morbror, kusin och Amy delar samma hushåll- och i källaren göms mormor och morfar som dog i förintelsen - men som ändå lever kvar som skuggor. Det är 60- och 70-tal- det är den nya världen med alla sina underliga värderingar (eller snarare brist på dem)- "4122 Veronica Lane. Det är där jag har bott. Veronica Lane, en gata med ett historielöst namn, en gata för framtiden."
-
Gud är ond och Bay City är en håla som Jesus inte bör uppenbara sig i. Så här beskriver Amy sig själv: Jag är judinna, en oäkta judinna vars identitet ännu är dold, en judinna som amputerats och bär en protes av katolicism; jag är ingenting, bara en skräckslagen flicka".
-
Förintelsen vilar tung över Amys liv- röken från skorstenarna i Auschwitz blandar sig med röken från skorstenarna i Bay City- och allt färgar himlen grålila. Eld, rök och vatten- elementen blandar sig också. Elden - som förtär människornas kroppar- men också elden som renar och gör till aska så att vi blir till stoft... och så ingår vi i en annan dimension. Vattnet finns i floden Ganges som har en roll den också... vattnets helande kraft. Tillvaron som flyter vidare.
-
Amy kämpar med att bära sitt förflutnas tunga börda, att uthärda sin familjehistoria. Ja, hur lever man med detta fruktansvärda? Bokens slut ger kanske lösningen på detta- det är ett mycket ovanligt slut och otroligt väl "skulpterat". Jag är fylld av beundran inför Catherine Mavrikakis berättarkonst. Tack till Sekwa förlag som gett ut den här boken- det känns så bra att det finns eldsjälar i litteraturens värld!
-
Läs, uppmanar jag, läs- låt er beröras- låt er förtrollas av språket och handlingen - det här är en bok som man aldrig glömmer. (Mitt exemplar är lånat men jag funderar på att köpa... jag vill absolut läsa om).