Tant Theodora av Patrick White- Jorden runt på åtta böcker

"Hon tänkte på hur snäva de gränser var inom vilka en mänsklig varelse kan tala och bli förstådd av sin närmaste själsfrände, på hur snart man når den individuella erfarenhetens avskilda land, där ingen följeslagares fotsteg någonsin hörs".

-

Inledningen som jag tycker beskriver den gåtfulla Theodora så väl....

-

Jag har läst ut min valda bok i Lyrans utmaning- jorden runt på åtta böcker- Oceanien.

-

Boken är indelad i tre sektioner- alla spelar de olika roller som förklaring till den komplicerade kvinna som är bokens Theodora. Det här är ingen lättläst bok- det visade sig vara alldeles riktigt det som Anders Norborg skrev i sin recension på insidan av mitt lånade exemplar "såväl komposition som berättarnivå ställer vissa krav på läsaren". Detta gäller kanske främst den andra delen av boken.

-

Sektion ett handlar mest om Theodora som ung- hemma på "Meroë" - den "kexfärgade" egendomen där huset dessutom är "platt som ett kex"

Beskrivningen av Theodoras barndom är fylld av symbolik, som här t ex: "Mot kinden kände hon rosors lena kött. De var lenare än ansikten. Och mer betvingande. Rosorna slumrade och drev under hennes hud. "Theodora, jag förbjuder dig att röra rosorna" sa Mrs Goodman. "Det gör jag inte", ropade Theodora. "Eller bara lite. En del av dem är dåliga". Och det var de. Det fanns en liten blek larv hoprullad i rosens hjärta."

Själv tänker jag på William Blakes dikt:

O Rose, thou art sick!
The Invisible worm,
That flies in the night,
In the howling storm,

-
Has found out thy bed
Of Crimson joy;
And his dark secret love
Does thy life destroy.
-

Den "osynliga larven" har redan börjat gräva i Theodoras inre...

-

Jag tycker mycket om språket i den här sektionen av boken- "Om man kunde förstå böckernas ord, namnen, så sjöng namnen, och man kunde röra vid det bruna fuktiga papperer med händerna"- Jag tycker att alla sinnen aktiveras när man läser..... dofter, färger beskrivs på ett så ingående sätt. Varje ord väger tungt. Dessutom vill man gå in i handlingen och ta stryptag på den rent ut sagt djävulskt elaka mamman- det är omöjligt att inte bli mycket berörd.

-

Bokens andra del är svårläst- jag har sett att några personer liknar den vid "modern jazz" i skriftform- det tycker jag är en alldeles utmärkt beskrivning. "Hädanefter vandrar vi splittrade i myriader fragment".... (Henry Miller). Verkligheten löses upp- vad händer egentligen? Äger handlingen enbart rum i Theodoras eget huvud - eller blandas allt ? Ibland är det svårt att få grepp om detta. "Det var nu uppenbart att klockorna visade en annan tid. Svärd och förfäder med flätor hängde på de mörka väggarna och ett stort landskap av kupoler som nästan var fördunklat av sot. Från helgonens vrå kunde hon höra ackompanjemanget av guld och silver. Heliga ansikten stirrade med ett enda gemensamt ansiktsuttryck ovanför en skiftande rubin". Det hela är en symfoni av intryck och röster och händelser.

-

Slutet är sorgligt- och det är oundvikligt att boken får ett sorgligt slut. Theodora förlorar allt mera kontakten med verkligheten. Igen blir jag så oerhört tagen av språket... det är helt mästerligt...

"Majs trumpetade genom hela mellersta Amerika. De fylliga, gula, väldiga tonerna pressade sig tätt intill den svällande himlen. Det fanns hela tunnland av tid då majsen trumpetade som inför yttersta dagen. Den hade fångat upp och svalt alla teman, vare sig det var hamrande järn eller mer raffinerat, antydande stål eller bräckliga mänskliga vasstrån. Tåget klagade inne i majsens rörelse. Tåget klagade över hur snopet det är med avstånd som inte ger sig. Inte ger sig. Avstånden trumpetade av majs".

-

"Tant Theodora" är en bok som jag helt klart aldrig kommer att glömma. Jag är mycket gripen av hela handlingen och boken har väckt och väcker många tankar i mig.

-

Jag hittade den här länken - det är en trädgårdsblogg som ger flera intressanta funderingar om "Tant Theodora."