På gymnasiet hade jag en ypperlig lärare i franska- jag minns hur vi fick läsa t ex "Rhinoceros" av Eugène Ionesco- en skrämmade historia - men mycket tänkvärd och jag uppskattade verkligen den läsningen.
-
Vår lärare försökte också att introducera oss i musikens värld- att han orkade. Jag beundrar hans tålamod- vi förstod mestadels inte att uppskatta alla försök. Nu, på äldre dagar tänker jag på dessa lektioner med tacksamhet.
-
Som avskedspresent till oss alla "språkelever" (vi gick alla det som då hette allmän-språklig gren" på gymnasiet)- gav han oss var sitt exemplar var av Alphonse Daudets "Lettres de mon moulin" (Brev från min kvarn). Jodå, jag läste den och tyckte om den. (Den finns som ljudbok, ser jag- det passar väldigt bra).
-
Lite av musiken fastnade trots allt- och när jag läser Jacques Préverts "Paroles" minns jag speciellt tonsättningen till "Chanson des escargots qui vont à l'enterrement"- om de två söliga sniglarna som ville gå på det vissna lövets begravning- de blev så ledsna när de inte hann fram i tid (när de väl kom fram var det redan vår och det hade kommit nya löv)- men... så skiner solen, sniglarna blir glada igen- och återvänder hem lite fulla (de har firat med öl) och mycket rörda. Jag bara älskar den här dikten- den är så vis (i en barnslig förklädnad).
5 kommentarer:
Jag är väldigt förtjust i Ionescos Den skalliga primadonnan (det är väl ganska uppenbart att jag roas ofantligt av absurda saker). Noshörningen har jag aldrig läst; jag vet att jag försökt få tag på den ett par gånger, och inte lyckats, och sen har det fallit i glömska. Men jag har ju precis upptäckt att det universitetsbibliotek under vilket jag har en av mina arbetsplatser faktiskt är en oanad källa också till skönlitteratur. Jag har påbörjat en lite hemlig lista av litteratur jag ska leta reda på i magasinen där senare i höst (när jag inbillar mig att jag har mer tid). Ionesco ska definitivt få en plats där!
Det låter som du hade en helt underbar fransklärare, förresten. Jag har haft både toppar, och några riktigt rejäla bottennapp. Nästan så man längtade efter en Caligula, faktiskt ;-)
Jag har läst "Den skalliga primadonnan" - för väldigt länge sedan- så jag ska inte komma här och påstå att jag minns så väl... men jag gillar också det absurda. "Rhinoceros" tänker jag läsa om- minns att det var en bok jag "kände" för. Den har ett budskap som jag tycker är viktigt. Jag har alltid beundrat mannen som vågar gå mot strömmen och följa sin övertygelse även om det kostar.(ja, kvinnan också för den delen.)Jodå, min lärare i franska glömmer jag aldrig- han var verkligen otroligt inspirerande och kunde förmedla sin kärlek både till språket och till musiken (som han sedan kom att ägna sig åt). Annars hade jag mina mesta "toppar" vad gäller lärare i folkskolan. Senare i livet kom alla bottennappen.... Någon Caligula har jag dock inte behövt stå ut med. (Bara en sur och otrevlig slöjdlärarinna - med pipig, gäll röst. "Ingrid- du är laaaat och liiiikgiltig! Gå och sätt dig! (Behöver jag tala om att vare sig broderi eller gardinsömnad är något jag ägnar mig åt frivilligt?)(Fast det kan jag kanske inte helt skylla på slöjdkärringen- något ansvar får jag ta själv också.)
Åh, jag och textila uttryck passar inte heller för varandra. Efter att ha tillbringat ett helt mellanstadium med att sprätta upp hålfotssöm (eller vad det kan ha hetat) valde jag så fort tillfälle erbjöds enbart träslöjd i stället. Inte för att jag var eller är någon höjdare där, men en fyra lyckades jag utan särskilt mycket sandpappring flirta till mig av slöjdläraren. Det erbjöd även rikliga möjligheter att fraternisera med det andra könet, något som man inte ska rynka på näsan åt vid någon ålder (om man nu är lagd åt det hållet).
Men någon lärare som kallat mig laaat och likgiltig har jag inte haft. Fast det var en som kallade mig blyg, och utan känsla för dramatisk tajmning.
Hade jag kunnat välja träslöjd hade jag gjort det! (Fast så framstående hade jag säkert inte varit- men de kunskaperna hade jag haft mera nytta av, det tror jag säkert- och visst... den manliga övervikten där hade absolut tilltalat mig också.... Att sprätta upp sömmar verkar ha varit en mördande tråkig sysselsättning. Nästan värre än att sy s k märklappar (vita,solkiga saker med sneda knapphål och initialer på). På högstadiet valde jag musik och teckning i stället! Betydligt roligare.
Märklappar känner jag till, men gud ske pris inte på grund av personlig erfarenhet. Men jag har en sambo som sitter och syr komplicerade kopier av klassiska sådana om kvällarna (dvs när han inte är upptagen av att vika origami). Honom hittade jag således inte på mina träslöjdslektioner.
Men musik hade jag gärna valt i stället för träslöjd. Tänk, jag som trodde det inte fanns några som helst val i den gamla skolan :-D
Skicka en kommentar