Ty det förstod du: de mogna frukterna.
Dem lade du upp framför dig i skålar
och deras tyngd uppvägde du med färger.
Och så som frukter såg du också kvinnorna
och såg barnen på samma sätt, dessa
som inifrån drivits in i sin tillvaros former.
Och du såg dig själv till slut som en frukt,
du befriade dig från kläderna, bar
dig själv fram till spegeln, trädde in i den
så när som på ditt skådande; där framför blev det stort
och sade inte: det är jag; nej: detta
är.
Rainer Maria Rilke (tolkning: Brita Edfelt)
Självporträtt
Paula Becker föddes i Dresden år 1876 och vid 12 års ålder kom hon till Bremen där hennes far var järnvägstjänsteman (hon hade flera syskon). Som ung (16 år) fick hon några månader vistas vid en konstskola i London (och bodde då hos en faster) men när det sedan kom till yrkesval för Paula ansåg fadern att först en "ordentlig utbildning". Paula skickades till lärarinneseminarium och efter två år lyckades hon ta en riktigt bra examen. Den stränge fadern tyckte att Paula hade visat vad hon gick för och tillät nu att dottern satsade på en konstnärlig utbildning.
Så blev det studier i Berlin och 1897 upptäckte Paula den lilla byn Worpswede som ligger strax norr om Bremen i ett marsklandskap. Här lät sig den unga konstnärinnan helt förtrollas av den mycket säregna naturen. I Worpswede fanns redan då en ganska stor konstnärskoloni.och här träffar Paula Otto Modersohn och Clara Westhoff (som sedan blev hustru till Rilke). År 1900: Paris och hårt arbete. Otto Modersohn blir änkling och redan några månader därefter förlovar han sig med Paula. Paret slår sig ner i Worpswede efter bröllopet som äger rum under våren 1901. Äktenskapet blir inte lyckligt och Paula lämnar Otto för arbete i Paris år 1905- men maken följer efter henne och de tillbringar hela 1906 och en del av 1907 i den stora staden- och- så blir Paula med barn. Hon känner stor tillförsikt och stor förväntan inför sin roll som mor.
Det blir en svår förlossning och läkaren beordrar sängläge. På den 18:e dagen får så äntligen Paula stiga upp. Hon går stödd på sin man och sin bror fram till en länstol: " Där placeras hon överlycklig; till höger och vänster står männen. Det lilla barnet har just än en gång druckit sig riktigt mätt, det finns ett underbart överflöd av mat. Alla ljusen i de två ljuskronorna måste brinna. 'Det är nästan som på julafton'.... 'O, vad jag är lycklig! Vad jag är lycklig!' Plötsligt känns fötterna tunga, ett par rosslande andetag- hon säger sakta:' Så tråkigt!' och är död....."
Paula Modersohn-Becker blev bara 31 år men efter sig lämnade hon över 700 målningar och en stor samling brev samt dagboksanteckningar. Ett urval av allt detta har jag nu läst och fängslats av. Tack till
bokförlaget Trevi som en gång (1980) gav ut de här underbara vittnesbörden om ett passionerat och vackert liv- och tack till översättaren Brita Edfelt som jag tycker måste fånga den unga och
känsliga konstnärinnan så väl.
Här några rader ur ett brev till "faster Marie" skrivet år 1897 (då var Paula bara 16 år gammal):
" Måla, måla, måla! ljuder det ständigt inom mig. Det är den melodi som följer mig i mitt nuvarande liv. Ofta hörs den bara svagt, drömmande, sagoaktigt. Det kallar jag att vara i samma stämning som
"Den sjunkna klockan" förmedlar. Ofta starkt ljudande, vackert och mäktigt. Då skulle jag vilja stå på en bergstopp och ropa högt, högt. Men eftersom jag inte kan det är jag inåt och utåt helt stilla. Det är som om jag inte levde eller som om bara min själ levde. Det är mycket, mycket skönt. Man vågar knappt röra sig för att inte bryta förtrollningen."
I mars 1899 läser Paula "Niels Lyhne" av J P Jacobsen och : "den hänför alla mina sinnen. Min själ vandrar genom en blommande lindallé vid middagstid.--- Det är en underlig bok med sin subtila men djupa psykologiska kunskap. Och samtidigt så enkel, så levande. Liv med glödande färger, med solsken och näktergalsnätter, dessemellan en fin smekande musik som människans öra uppfattar, anar och inte förstår."
Styvdottern Elsbeth
Dagboksanteckning 27 februari 1902
"Det droppar och droppar och droppar utanför mitt fönster. Det är den smältande isskorpan som ger ifrån sig ett porlande, dallrande ljud. Och där ute i äppelträdgården framför mitt fönster ligger snön fortfarande utbredd som vita lakan och själen känner att den är på väg att försvinna."
Senare samma år skriver Paula om hur hon gråtit mycket under sitt första äktenskapliga år och hur "tårarna kommer som i barndomen i stora droppar." "Min erfarenhet är att man inte blir lyckligare av äktenskapet. Det tar bort den illusion som förut omfattade hela ens väsen att det skulle finnas en syskonsjäl. I äktenskapet känner man dubbelt så starkt hur det är att vara oförstådd, därför att ens tidigare liv gick ut på att finna en varelse som förstod. Är det kanske ändå inte bättre utan denna illusion, öga mot öga och en stor, ensam sanning? Detta skriver jag i min hushållsbok annandag påsk 1902, medan jag sitter i mitt kök och lagar kalvstek."
Paula Modersohn-Becker: Brev & Dagboksblad. I urval. Översättning: Brita Edfelt. Bokförlaget Trevi 1980. (och en av årets stora läsupplevelser för mig).
