Tezer Özlüs resa

Tezer Özlü (1942-1986) var en turkisk författarinna som oftast skrev på tyska. Tyvärr har det visat sig svårt att få tag på hennes böcker men tack vare ett franskt förlag (det är Diane Meur som har översatt till franska) kunde jag läsa " La vie hors du temps och Sur les traces d'un suicide" .

Tezer Özlü kände sig speciellt befryndad med den italienske författaren Cesare Pavese som tog sitt liv, bara lite över 40 år gammal i Turin (Torino). Även Franz Kafka och Italo Svevo var författare som Özlü drogs till.

I boken jag just har läst (en bok som jag för övrigt inte kunde släppa förrän den var helt konsumerad) berättar författarinnan om en resa hon gjorde år 1982 och som gick i Kafkas, Svevos och Paveses fotspår. Citat från Paveses böcker återfinns på många sidor- så här skrev han bara några veckor innan han dog:

All is the same,
Time has gone by,
Some day you came,
Some day you'll die

Some one has died
long time ago.              (från dikten "Last blues, to be read some day).


Så får läsaren följa Tezer på en vindlande och hetsig resa genom Europa. Rörelsen är konstant och de dagar hon inte är på resande fot byter hon hotell i de städer hon bor i. Hon sitter aldrig stilla och det är en stor rastlöshet över hennes tillvaro. Jag kan se ljuset som brinner i båda ändar och ändå känner jag att den här kvinnan lever sitt liv på det sätt hon kan och vill.  Samtidigt med författarporträtten hamnar de unga män som hon älskar med i hotellrum och i liggvagnar och hon beskriver sitt liv som en resa utan slut.

I Trieste träffar Tezer Italo Svevos dotter Letizia,  en kvinna på över 80 år som vänligt och gästfritt tar emot henne i sin stora lägenhet . Det blir ett långt och intressant möte och den gamla kvinnan har mycket att berätta.  Sina tre söner miste hon i kriget (andra världskriget) och nu bor hon tillsammans med en kvinnlig släkting. Som ung fick hon lektioner i engelska av James Joyce och familjen Svevo (Schmitz) fick också överta Joyce's hund när han lämnade Trieste. Hunden nedkom ganska snart med tre valpar vilket förvånade alla eftersom den enligt uppgift var av hankön. (Den hade visst mycket lång päls). Ålderdomen är svår, säger Letizia, man mister sina vänner och får leva med djupa hål i själen- man blir mer och mer ensam.

 Cesar Paveses studio i Santo Stefano Belbo  (fotot är lånat).

Den sista anhalten på resan (som i allt klaras av på under två veckor) blir Turin där Pavese dog och så hans hemort Santo Stefano Belbo i Piemonte.

Fotot är lånat.

"Did you ever see Piedmontese hills? They are brown, yellow and dusty, sometimes "green"... You'd like them.    Yours, C. P.   (utdrag ur ett brev från Cesare Pavese till Ernest Hemingway).

Tezer Özlüs bok är försedd med både för- och efterord (med många foton). Efterordet har rubriken "Tezer- glad och sorgsen- för evigt ung". Jag tycker att det är en mycket god sammanfattning av en ännu mycket levande och mycket speciell kvinna.

(Flera av Paveses böcker finns i svensk översättning.)

På vandring

Min snälla franska väninna S. har skickat mig maj-numret av tidskriften "Lire". Den läser jag med stort intresse och ser mycket som jag skulle vilja veta mera om.

De första sidorna ägnas åt resor- framför allt resor till fots.

John Muir (1838-1914) kom ursprungligen från Skottland men han tillbringade större delen av sitt liv i USA (och Kanada). Han älskade naturen och ville bevara den för eftervärlden. Han vandrade, han skrev och han kämpade för naturens rättigheter. Det är tack vare Muir som turisterna (och andra) idag kan njuta av de orörda vidderna i Yosemite. Muir grundade också "Sierra Club" som har följande "mission":

To explore, enjoy, and protect the wild places of the earth; To practice and promote the responsible use of the earth's ecosystems and resources; To educate and enlist humanity to protect and restore the quality of the natural and human environment; and to use all lawful means to carry out these objectives.

Klubben grundades år 1892.

Om vandringar i Frankrike (med filosofiska betraktelser) skriver Axel Kahn. Han har tagit sig fram i Frankrike från Ardennerna och till Baskien. Detta hann Kahn med på tre månader.

Theodore Roosevelt tyckte om att vistas i naturen- här står han mitt i Yosemite med John Muir. De båda tillbringade några dagar tillsammans "on the road".

Storslagen natur- från Yosemite. (lånat foto).

I Lire kan man också läsa om Kenneth White och hans resor i trakterna av Vancouver (Les vents de Vancouver) och så rekommenderar man John Vaillants bok om det gyllene trädet "The Golden Spruce", en bok som jag själv inte känner för att läsa- den handlar om en smått galen man som sågar ner ett 300-årigt träd i protest mot exploateringen av skog.

Huvudfokus för månaden  maj i Lire är författaren Romain Gary. (Det är 100 år sedan han föddes ).

Om att resa

"Den som inte reser har aldrig fått lära sig människans värde", säger tidernas störste resenär Ibn Battuta som under årtionden på 1300-talet vandrade och red genom Afrika, Europa och Asien. (Bruce Chatwin: Anatomy of Restlessness).

Min första utlandsresa

(På bilden en betydligt nyare färja än den jag en gång åkte med)

-

"Den 9 juni var en stor dag för staden Trelleborg. Då invigdes nämligen bilfärjeleden mellan Trelleborg och Travemünde. Rutten öppnades på försök efter initiativ av distriktchefen Rudolf Markland. Tågfärjan Drottning Victoria som hunnit uppnå den för båtar aktningsvärda åldern av 44 år, hade för ändamålet byggs om på J C Petersens Verkstad i Trelleborg. Den nya färjeleden var i gång under sommarsäsongen som avslutades i mitten av september. Då hade inte mindre än 43 000 passagerare befordrats, jämte 2 200 bilar, 400 motorcyklar och 800 cyklar."

-

Detta kan man läsa på Trelleborgs kommuns webb-sida. Året var 1954 och nu började man tro på framtiden igen. Resandet tog fart.

-

(Detta är förstås inte vår bil- fotot är taget från Wikipedia)

Några år senare var det dags för vår familj att åka söderut också- det var 1957 och vi stuvade in oss i en ganska anskrämlig Volvo PV 444. Natten blev lång ombord på färjan och det var inte tal om att ha hytt- vi satt upp i fåtöljer och anlände väl till Trawemünde i gryningen.

Jag minns långa dagsetapper och sönderbombade städer- halva hotell som vi övernattade i. Man hade inte alls hunnit bygga upp så mycket på 50-talet i Tyskland. Jag minns alla krigsinvalider- hus med gavlarna utåt- "konstig" mat och "konstigt" språk.

-

Rådhuset i Dortmund (Wikipedia)

När pappa var på väg att accelerera ut på motorvägen vid Dortmund fick han växelspaken i handen.... inte skoj alls. Det blev en lång promenad till en bilverkstad - volvo var väl heller inte "rätt" bil att ha i Tyskland av år 1957. Bilmekanikerna tog sig an verket och lyckades laga eländet. Vad det kostade? "Vi ska inte ha något betalt" och så pratade de om "Schwedensuppe" som de fått av röda korset efter kriget- de var så tacksamma för den hjälp de fått av svenskarna, sa de. Givetvis betalade mina föräldrar för reparationen men det var inte lätt att tvinga på dessa snälla mekaniker några större belopp- jag tror att räkningen stannade på 10 mark.

-

Det var en spännande resa (även utan växelspakshaveriet)- det var min allra första "långa" utlandsresa och det var också första resan utrikes för mina föräldrar efter kriget. Det hade varit nästan tjugo år av isolering och nu var den bruten. Det kom snart att bli fler resor till Tyskland .

Mitt kära lilla bibliotek- tack för två trevliga böcker!

-

Här två fynd från mitt senaste besök- jag är så förtjust i biblioteket här på den lilla orten! Länge leve det. (Det har varit nedläggningshotat mer än en gång). Det är ovärderligt att kunna låna hem både nya och gamla böcker från så "nära". Dessutom får man också god service av vänlig och hjälpsam personal.

-

Det blev som synes två böcker som faller under biblioteksbokstaven "N". Finland är jag intresserad av (jag har bara varit i Helsingfors och det är nu ganska länge sedan). I den väldigt vackert illustrerade "Fantastiska Finland" finns dessutom ett kapitel som ägnas åt både finsk och finlandssvensk litteratur. Jag har låtit mig inspireras och tänker läsa något av Kjell Westö och Lars Sund. Aleksis Kivis "Sju bröder" fanns på magasinet (den tänker jag "krama" väldigt snart). Juhani Ahos bok "Järnvägen" har jag beställt från AdLibris.

-

"Le grand tour" lockar väldigt. Det är en resa som går söderut i Europa- med intressanta möten från en gången tid. Jag känner för att träffa Bengt Lidner i Greifswald och Madame de Staël i Weimar- och Lord Byron i Venedig.... ett helt kapitel ägnas åt Heidelberg.... Heidelberg - med Neckar, slottet och de fina gamla gatorna- för att citera boken " Det som är fult och sönderbombat i Jena står vackert och intagande kvar i Heidelberg".

-

Nu ska jag sätta mig tillrätta i soffan och njuta av resorna i tid och rum.

Brännässlor, Peter Forsskål och en artikel i dagens Sydsvenska

Per Svensson skriver mycket tänkvärt i Sydsvenskans B-del (kulturdelen) i dag.

-

Jag hoppas att många läser och begrundar.

-

En annan bok som också handlar om bland annat Peter Forsskål - är "Det lyckliga Arabien" skriven av den danske författaren Thorkild Hansen. ("Det lykkelige Arabien" på originalspråket).

-

" En vintermorgon i januari 1761 förbereder fem män ivrigt sin avfärd från den danska huvudstaden. Två av dem är tyskar, två danskar och en svensk. De ska tillsammans påbörja det största vetenskapliga företag någon i Norden dittills planerat- en expedition till Orienten."

-

"Det lyckliga Arabien" är sorglig, den är lärorik och den är oförglömlig.

" Mellan slumpen och ödet talar den mänskliga tungan, och förstummas den talar fingrarna, och förlamas de talar ögonen, och förblindas de talar hjärtat- ensamt eller i den älskades armar, i is eller lågor, till det sista pulsslaget....

(Thorkild Björnvig)

Välkommen till Provincetown

Provincetown.... en mycket oamerikansk amerikansk liten stad. En plats att bli inspirerad i och av- mjuka sandstränder, hav, salta vindar.... konstnärsateljéer, en mysig bokhandel.... scrimshaw

salt water taffy...

-

Inte undra på att så många författare har valt och väljer att slå sig ner på denna mycket speciella ände av "världen" (och världen här är "Cape Cod"). När vintermörkret faller här i Sverige kan jag längta till Provincetown (även om vintern kommer dit också....)

Tema-trio resor

Veckans tema-trio från Lyran är resor. Man kan resa på många olika sätt. Jag börjar dock med en upptäcktsresa- som beskrivs så väl i boken

-

1- Det lyckliga Arabien av Thorkild Hansen. En historia om fem män- två tyskar, två danskar och en svensk som är på en expedition till Orienten. Resan påbörjas år 1761- "En vindstilla vintermorgon, den 4 januari 1761, roddes ett resklätt sällskap på fem män ut på redden från Tullhuset i Köpenhamn". Lyckligt blev detta äventyr icke- men boken är en fröjd att läsa. ("Det lyckliga Arabien" är dagens Jemen).

2. En katedral av färgat glas-av Gunnar Harding- tar oss med på en resa till romantikernas epok- romantikerna i detta fallet är de tre "stora"- Shelley, Byron och Keats. Bara titeln... en katedral av färgat glas.... väcker intresse och lust att läsa. Gunnar Harding berättar om de tre poeterna och deras olika livsöden- och illustrerar med poesi av högsta klass.

Ett utdrag ur "Gråt över Adonais" (och Adonais här är Keats). Keats, Byron och Shelley dog alla unga och de dog alla utomlands.

-

" Dust to the dust! but the pure

spirit shall flow

Back to the burning fountain

whence it came,

A portion of the Eternal.

He hath awakened from

the dream of life.

PB Shelley

-

3. Som nummer tre i min trio väljer jag Ulf Beijboms bok "Mot löftets land" som handlar om den svenska utvandringen till Amerika. Vad Beijbom inte vet om ämnet är inte värt att veta. Har man som jag en hel mängd utvandrare i släkten är den här boken extra intressant att fördjupa sig i. Visserligen hamnade många svenskar i Minnesota men det finns också andra stora svensk-bygder som vi kanske inte känner till så bra. Kansas och Nebraska exempelvis, är två stater med stor svensk invandring. Boken har massor av fina foton och kartor.