Jag har alltid haft lite svårt för latin-amerikansk skönlitteratur (inte för lyriken). Gabriel García Márquez är inget undantag (även om jag har läst "Hundra år av ensamhet" och jag kan inte säga att jag ogillade den- men någon favoritförfattare blir han inte för mig). Det blir han inte efter läsningen av "Översten får inga brev" heller.
-
Det är fattigdom, elände, svält, korruption, militärer. Översten väntar på brevet som aldrig kommer- brevet med uppgift om hans pension. Under tiden måste han försöka bevara sin värdighet som människa- det enda han äger av värde är sin stridstupp.
-
"Det var oktober. En morgon svår att komma tillrätta med, också för en man som översten, som dock hade överlevt så många morgnar av det här slaget. I femtisex år- alltsedan det senaste inbördeskriget slutade- hade han inte gjort annat än väntat. Oktober var en av de få saker som kom."
-
"Strax efter sju ringde biografcensurens klockor i tornet. Fader Angel använde detta medel för att sprida kännedom om filmens moraliska halt i överensstämmelse med den klassificerade lista han mottog per post en gång i månaden. Överstens hustru räknade tolv slag.
- Skadlig för alla, sa hon. Det är väl ett år nu som filmerna har varit skadliga för alla."
-
"För européerna är Sydamerika en mustaschprydd person med gitarr och revolver, sa läkaren skrattande över tidningen. De fattar inte problemet."
-
Boken slutar - precis som den börjar- det finns egentligen inte mycket hopp.
Här är han- den tyske landskapsmålaren Johann Moritz Rugendas (1802-1858). Han lät sig inspireras av bland andra Alexander von Humboldt. Under många år reste Rugendas runt i Syd-Amerika. Jag läser César Airas något bisarra kortroman (jag fick faktiskt mardrömmar av den) om Rugendas - och konstaterar att just den här berättelsen är nog inte "min favorite" men konstnären blir jag intresserad av.
