En litterär resa genom Tyskland med hjälp av slott (och borgar)

Jag köpte den lilla reseguiden "Die schönsten Schlösser und Burgen Deutschlands" som kanske mera är en litterär guide en just en rese-dito (och det var väl därför jag föll för frestelsen att skaffa den). Med hjälp av historien, vackra bilder och kända (och mindre kända) författare tas man med på en guidad tur genom Tyskland.

Här sitter han, den kände och ökände- Giacomo Casanova. Ung och vacker är han på det här porträttet som är målat av Anton Raphael Mengs. Casanova är först ut som skribent nämligen och han tar oss med till en "Gabelfrühstück" på slottet Augustusburg i Brühl som ligger i närheten av Bonn.

Praktfullt är det, slottet Augustusburg, och stort. Det byggdes i början på 1700-talet av kurfursten Clemens August av Bayern (som också var ärkebiskop i Köln). Slottet blev förklarat världsarv år 1984.

Här ett porträtt av slottsherren själv, Clemens August (1700-1781) och han har bidragit till byggnationen av ett flertal slott i trakterna kring Bonn och Köln. Det vackraste av dem anses dock Augustusburg vara. Det byggdes som ett särdeles praktfullt rokokopalats. Att gå uppför trapporna och se utsikten uppifrån ska vara en stor upplevelse. År 2000 firades kurfurstens 300-årsjubileum och man slog på stort- en mängd utställningar organiserades.

År 1760 var Giacomo Casanova gäst på slottet och väl där bjöd han in en samling damer (givetvis) till en så kallad "Gabelfrühstück" (en slags "mellanmåltid" eller brunch bestående av både kalla och varma rätter). De lärde strider förstås om huruvida den här brunchen verkligen har ägt rum....

"Das Gabelfrühstück" hade bestämts till klockan ett men jag var i Brühl redan vid 12-tiden. Detta kurfurstliga lustslott som inte bara är en skönhetsupplevelse sig själv utan som även ligger i de vackraste omgivningar, är byggt i stil med Trianon". (min egen mycket fria översättning).

Man satt till bords i hela tre timmar och sedan for man vidare till Köln för att gå på teater. Casanova betalade för måltiden med tjugo dukater och reste sedan nöjd sin väg (får man förmoda).