Une femme de caractère

Så skrev min franska brevvän S. om George Sand och jag tycker att det så väl beskriver denna begåvade och självständiga kvinna.

Tyvärr är det inte alldeles enkelt att hitta översättningar av George Sands böcker - men på originalspråket finns det mycket att välja på.  Det kommer att bli ett av flera höstprojekt och jag ligger i startgroparna. På väg med posten är ännu en biografi om Sand- den som Belinda Jack har skrivit.

Belinda Jack har också skrivit om Beatrice Cenci (1577-1599)- en annan stark och modig kvinna, en kvinna som fick ett mycket tragiskt öde.

Beatrice Cenci blev bara 22 år gammal- och historien om hennes liv är våldsam och djupt upprörande. Beatrices far var en brutal man som våldförde sig på både hustru och dotter, dessutom höll han dem inspärrade under vidriga omständigheter. Beatrice, hennes styvmor och bror beslöt alla att försöka få ett stopp på hemskheterna och så mördades fadern (han fick  spikar genom både hals och öga och slogs sedan ihjäl.) Sammansvärjningen avslöjades och Beatrice dömdes till halshuggning av påven Clemens VII (som sedan passade på att roffa åt sig familjens egendomar).

Betarice har inspirerat både författare och musiker- listan är lång men några av de mera kända är Alexandre Dumas, Antonin Artaud och Stendhal.

Hösttankar

Det är inte utan att jag får höstförnimmelser en dag som denna när himlen är stålgrå och regnet bara väntar runt hörnet. Blåser gör det också och mördarsniglarna och gässen som vandrar runt inne i centrum är de enda som torde uppskatta just det här vädret.

För att styrka mig lite tittade jag på höstens bokutgivning och jag hittar väldigt mycket intressant. Det kommer nog att bli dyrt, konstaterar jag.

Danska Josefine Klougart har kommit ut med ännu en bok och nu har det blivit en svensk översättning. "Om mörker" är en roman om eftermiddagen och döden, läser jag. Jag tycker mycket om Klougarts språk och allra bäst tycker jag om det i romanen "Stigninger og fald"som handlar om en barndom på Mols (Jylland). "Om mörker" ges ut av Bonniers förlag.

"Der findes en stilhet i stedets enesang, når en stemme höres, bölgernes, morgonens stemme. Og der er en langsamhed i morgonen, som er helt kor i én stemme. Det er den, jeg ligger og laenges efter.Som man i februar laenges efter lyset, som jag senere laenges efter de riktige ord, de rigtige saetninger og flerstemmigheden, tertsen, de helt små forskydninger." (s 76) (Stigninger og fald).

 

Carola Hansson har tidigare skrivit om Tolstoj och hans son Andrej- nu kommer turen till dottern Masja. Jag är övertygad om att berättelsen om Masja är både berörande och lärorik. Bonniers förlag ger ut.

Modernista förlag står för en mycket intressant och väldigt fint blandad utgivning. Flera klassiker i nya utgåvor får man glädjas åt i höst. Den amerikanske författaren William Gass (f.1925) är jag mycket nyfiken på. Han beskrivs som en mellanvästerns William Faulkner- och "In the Heart of the Country" som är en novellsamling, kom ut för första gången år 1968.

 

"Balzac wanted his de and I wanted my anonymity"- så säger författaren i förordet till den engelska utgåvan av boken.

 

Mera från Modernista i höst är t ex : En handfull stoft av Evelyn Waugh, Upp ur mörkret (Ngugi Wa Thiong'os debutroman) och Kvarnstenen av Margaret Drabble (den boken väcker många 60-talsminnen hos mig).

Nyfiken på: Skyfaring av Mark Vanhoenacker

En passionerad pilot skriver om tjusningen med att flyga- och han gör det väl enligt de flesta kritiker. Jag har kikat lite i boken och tycker att språket verkar både poetiskt och utan krusiduller- jag dras in i texten direkt och ja, det där med att släppa "terra firma" har alltid haft en alldeles speciell fascination för mig (det är jag inte ensam om).

"A 747 pilot for British Airways who lyrically reminds us how amazing it is to rise through the sky."

Antipodernas historia

Nåja, rubriken är nog ganska pretentiös och jag har bara en liten del i ett mycket stort pussel framför mig.

Stevan Eldred-Grigg (från Nya Zealand) är nog en ganska kontroversiell författare i hemlandet - speciellt vad gäller en del av de faktaböcker han publicerat. Hans "The Great Wrong War" från 2010 handlar om Nya Zealand och första världskriget. Eldred-Grigg har en annorlunda syn på kriget och dess orsaker och verkningar. (Jag har inte läst boken så jag avstår från kommentarer).

"Oracles and Miracles" är dock en roman om än med biografiska inslag. Som jag förstår det handlar boken om Eldred-Griggs mor och hennes mycket fattiga uppväxt i Christchurch på sydön.

"Oracles and Miracles" kom ut år 1987 och var Steven Eldred-Griggs första roman. Den blev en stor succé och den är översatt till flera språk och dessutom prisbelönad.

Berättelsen om tvillingsystrarna Ginnie och Fag och deras uppväxt i 1930-1940-talets Christchurch kommer att bli min helgläsning. Vad passar bättre än att krypa upp i soffan med en god bok en dag som denna när blåsten härjar och grenar och kottar yr i luften.

Og det var det

Smallegade i Fredriksberg omkring år 1800

Jag är fast i Halfdan Rasmussens dikter- och jag har letat mig fram till den samling som fått namnet "Og det var det" från år 1977. Den nu något äldre poeten minns sitt liv i diktens form och inte var det bekymmersfritt för att uttrycka det mycket enkelt.

Att växa upp i fattigdom (både andlig och kroppslig) märker en människa för all framtid. Jag läser och jag tänker på min morfar som tillbringade en del av sin barndom i den fattigaste delen av Fredriksberg. Då såg det inte ut där som det gör idag (numera anses Fredriksberg vara en välmående och "fin" kommun.) Morfars mor var ensam familjeförsörjare eftersom mannen hade "stuckit av"- hon fick ta vad arbeten som fanns (tvätterska, städerska etc- hon blev inte gammal och barnen togs ifrån henne och skickades till Jylland där det bott från början.) Min morfar blev bara 35 år gammal och han dog av den TBC han förmodligen smittats av under de första barnaåren. (En bror och en syster dog också i denna hemska sjukdom).

Halfdan Rasmussen växte upp i stor fattigdom på Christianshavn. Någon skolgång av längd var inte att tänka på- pengar fanns inte till sådant och 14 år gammal tvingades Rasmussen ut i förvärvslivet och fick ta diverse småarbeten (det var mitt under depressionen). Efteråt sa han så här:

"Det husker du og vil alltid huske, Fattigdomens Forbandelse og Lediggangens store Cirkel, tegnet om de Aar, man stjal ud af dit Liv".

Halfdan Rasmussens momor var en fattig kvinna från Småland som hade bosatt sig i Danmark

" Og mormor boede i vaskehuset
og hun hed Sara og laengtes hjem
til Gud og Rösmåla i det fjerne
når hun fandt bibel og briller frem."

Författaren minns också råttorna som huserade överallt, han minns drömmar om att flyga och så minns han när pappan kom hem på avlöningsdagen. Aldrig var det nog med pengar och så bråkades det.

Skolan var fylld av kufiska lärare till exempel teckningslärare Exner:

Og det var tegnelaere Exner
hvis naese var lavendelblå
som laerte os at tegne cirkler
og laegge paene farver på.

(Om det blev fel färg på cirklarna blev lärare Exner ursinnig och gav den stackars  eleven stryk.)

Jag tycker så mycket om "Halfdans Digte"- de väcker många tankar, både melankoliska och tack och lov också lustiga. (Diktsamlingen "Tosserier i udvalg" ska man kanske inte läsa på bussen för då blir man säkert avkastad).

På andra sidan sundet

trivs jag mycket bra. Det känns mera "dynamiskt" där och närmare kontinenten. Det blev en dag med mycket gående och många spännande miljöer. Det hela inleddes med ett besök på det lilla trevliga Storm Petersen -muséet som ligger på Fredriksberg (dit kan man ta sig med buss 26 om man inte vill promenera från centralstationen.) Fotot ovan är lånat.

Robert Storm-Petersen hade många talanger men mest är han känd för sina skämtteckningar som ibland är mycket svarta och melankoliska.

I år är det 100 år sedan Halfdan Rasmussen föddes och därför har Schönbergs förlag gett ut en samlingsvolym med utvalda dikter "Halfdans Digte". 

Bokhandelsdöden har slagit till även i Köpenhamn men Politikens Boghal finns fortfarande kvar( strax intill Raadhusplatsen). Hem kom jag alltså med "Halfdans digte" och jag köpte också den bok som kom att bli Klaus Rifbjergs sista- "Besat" (en novellsamling).

Jag tycker mycket om Halfdan Rasmussens dikter- han är så mångsidig och den där vassa udden finns ofta med, blandad med en mycket speciell melankoli över sakernas tillstånd. Rasmussen var verkligen inte född med silversked i munnen utan fick kämpa sig fram i tillvaron. De som var av årgång 1910-1920 fick dessutom lära sig vad det innebär att försöka klara livhanken under den svåra depressionen.

Så kom kriget och den tyska ockupationen. "En stor koncentration av Elendighed". Halfdan Rasmussen kritiserade de flesta ideologier och jag kan inte tänka mig att han någonsin skulle ha låtit en partipiska av vad slag det månde ha varit vina kring öronen. Han var fri och han var rakryggad.

Jeg skriver sjove digte
Jeg skriver også triste
De förste laeser andre folk
Selv laeser jeg de sidste.

En så kallad "sjov" dikt har titeln "Der faldt en lille fugleklat"

Några rader från den: Der faldt en lille fugleklat
på Nikolajsens höje hat.
Og Nikolajsen gik i tanker
og spurgte: Hvem er det der banker.-----

(Det hela slutar med att en vipa, en stare , några sparvar och en mes släppte gåvor från ovan på stackars Nikolajsen och nog kan man som författare kalla detta för "fugleklattevejr".

En av de vackraste dikterna i samlingen (som verkligen är omfattande och väl sammansatt) heter "Lev idag"

Lev idag så du kan dö i morgen.
Lad dit hjaerte slå for mer en én.
Den som skaenker livet sine drömme
skal forlade jorden rig og ren.

Det fanns många bokfrestelser på borden i "Boghallen" och det kan nog hända att det blir en tur över sundet mycket snart igen.

Plejadbiblioteket

Plejaderna- eller sjustjärnorna.

Denna vackra stjärngrupp har fått ge namnet åt ett urval av "erkänt god litteratur" och utgivningen är fransk (de utgivna böckerna är också i de flesta fall av fransk "härkomst". )

Den som vill kika närmare på den omfångsrika utgivningen kan läsa mera här.

Jag hamnade i "Plejadbiblioteket" genom tyska Bestenliste för månaderna juli och augusti. Den schweiziske författaren Philippe Jaccottets bok "Sonnenflecken, Schattenflecken" finns med där och Jaccottet (som är bosatt i Frankrike och som skriver på franska) har fått sina verk utgivna i Plejadbiblioteket. "Sonnenflecken, Schattenflecken" är en samling poetiska anteckningar som börjar år 1952 och går ända fram till år 2005. Jag blir mycket nyfiken på denne författare och vill gärna läsa något av honom. Det finns en del svenska översättningar av hans verk.

Bland hunäxing och höskallra

Foto: Christian Fischer
Under högsommaren anordnas det ibland blomstervandringar här i området. Igår gick vi, en liten entusiastisk grupp, bland sand och gräs och letade efter blommor och "blad" (det blev en del träd också). Hunäxingen (på fotot ovan) är mycket vanlig på sandängar. Blåklockor, marviol och vildkaprifol lyste upp vår väg och de gröna rummen i stadsparken var verkligen avstressande att vistas i.

Så- åter till vardagen och idag har det blivit bokhandelsbesök i den stora metropolen Trelleborg. Hem kom jag med en intressant trio (rea-fynd).

Recensenten var inte så förtjust i Emmanuel Carrères "En rysk roman"  som ska handla om ett misslyckat filmförsök och en blick bakåt i författarens släkt. "Ett självporträtt i form av en rysk docka" kan man läsa på baksidan. Jag är villig att försöka bilda mig en egen uppfattning om boken.

Jean Echenoz har skrivit många läsvärda böcker - "Vi tre" har en ovanlig handling som inkluderar en rymdfärd. "Spänning och skruvad komik" ska det vara, läser jag.

Med hem kom också en novellsamling av Jenny Erpenbeck "Smäck". Boken ingår i Bonniers Panacheserie

Nu gäller det bara att hitta tid och plats för lite rofylld läsning.

Galiciska kor

Kanske en av novellerna i den här samlingen handlar om just kor- titeln väcker hur som helst nyfikenhet. Det råder inget direkt överskott på översättningar av spanska författares verk här i Sverige- tråkigt nog.

Manuel Rivas anses vara en av de främsta nutida spanskspråkiga författarna och han är  produktiv. (På svenska finns romanen "Snickarpennan", utgiven på Gavrilo förlag- en bok som översatts till många språk.) Rivas skriver på galiciska- ett språk som har stora likheter med portugisiskan.

"One Million Cows" kom ut på originalspråket redan år 1989.

En "lånad" ko- dock inte galicisk.

Kärlek och förtvivlan: Maria Lazar

Jag läser just nu "Wien vaknar" av Elsa Björkman- Goldschmidt (Norstedts förlag, 1949). Boken handlar om efterkrigstidens Wien och i den finns porträtt av både staden och flera av dess invånare. Det är mestadels tung läsning för Wien (och Österrike) fick lida oerhört under andra världskriget och även under efterkrigsåren. Wien blev bombat, härjat, ockuperat i flera omgångar (och då tänker jag inte enbart på det tyska "Anschluss"). Speciellt ryssar och amerikaner tog sig också enorma  friheter och någon större förståelse för befolkningen visade de inte.

I "Wien vaknar" får man ta del av så många människoöden - jag tycker att vissa delar av den här boken borde vara obligatorisk läsning i skolorna i Sverige. Elsa Björkman-Goldschmidt är en mycket duktig skribent och det hon skriver lämnar djupa spår i själen på läsaren.

Ett kapitel handlar om den österrikiska författarinnan Maria Lazar (eller som hon kallade sig Esther Grenen). Marias familj var katolsk men av judiskt ursprung. På 1930-talet var Maria en känd och lovande journalist men hon tvingades gå i exil redan år 1933- först till Thurö i Danmark och år 1939 kom hon till Sverige. Två av hennes syskon mördades av nazisterna (de gasades ihjäl).Maria Lazar kunde inte komma över att Hitler och hans anhang inte mötte större motstånd ute i världen- att man inte reagerade mot de grymheter som man visste ägde rum i det tyska riket. År 1948 tog hon sitt liv i Stockholm.

Så citerar Elsa Björkman-Goldschmidt från en av Maria Lazars efterlämnade dikter- en dikt som visar författarinnans kärlek till sin hemstad men det är en kärlek som är färgad i svart.

Ich sehe in den Strassen meiner Vaterstadt
die Toten, die man mir ermordet hat.

Ich seh sie furchtbar deutlich, tagesklar
im Park, der meiner Kindheit Landschaft war.
-------
Verpestet ward mir die Erinnerung
an alles, was ich liebte, als ich jung.

Aus meinen Herzen riss man mir heraus
das schöne alte Kindeswort "zuhaus".

Und über Grenzen, über Meere, Lande
empfind ich nur die ungeheure Schande

der wunderschönen grossen Vaterstadt
die ihre Toten selbst ermordet hat.

"Och därför att denna fruktansvärda glömska går genom världen fortfar de döda att vandra på gatorna i den stora vackra fädernesstaden."

Maria Lazars debutroman "Die Vergiftung" kom ut år 1920. Den har tryckts upp i nya utgåvor i Tyskland. Det finns en hel del av Maria Lazar i svensk översättning men då mest tidningsartiklar och de har åtskilliga år på nacken.

En odödlig kvinna

Jag återkommer till George Sand (1804-1876) för jag har precis fått tag på hennes debutroman (i engelsk översättning), "Indiana"  från 1832.

Man får söka efter hennes böcker på originalspråket (franska) om man vill fördjupa sig i författarskapet- det finns en hel del på engelska också men de svenska översättningarna är så gott som uteslutande uråldriga och säkert omöjliga att få tag på. Väldigt trist, tycker jag.

Lena Kåreland, som för övrigt ganska nyligen har skrivit en biografi över George Sand (se bilden längst upp) berättar också i en artikel i Svenska dagbladet om "Dictionnaire George Sand" (den ska jag skaffa!). Här kan man läsa mer.

George Sand var en kvinna som gick sin egen väg och som skapade sina egna regler. Hon fick inget enkelt/behagligt liv men blev ändå med den tidens mått ganska gammal.

"När man blir gammal accepterar man allt. Man är nöjd med att andas luften och se solen gå upp".

Jag tror inte att Sand är ensam med sådana tankar.

Maskinen

Joseph Guillotin (1738-1814)

Igår firades Frankrikes nationaldag - till minne av stormningen av Bastiljen år 1789. Så följde flera år av oro och till slut också veritabelt skräckvälde "la Terreur". Mellan september år 1793 och juli år 1794 avrättades mängder av människor och man fick ta till "maskinen" för att hinna med så mycket som möjligt. "Maskinen" var giljotinen, en konstruktion som fick namn efter en fransk läkare, Joseph Guillotin. Det ironiska i det hela var att Guillotin var emot dödstraffet och giljotinen var tänkt att vara ett första steg i avskaffandet av detsamma. Nu blev det inte så.

Den vidriga uppfinningen kom att användas i Frankrike så sent som 1977- först år 1981 avskaffades äntligen dödsstraffet där. I Sverige användes giljotinen en enda gång- år 1910 och sedan fick man inte användning för bödelyrket längre, tack och lov.

André de Chénier 1782-1794. Fransk författare- en av många som föll offer för "la Terreur". Chènier blev arresterad i mars 1794 men det dröjde till den 25 juli innan han fick kliva upp på schavotten. I fängelset skrev han många av sina dikter och hans vänner hjälpte till att smuggla ut dem.

Nu domnar kvällens vind, nu kolnar solnedgången . . .
            och trött till själ och sinn’
vid guillotinens fot jag diktar sista sången.
            Måhända turen snart är min.

(Från dikten Den sjunde Thermidor av André de Chénier i översättning av Edvard Fredin.)

Vill man läsa en riktigt bra bok om den franska revolutionen rekommenderar jag "Två städer" av Charles Dickens.

Senila holligong-saisong

Transpiranto är ett lustigt språk- det talas bland annat i Grönköping (eller kanske bara förstås det). Vill man fördjupa sig i verskonstens Grönköping och lära sig mera om just transpiranto tycker jag att man kan investera i "Staden i mitt hjärta".

Här en länk till Grönköpings veckoblads hemsida.

Man kan också beskåda alla de fyndiga "transpirantosångtitlarna" här.

Senila holligong-saisong kunde väl vara just mitt eget sommarlov men det är faktiskt en översättning av  "Du gamla klang- och jubeltid".

I juninumret av GV kan man ta del av en transpirantoöversättning av "Ta mej till havet". (Bring moj al mare).

Om kärleken till pingviner

Lånat foto (vem kan motstå den här familjeidyllen?)

Nu är det förstås inte levande pingviner det ska handla om utan snarare de böcker som ges ut av förlaget med den beteckningen. (Ja, jag har blivit inspirerad av Sydsvenskans artikel). Det är så glädjande att läsa att det ges ut ett litteraturmagasin enbart på papper "The Happy Reader". I detta pappersmagasin skrivs det mest om klassiker och det gör ju saken ännu bättre. I år firar dessutom förlaget 80-årsjubileum och man kan verkligen säga "it is still going strong".

"The Happy Reader" är en hyllining till läsandet som njutning och den lyxiga rofyllda känslan av att vara offline" (Något som jag själv inte tycker är en lyx utan snarast en absolut nödvändighet - annars kokar det i skallen på tanten.)

Jag blev så inspirerad att jag köpte Kakuzo Okakuras "The Book of Tea" på studs.

Kanske blir det den här också....

Avdelning beräknande fruntimmer

Caroline Rudd (1745-1798 -cirka), var en på sin tid känd (och ökänd) dam- hon kom från Irland och blev tidigt föräldralös. Ett nytt hem fick hon hos en morbror men hon var född med oro i kroppen och smet iväg med en engelsk soldat (som hon också gifte sig med)- efter att ha gjort slut på hans tillgångar hittade hon raskt en ny karl och så såg hon till att förbruka även hans besparingar. Caroline var en förslagen ung kvinna- och lyx och gott leverne var ett måste för henne.

Hon blev mycket omskriven när hon hamnade i en förfalskningshärva tillsammans med ett par tvillingar - bröderna Perreau. För Carolines del slutade det med fängelse men bröderna Perreau råkade mycket värre ut. Förfalskning var nämligen belagt med dödsstraff i den tidens England och  både Daniel och Robert Perreau fick ända sina liv i galgen.

Sarah Bakewell har skrivit om Caroline Rudd och hennes liv (och tid). Det är spännande läsning och Bakewell visar att verkligheten ofta är bättre än dikten.

Bokförsäljning och hästavecka

Det råder inget överskott på ardennerhästar under hästaveckan. (fotot är lånat). Synd, tycker jag för ardennerhästar är både trevliga och väldigt användbara.

"Hästaveckan" är över oss här söder om landsvägen som vanligt i juli månad. Det är minst sagt trångt och man måste planera sina utfärder norrut mycket noga. Trots att "brohelvetet" öppnas något mera sällan just nu så blir ändå köerna enorma och det är ingen höjdare att sitta fast i hettan (eller kylan) på väg 100.

Säkrast att hålla sig i närheten av hemmet och göra sina inköp lokalt. På biblioteket hade "Bibliotekets vänner" stor utförsäljning av begagnade böcker. Jag avskyr köer och stora folksamlingar så jag gick dit när ruschen hade lagt sig (några dagar efter premiären)- de böcker jag är intresserad av brukar det inte vara någon stor rusning efter. (Gammalt och nött, brunmurrigt, halvklassiskt, bortglömt etc etc).

Anna Lenah Elgström (1884-1968)

Två fynd blev det trots min senfärdighet- novellsamlingen "Mödrar" av Anna Lenah Elgström i brunt band med gulnade sidor. (1938 års utgåva med förord av Marika Stiernstedt. Boken kom ut för första gången år 1917). "Mödrar" skrevs mitt under brinnande krig och den hade tyvärr stor aktualitet också tjugo år senare.

Anna Lenah Elgström är nog annars mest känd för sin Elsa-trilogi som finns att få i ny utgåva (Lo Söllgårds förlag, 2014).

Mitt andra fynd var "Wien vaknar" av Elsa Björkman- Goldschmidt (från 1949 och utgiven på Norstedt & Söners förlag). Elsa Björkman- Goldschmidt skrev om sin tid i Wien - hon bodde där med sin judiska make under mellankrigstiden och fram till 1938 och återkom sedan efter kriget. Det blev ett par böcker om den österrikiska huvudstaden. Richard Swartz har skrivit om Elsa Björkman -Goldschmidt här (SvD) och Rävjägaren  här.

Så här inleds "Wien vaknar":

"När de första ryska patrullerna den 10 april omkring klockan åtta på morgonen drog över Stefansplatsen ned mot Donaukajen, när kanonerna dånade genom Wiens husrader och dess befolkning låg gömd i källare, människolik och djurkadaver strödda här och var på gatorna- då behövde man inte brännmärkas som pessimist för att man såg sitt hemlands snara slut för ögonen", skriver expeditionschefen doktor Eugen Lanske."

Jag är mycket nöjd med mina bokfynd!

En gammal klassiker i ny tappning

Nu finns den också (sedan ett par år tillbaka) i storpocketformat. Mitt eget exemplar av "Anna Karenina" kändes gammalt och lite passé vad gäller översättningen. Jag investerade i Ulla Roséens gedigna arbete med den här ryska klassikern och nu ska jag ägna ett antal sommarkvällar åt att läsa och njuta av både handling och språk.

Om Ulla Roseen skrev jag några rader för ganska länge sedan nu - då handlade det också om den bulgariske författaren Jordan Raditjkov. Hans bok "Bortom Ural" (som kom i svensk översättning av Ulla Roseen år 1972) är jag fortfarande mycket nyfiken på.

Sancta simplicitas

Jan Hus på bålet

Den 6 juli år 1415 brändes den böhmiske reformatorn Jan Hus på bålet - anklagad för kätteri. Det var ett praktiskt sätt för makthavarna att göra sig kvitt en obekväm person. Hus hade bland annat gått till storms mot oskicket att sälja avlatsbrev och han hade också åsikter om prästernas osedliga leverne och girighet. Hus hävdade vidare att bibeln var det enda rättesnöret för en kristen. Påven hade bannlyst honom redan fem år tidigare.

I november år 1414 hade Hus begett sig till den tyska staden Konstanz invid Bodensjön för att få möjligheten att förklara sina åsikter för kyrkokonciliet. Han hade ett "fripass" undertecknat av kejsar Sigismund som var tänkt att skydda honom från hans fiender (som var många). Hus gick rakt i fällan och det tog bara tre veckor innan han arresterades och slängdes ner i en klosterkällare invid Rhen.

Så här skriver Stephen Greenblatt i "The Swerve":

"On July 6, 1415, at a solemn ceremony in the cathedral of Constance, the convicted heretic was formally unfrocked. A round paper crown, almost eighteen inches high and depicting three devils seizing a soul and tearing it apart, was placed upon his head. He was led out of the cathedral past a pyre on which his books were in flames, shackled in chains, and burned at the stake. In order to ensure that there would be no material remains, the executioners broke his charred bones into pieces and threw them all into the Rhine."

Enligt historien ska en kvinna ha slängt mera ved på bålet varvid Hus yttrade "O sancta simplicitas" (O heliga enfald).

Vi människor har inte blivit särskilt mycket klokare med århundradena, det kan man bara konstatera.

Två ryssar

Nikolaj Ljeskov (1831-1895)

I hyllan för antikvariska böcker (i bibliotekets foajé) hittade jag en bok ur serien "Tidens ryska klassiker".  Ett fynd för bara fem kronor- och givetvis nappade jag åt mig den här lilla volymen i ett huj.

Tidens ryska klassiker gavs ut under cirka 20 år med start strax efter andra världskriget- det hann bli ett fyrtiotal böcker innan det hela tog slut (men det kom nya utgåvor av en del av böckerna vid senare tillfällen).

Nikolaj Ljeskov fick utstå mycken nedgörande kritik under sin levnad- först i slutet av 1920-talet kom de första svenska översättningarna. Han ansågs ojämn som författare och svår att tolka till annat språk. Berättarkonsten behärskade han dock till fulländning om man får tro Nils Åke Nilsson som har skrivit det innehållsrika förordet. Nu ska jag läsa om Katarina Ismajlova - eller Lady Macbeth från Mtsenskguvernementet,

I brevlådan hittade jag "Spring Torrents" (Vårströmmar) av Ivan Turgenev. Turgenev skrev den här romanen mot slutet av sitt liv och den har en stark självbiografisk prägel. Det handlar om en ung man och hur han får betala dyrt för att han låter känslorna styra förståndet. Romantisk  kärlek har ofta ett högt pris och de rosafärgade glasögonen förblir oftast inte rosa så särskilt länge.

Merci, ma chère amie

Min snälla brevvän i Lyon skickade mig sommarnumret av LIRE och det är fyllt av spännande lästips och även ett kapitel om udda och extrafina boklådor världen runt. (Kolla in Atlantis Books på ön Santorini, till exempel!) Denna lilla bokhandel är "skapad" av två unga amerikanska turister och väggarna är fyllda av både böcker och litterära citat- på terrassen har man en vidunderlig utsikt över ett blått Medelhav. 

Förra sommaren var det Montaigne, i år Proust och nästa sommar har vi säkert möjlighet att läsa Antoine Compagnons färskaste tillskott "Un été avec Baudelaire". Den som inte har tålamod att vänta får köpa boken från lämplig nätbokhandel.

Jag blev också intresserad av den här lilla pocketboken som handlar om kärlek i krigets skugga- kriget i det här fallet är fransmännens krig i Indokina och det är tidigt 1950-tal.

Joyce Maynard har fått ett par böcker översatta till svenska men de här memoarerna kan jag bara hitta på originalspråket, engelska. Maynard är född 1953 och i "Looking back" skriver hon om sin uppväxt (i New Hampshire) under det turbulenta 1960-talet. Boken känns som ett måste för mig som själv växte upp under denna turbulenta tid i historien.

Ett biblioteksfynd

För några dagar sedan var jag i Helsingborg (C-J de Geers utställning på Dunkers kulturhus lockade mig dit) och det blev en tur genom staden också (en stad som har förändrats mycket på bara ett tiotal år - borta är de där trevliga små butikerna och på "fina gatan" häckar de stora kedjornas affärer i stället. Bara Fahlmans konditori är sig likt. ) En Akademibokhandel har överlevt och den gick jag in i. På en hylla hittade jag "Slotten i Loiredalen" som jag stod och vägde i händerna ett bra tag- men jag beslöt mig motvilligt för att avstå från köp. För tungt att släpa på, tyckte jag. (Det blev en pocketbok om Norrland i stället).

Väl hemma kollade jag på biblioteket och minsann! I hyllan fanns den, den stora boken om Loiredalens slott. Nu har jag den på mitt matrumsbord och det är en fröjd att läsa (och betrakta) om slotten och deras historia. Allt är noterat i bokstavsordning (det tackar vi för).

Amboise (foto: Manfred Heide)

Nog är det vackert och mäktigt, slottet Amboise - ursprungligen uppfört på 1000-talet.

Den franske kungen Karl VIII (1470-1498)

Karl VIII är intimt förknippad med slottet Amboise (han föddes där) - strax efter sitt giftermål med Anna av Bretagne lät Karl påbörja en stor ombyggnad av slottet- det skulle han kanske ha tagit det lite lugnare med för han slog huvudet i överliggaren på en låg port- och slaget tog så illa att Karl dog.

"Den sjunde dagen i april månad år 1498, aftonen före palmsöndagen, lämnade han sin gemål drottning Anna av Bretagnes gemak, och förde henne med sig för att se dem som spelade boll i slottets vallgravar, dit han aldrig fört henne med sig utom denna gång. De steg tillsammans in i ett galleri som kallades galleri Haquelebac, som var den mest opassande platsen på slottet, för alla lät sitt vatten där och dörren var sönderbruten. Där slog kungen i pannan mot dörröverstycket-----
-----Och sålunda lämnade en så mäktig och stor konung världen, på en så fattig plats, han som hade så många vackra hus, och byggde så vackert, och som inte visste att han skulle möta slutet på en så usel plats. (s.46 Slotten i Loiredalen/ Jean-Marie Pérouse de Montclos. Översättning: Åsa Forsberg)

Läsning i middagshettan

Luften kommer snart att dallra av värme (jag klagar inte för kylan kopplade ju greppet under nästan två månader)- jag hade tänkt att dra mig tillbaka till skuggan och läsa en bok av Annie Dillard - dock inte den som finns på bild ovan.

Annie Dillard har blivit styvmoderligt behandlad här i Sverige - ingenting av henne har översatts så vitt jag kan se sedan hennes "Livet vid ån" (Pilgrim at Tinker Creek) i slutet av 1970-talet. Nu ger Ellerströms förlag ut "Att lära stenar tala- expeditioner och möten" (juni 2015) och den tänker jag så småningom försöka få tag på.

Under tiden läser jag om en amerikansk barndom invid Allegheny River i Pennsylvania. Annie Dillard är född år 1945 och boken tar mig med till ett nu kanske mycket bortglömt 1950-tal i ett annat Amerika. Annie Dillard har ett så vackert och stämningsfyllt språk och meningarna rör sig som jag tänker mig att Alleghenyfloden flyter fram- stilla och med stor värdighet. Jag kan längta till både tiden och platsen- det känns som om jag varit där förut.

Jag tänker att jag borde läsa mera av den här författarinnan. "An American Childhood" är precis rätt bok för en dag som denna.