Den fångade fjärilen

"Kvinnor", tänkte Marie. "Hur kan det finnas så nakna ting. "De sticks upp på en nål- likt fjärilar. Sitter där bara och sprattlar "patetiskt", "besviken", "cynisk". Ingenting är så ömtåligt...

(Ur "Staden" av Eva Neander).

Jag har läst Dimman ( roman), Staden (roman) och Nattljus (novellsamling). Jag hämtar andan och gör ett försök att skriva ner mina intryck. Bokens omslag fångar mycket väl stämningen- den är svart. Det är ensamma människor (främst kvinnor) som Eva Neander skildrar i sina noveller (jag tycker nog att romanerna har mera drag av novellsamlingar)- ensamma och utsatta och fyllda av rädslor och stark ångest inför tillvaron. Jag har svårt att tänka mig att någon kan skildra existentiell ångest mera kusligt verkligt än Eva Neander. I försök att fly undan vardagen bygger huvudpersonerna ridåer och drömvärldar. Man silar tillvaron genom dimma (därav en av titlarna) och för att lindra plågorna flyr man också ibland helt in i detta dunkla, dessa döljande sjok av gråvitt. Lyckan existerar inte i den här världen- bara ett främlingskap med en evig längtan att höra till, att vara en av dem som vistas på insidan.

"Jag vet bara två slags människor. De som hör till staden- och de, som inte gör det" .

Får jag välja en favorit bland dessa tre blir det kanske den mest renodlat "novelliga"- "Nattljus". Speciellt fångas jag in av den novell som har titeln "Modell i lökfrisyr". Mildred (huvudpersonen) för ett samtal med sin frisör och undan för undan avslöjar hon sina hemligheter och sitt liv- maken som har ett förhållande med sin stenograf (det är stenografen som har lökfrisyr). Mildred representerar den fångade hemmafrun som inte vet hur hon ska få dagarna att gå. Hon skvallrar och går på caféer- stenografen däremot är av annan kaliber- och väljer att vara ensam (men med älskare och barn u.ä.). Båda kvinnorna är fångade i nätet fast på olika sätt. Slutet är givetvis tragiskt.

Det finns inte mycket skrivet om Eva Neander men "All världens berättare" låter författarinnan komma till tals i nummer 1948:6 . Hon skriver kärleksfullt om sin far (som hon miste när hon var mycket ung)- om hur de läste Terje Vigen tillsammans och Dorés bibel med de vackra illustrationerna.

Eva Neander berättar också att hon haft lust att dikta så länge hon kan minnas och hon tror att den lusten är nedärvd. Hon kallar sig för poetiskt och politiskt indifferent och säger att döden alltid har tyckts henne som något avundsvärt, lockande och vackert. "Liksom känslan av en annan verklighet bortom denna finns starkt i mig".

"Jag läste mycket, men jag kan inte påstå, att jag känt hunger efter att läsa. Jag tror att Cora Sandels Alberteserie var den första litteratur, som jag intensivt upplevde. Den gjorde mig lycklig, gav mig en känsla av befrielse, så stark, att den nästan var som en fysisk lust."

Dimman, Staden och Nattljus har givits ut av Eolit och Rosenlarv förlag. För under hundralappen får man över 300 sidor god litteratur - inklusive ett mycket välskrivet efterord av Jenny Björklund.