Majserenaden av Marie Gevers

Den ser inte mycket ut för världen den här boken. Brun och oansenlig på ytan och liten till formatet. En gång i tiden har den tillhört ett IOGT-bibliotek (var det var beläget kan jag inte utläsa).

Om utsidan är murrig så är innehållet desto färgrikare- Marie Gevers började nämligen sin författarkarriär som poet- och det märks på språket som är så vackert, så målande- akvarell- skulle jag vilja säga (inte oljemålning).

"Majserenaden" är något så upplyftande som berättelsen om en mycket lycklig barndom. Flickan (Marie Denayer) i romanen är enda dotter till ett äldre lantbrukarpar och de är goda föräldrar som ägnar mycken tid åt sitt barn och lär henne att älska både djur och natur. Platsen är en liten by i närheten av Antwerpen i Belgien. Naturens växlingar fyller så gott som varje sida- och fåglar, växter och människor lever med och följer alla årstidernas gång.

Som en röd tråd i handlingen finns också kärleken mellan trädgårdsarbetaren Louis och uppbördskommissariens fru Orpha. Det är en förbjuden kärlek som växer sig allt starkare allt under det att byborna skvallrar och har åsikter. Louis får rådet att lämna byn och glömma Orpha- men det är omöjligt för honom.

Här kommer våren till byn: " De hopsamlade vassrören brännas. Vad lågorna flamma vackert i den fuktiga luften! De påminna mig om bakugnens värme. Våren skall alltså nu komma igen i verkligheten och inte bara i min barnsliga dröm! Den fuktiga dimman från vattnet, som trädgården badar i, blir mjukare och tätare, och på de spretande grenarna börja knopparna svälla. Det doftar redan av den stigande saven. I den stilla luften stiger röken upp och böljar vit med kvinnliga former. Fuktigheten glänser på bokarnas stammar, rinner längs grenarna, samlar sig till droppar. Varje knopp är prydd med en klar vattendroppe."

"Majserenaden" gav mig en sömnlös natt- jag kunde inte sluta läsa... nu är jag något mosig i skallen men mycket nöjd ändå- det är inte ofta jag hittar så här vackert skrivna romaner.

De sista raderna i boken måste jag skriva ner : " Jag är inte längre ett barn. Den första ungdomen spirar i mitt hjärta. Jag är rädd för våren. Jag vet att den skall ge mig lust att gråta, och att mina drömmar skola vara fulla av oro, när skenet från facklorna på majserenadens afton dansar i de våta och knoppande snåren. Jag vet att trolldomen skall lura även på mig- en majkväll.
När kärlekens fackla faller ur Orphas händer, skall en annan taga upp den, och sedan en annan och ännu en annan.... Och en dag blir det min tur.

Så talade Eva,
så talade Eva,
så talade Evas döttrar.

Boken kom ut på Norstedts förlag år 1936 och översättningen är gjord av Hugo Hultenberg.