An Elegy for Easterly av Petina Gappah

Petina Gappah kommer från Zimbabwe. Numera är hon bosatt i Schweiz. "An Elegy for Easterly" är hennes första bok och den består av sammanlagt tretton noveller.
-
Det sägs om Gappah att hon är Zimbabwes röst. I novellsamlingen får vi möta människor som på något sätt tappat kontrollen över sina liv- de har fastnat i en situation som de inte verkar råda över längre.
-
Mugabes Zimbabwe är inget trevligt land att bo i- och detta är givetvis"the understatement of the year". Här frodas korruptionen- det råder ekonomiskt kaos och människor dör (en masse) av HIV.
-
Gappah skriver med humor men den har en spetsig udd- skrattet fastnar i halsen. I novellen "Something nice from London" kan man lätt förledas att tro att huvudpersonerna (en Zimbabwisk familj) väntar på någon fin souvenir eller någon lämplig present från England- men "something nice from London" visar sig vara en kista med den avlidne sonens stoft.
-
Här ett utdrag från novellen som gett namn åt boken "An Elegy for Easterly"- "If government said inflation would go down, it was sure to rise. If they said there was a bumper harvest, starvation would follow. "If the government says the sky is blue, we should all look up to check" said BaToby.
-
Jag har läst att Petina Gappah snart kommer ut med sin första roman- den tänker jag lägga till på min "vill-läsa-lista".

Olivia Manning

Olivia Mannings böcker om Balkan och Levanten läste jag för ganska många år sedan- nu ska jag läsa om dem. För mig är de framför allt intressanta dokument från en turbulent tid i Europas historia.

-

Tv-serien "Fortunes of War" finns på DVD - fina skådespelare - Kenneth Branagh och Emma Thompson (bland andra).

Antonio Tabucchi (encore!)

Tabucchi är en författare som jag har fattat tycke för. Nu har jag läst en bok till av honom (den första jag läste var Damasceno Monteiros förlorade huvud). -

"Påstår Pereira" har det bloggats om tidigare bland annat av Bokblomma .Pereira arbetar som journalist på en tidning i Portugal. Året är 1938 och världen är på väg mot katastrof- det är inbördeskrig i Spanien och Hitler vrålar och skriker och roffar åt sig land och makt. Mitt i allt detta lever alltså Pereira. Han stänger ute världen - pratar med sin döda hustrus porträtt och äter onyttig mat ( bl a omeletter- som inte är bra för en mycket överviktig man med hjärtbesvär). Pereiras snäva värld blir dock mycket större när han får kontakt med den unge (brinnande!) Monteiro Rossi och hans flickvän Marta.

-

Pereira blir plötsligt mycket inblandad i det som händer och sker utanför hans ytterdörr.

-

Hus i helsike tar det när Pereira beslutar sig för att översätta och publicera en berättelse ur Contes du lundi av Alphonse Daudet.

-

" Ja, sa Pereira, den heter La dernière classe och handlar om en skollärare i en fransk by i Elsass, hans elever är barn till bönder, fattiga barn som måste arbeta på fälten och som smiter från lektionerna, och läraren är förtvivlad. Pereira tog några steg framåt så att han inte skulle få vatten i munnen. Och till slut, fortsatte han, kommer den sista skoldagen, fransk-preussiska kriget är slut, läraren väntar utan hopp att det ska komma någon elev, men i stället kommer alla männen i byn, bönderna, de gamla, de kommer för att hylla den franska läraren som ska åka sin väg, för de vet att jorden nästa dag kommer att ockuperas av tyskarna, då skriver läraren "Leve Frankrike" på tavlan och sen går han sin väg med tårar i ögonen och lämnar alla i salen mycket uppskakade."

-

"Påstår Pereira" är en bok som känns viktig och aktuell. Det kommer helt avgjort att bli fler böcker av Tabucchi för min del.

Nya världar...

Jag vill väldigt gärna bekanta mig med nya litterära världar och jag ser så klart mycket fram emot "jorden runt på åtta böcker" som Lyran startat. Under tiden tänker jag anstränga mig lite extra med att läsa författare från mera sällsynt förekommande (i brist på bättre ord) länder.

-

I min trave med böcker som väntar på läsning ligger därför Alain Mabanckous "Broken Glass" (Slut på kritan). Handlingen är förlagd till Kongo.

Kamila Shamsie är nominerad till "Orange Prize". Shamsie är från Pakistan och i min hand har jag just nu hennes "Broken Verses".

En tredje bok som väckte mitt intresse är "Love Marriage" av Vasugi Ganeshananthan Här är fokus på Sri Lanka.

Laurence Tardieu: Rêve d'amour

Min väninna skickade mig en bok som hon hade läst och tyckt mycket om- "Rêve d'amour" av Laurence Tardieu.

Jag läser alldeles för få böcker på franska så jag blev mycket glad.

-

"Rêve d'amour" handlar om Alice som är 30 år och som nyligen har mist sin far. Det innebär att hon nu är föräldralös för modern, Blandine, dog när Alice var bara fem år gammal. Boken handlar om sökandet efter den mor som Alice aldrig fick lära känna. Den handlar också om hur man lär sig att "komma till insikt" och om att få/nå "apaisement". Tardieu skriver mycket vackert och språket är väldigt lättflytande. Det här är den typ av bok som väcker nya tankar på nästan varje sida- det är en bok för mycket funderande.

-

"À quoi pense-t-on lorqu'on s'en va? Aux autres ou à soi? Aux vies qui se poursuivront ou á celle qui s'achève? "

-

"Les choses les plus importantes sont-elles celles que l'on sait, ou celles que l'on cherche? Je m'appelle Alice Grangé. J'ai trente ans. Je cherche ma mère."

-

Boken kan lämpligen läsas tillsammans med Franz Liszt och "Liebesträume".....

Elin Boardy: Allt som återstår

Det har bloggats en del tidigare om den här boken. Jag förstår varför. Detta är en roman som jag sträckläste- kunde inte lägga den ifrån mig.

Varje liv har en unik historia att berätta. Elin Boardy ger röst åt sin mors farmor - Emma. Emma är den som stannar kvar i Sverige för att ta hand om sin far (som är änkling) när de flesta av hennes syskon tar båten till det stora landet i väster. Det är tidigt 1900-tal och livet på landet (västkusten) är ingen sinekur. Hårt slit- många barn.

Jag beundrar Elin Boardys sätt att hantera ett känsligt ämne- det hela blir en så vacker, sorglig och finstämd berättelse om en kvinna som inte fick leva det liv hon kanske hade kunnat leva. Språket är också så otroligt fint. Jag njuter av varje rad, varje sida.

Även jag vill uppmana till läsning av Boardys debutbok. Hoppas att det kommer mera!

Läs om Elin Boardy här och resencerad av La Bibliofille här

The Housekeeper + The Professor

Den japanska författarinnan Yoko Ogawa har skrivit en mycket fängslande roman. Hur kommunicerar vi med varandra- hur kan vi relatera till varandra? Vad betyder minnet i allt detta?

I berättelsen saknar personerna namn- de har i stället benämningar. "Professorn", "kvadratroten" och "jag" etc.

-

Professorn är en man som passerat den övre medelåldern- han har genom en olycka (år 1976) råkat ut för en hjärnskada som gör att hans minne bara "varar" i 80 minuter..... han måste ha så gott som ständig tillsyn och hjälp i hemmet och så kommer bokens "jag" till honom som hushållerska. Professorns ämne? Matematik.

-

Mellan professorn ,hushållerskan och hennes 10-årige son (som professorn kallar för "kvadratroten" för att formen på hans huvud är platt som tecknet för kvadratrot) utvecklas en djup och innerlig vänskap. Matematiken och professorns kärlek till att undervisa (och till barn) spelar stor roll här.

-

Jag, som verkligen inte är någon större matematik-älskare blir helt tagen och till och med intresserad av att lära mig mera! Jag förstår plötsligt att matematik kan vara "en ren och vacker" vetenskap.

-

Primtalens mystik....

-

.... "amicable numbers"......(220 och 284 är sådana)

220: 1 + 2 + 4 + 5 + 10 + 11 + 20 + 22 + 44 + 55 + 110 = 284

220= 142 + 71 + 4 + 2 + 1 : 284

-

Boken är vemodig, vacker, lärorik, filosofisk....... och den innehåller med sina knappt 200 sidor en hel värld av vishet och mänsklighet. Jag är helt tårögd när jag lägger den åt sidan.

-

"Euler's formula" shone like a shooting star in the night sky or like a line of poetry carved on the wall of a dark cave. I slipped the Professor's note into my wallet, strangely moved by the beauty of those few symbols. As I headed down the library stairs, I turned back to look. The mathematics stacks were as silent and empty as ever- apparently no one suspected the riches hidden there."

Scottsboro av Ellen Feldman

På bilden "The Scottsboro boys" med försvarsadvokaten Samuel Leibowitz.
-


Detta är berättelsen (i dramatiserad form) om ett av de värsta justitiemord som ägt rum i USA. Nio afro-amerikanska män anklagades falskeligen för våldtäkt (på två vita kvinnor)- platsen: Alabama. Åtta av dem dömdes till döden efter en farsartad rättegång. (Flera rättegångar följde).
-

I boken berättas historien genom en fiktiv journalist- Alice Whittier (hon är anställd vid en tidning med vänstersympatier i New York). Ellen Feldman blandar fakta med påhittade personer och resultatet är en gripande men framför allt upprörande bok. Detta hände år 1931 men mina tankar går också till Mississippi av år 1964 och morden på de tre "civil rights activists" Goodman, Schwerner och Chaney. Det var "Southern Law" som gällde även där.
-

Ellen Feldmans bok känns som mycket viktig läsning. Vi får aldrig glömma. Boken har nominerats till "Orange Prize"

The Russian Dreambook of Colour and Flight

Till att börja med: Jag tycker mycket om bokomslaget- den blå färgen, mannen som svävar högt över alltihop, den fula hyreskasernen ....

En sak är helt säker- Gina Ochsner har rikligt med fantasi. Ingen brist på den varan här inte.

Platsen är Perm i Sibirien- och "huvudpersonen" är ett mycket illa åtgånget hyreshus (eller snarare de personer som bor i det). De introduceras en efter en- Tanya en något överviktig tjänsteman vid "The All-Russia All-Cosmopolitan Museum of Art, Geology and Anthropology" (alla konstföremål är kopior tillverkade på allehanda sätt och vis). Tanya kämpar med sin vikt eftersom hon vill bli antagen som flygvärdinna vid Aeroflot.

-

Olga är översättare och journalist vid tidningen "Red Star" - en verkligt underlig arbetsplats och för att kunna klara av sitt dagliga arbete på redaktionen har Olga noterat ett antal företeelser som hon kallar "Absurditet 1, 2 , 3 etc " och jag skrattar högt när jag läser.....

-

Azade är änka efter Mircha (som kastat sig ut från husets tak)- Azade bevakar/förestår utedasset som står uppställt på husets gårdsplan (alla innetoaletter är ur funktion). Azade vet allt om alla.

-

Yuri, Vitek, Zoya och en skara föräldralösa barn som driver vind för våg är också viktiga personer i boken. Över alltihopa svävar Mircha- som lever fastän han är död.....

-

En grupp amerikaner "The Americans of Russian Extraction for the Causes of Beautification" väntas till Perm- och ryktet sprider sig- alla hoppas på att underverk ska inträffa och att pengar ska börja renga ner från himlen...

-

Om man tycker om absurditeter och rysk galenskap blandat med mycket påträngande realism- då är detta boken med stort B. Jag kan mycket väl förstå att Gina Ochsner är en av kandidaterna till "The Orange Prize".

Antonio Tabucchi

(Foto: Ulf Andersson)

Min senast lästa bok är "Damasceno Monteiros förlorade huvud" av den italienske författaren Antonio Tabucchi.

Boken kan läsas på många sätt- som den deckare, som en vanlig roman och som ett samhällskritiskt reportage (modell bättre).

-

Handlingen utspelar sig i staden Porto i Portugal.

Boken inleds med att zigenaren Manolo hittar ett manslik- utan huvud. Pressen får snabbt nys om saken och reportern Firmino skickas till platsen. Huvudet hittas så småningom och kroppen blir identifierad som den unge, fattige Damasceno Monteiro. Firmino får kontakt med en advokat och tillsammans bedriver de nu "grävande detektivarbete".

-

Jag fänglades stort av Tabucchis sätt att skriva- och när advokaten Fernando Diogo Maria de Jesus de Mello Sequira (med smeknamnet Loton för att han liknar skådespelaren Charles Laughton) kommer in i handlingen blir det verkligen intressant- många filosofiska reflektioner och tankar- och mycket samhällskritik (precis i min smak).

-

"- Hör på här, muttrade advokaten. Jag tror inte att vi riktigt har förstått varandra. Jag säger er det här nu en gång för alla, så spetsa noga öronen: Jag försvarar olycksaliga och usla krakar för att jag är likadan som de. Det är den enkla sanningen. Min förnäma härkomst använder jag mig av bara i fråga om det materiella arv som har kommit mig till del. Jag tror mig ha fått känna på livets olyckor precis som de stackare jag försvarar. Jag tror mig verkligen ha upplevt och även förstått dem. För att förstå livets olyckor måste man nämligen köra händerna djupt ner i dyngan, om ni ursäktar uttrycket, och framför allt vara medveten om det. Och tvinga mig inte att ta till retorik, för det blir vara stora ord i lågprisförpackning."

-

Boken bygger på ett verkligt rättsfall. Antonio Tabucchi är en av kandidaterna till 2009 års Man Booker Prize.

Den ovillkorliga kapitulationens museum av Dubravka Ugresic

Dubravka Ugresic kommer från Kroatien. När järnridån började falla samman (och med den Jugoslavien som stat) gick hon i frivillig exil. Hon hade sällskap av många andra.

I "Den ovillkorliga kapitulationens museum" får vi ta del av exilens villkor - i olika fragment beskriver Ugresic personer och platser - i Europa (främst Berlin och Moskva) och i USA.

Balkan-halvön har genom historien varit en krutdurk- en plats där olika religioner och olika språk har trängts ihop- och det har också exploderat där med jämna mellanrum.

Den här boken älskar jag. Den får mig att tänka, att fundera- över livets gång och vad som är själva kärnan..... Ugresic tar upp tidens flykt- hur förlorad tid aldrig kommer igen- hur minnet fungerar- vad vi raderar ut och vad vi behåller och hur vi hanterar både platser och personer som finns lagrade där inne - någonstans. Hur vi hanterar förändring.

Ett kapitel heter "Familjealbumets poetik"- bara det.....

Susan Sontag citeras: " Det är en nostalgisk tid just nu, och fotografier befrämjar nostalgin. Fotografin är en elegisk konst, en skymningskonst.... Alla fotografier är memento mori. Att ta ett fotografi är att göra sig delaktig i en annan människas (eller tings) dödlighet, sårbarhet, föränderlighet. Just genom att skära ut ett visst ögonblick och frysa fast det bär alla fotografier vittnesbörd om tidens obevekliga nedsmältning."

Den här boken vill jag äga- kunna läsa om- bläddra fram de avsnitt som jag fäst mig vid (det var många).

Fotot- från min egen familjealbumspoesi : min morfar. Han var fotograf.

Ett gott skratt förlänger livet

.. och skrattat har jag gjort- (det var allt tur att jag inte befann mig på något allmänt kommunikationsmedel. Då hade jag nog blivit utslängd). Jag bara älskar den här typen av humor.

Boken har recenserats av bl a La Bibliofille - jag tackar för tipset!

Här ett utdrag: (som beskriver hur det kom sig att Mathias Rust kunde landa med sitt plan mitt på Röda torget i Moskva)

" Bögen var vakthavande när Rust befann sig bara hundra kilometer från vår postering. Han blev allt mer nervös, kunde inte sitta still på hela natten och svettades som en gris. Karriäristen däremot bevarade sitt lugn. På natten när han tjänstgjorde flög Rust direkt över våra huvuden. Man behövde inte längre någon radar för att se honom. Karriäristen slog upp tjänsteföreskrifterna, där det stod:" Informera först den överordnade vid varje incident". Karriäristen grep luren och anmälde händelsen till divisionsstaben. Den vakthavande stabsofficeren ringde kårkommendanten, som i sin tur underrättade sin överordnade, och så fortsatte det tills Rust landade på Röda torget. Strax därpå sade dåvarande flygvapenchefen Archipov: " Jag leder en armé av inkompetenta, karriärlystna idioter som smiter undan allt ansvar"- och sköt sig."

Artemisias Passion av Susan Vreeland

Jag läste för en tid sedan en bok av Sally Vickers - The other side of you- och den handlade mycket om konstnären Caravaggio (eller snarare hur hans konst påverkat en av huvudpersonerna i boken).

Nu har jag läst (efter rekommendation från Hermia) "The Passion of Artemisia" (Artemisias Passion) av Susan Vreeland (hon har tidigare skrivit "Flicka i Hyacintblått" - den har jag nu lånat hem).

Artemisia Gentileschi är en av de mest berömda kvinnliga konstnärerna i Italiens historia och hon levde på 1600-talet. Boken skildrar hennes liv och fokuserar mycket på de svårigheter hon hade som just kvinna.

Artemisia blev (mycket ung) våldtagen av sin fars gode vän - Agostino Tossi (fadern var också en berömd konstnär )- det blev rättegång och Artemisia blev svårt torterad. Tossi kom undan med ett års fängelse (och han dömdes inte för våldtäkten utan för en stöld) och Artemisia blev bortgift och fick "förvisas" till Florens. Artemisia hade en passion i livet- sin konst. Genom konsten kunde hon överleva- både materiellt och själsligt.

Jag är helt fängslad av denna starka kvinna. Vad som gör boken extra intressant är också bipersonerna- t ex Galileo Galilei. Det var en tid då mycket inom vetenskapen ifrågasattes. (inte utan ett högt pris). Den katolska kyrkan tyckte inte om "kättare".

Artemisias tavlor... det viktigaste av allt ... i boken kan man följa Artemisias tankar, hennes inspiration(er), hur hon målar... man kommer henne mycket nära.

Den här boken har jag lärt mig mycket av och den har inspirerat mig till mera läsning av samma författarinna- närmast blir det "Flicka i Hyacintblått" men jag har också hittat en bok av henne (som jag inte tror är översatt till svenska?) som handlar om den Kanadensiska konstnärinnan Emily Carr som reste genom British Columbia för att måla av totempålar). Den boken lockar mig mycket....

En annan bokbloggare som skrivit om Artemisia är Anna och bokens vackra tavlor av Artemisia kan man titta på här.

Från bokens inledning tar jag ett utdrag ur Wystan Hugh Audens dikt "Musée des Beaux Arts"

About suffering they were never wrong,
The Old Masters: how well they understood
Its human position: how it takes place
While someone else is eating or opening a window
or just walking dully along.

Ännu en jävla natt i Suck City

Javisst var det i första hand titeln som drog mig till boken. Det kan inte förnekas. I andra hand väcktes mitt intresse på grund av "lokalen"- vilket i detta fall är Boston. (Författaren Nick Flynn växte upp i Scituate som ligger cirka tre mil söder om just Boston- och det är en pittoresk stad alldeles vid havet). Boston var min egen hemstad under ett antal år så jag känner igen många platser som Flynn skriver om.

Nick Flynn skriver om sin far och om sig själv. Fadern, Jonathan, är en far som är totalt frånvarande och som drömmer sina egna drömmar- om att bli något "stort"- att skriva den där fantastiska romanen etc. Av detta blir intet.

Nick och hans äldre bror får i stället växa upp med mamman (som var mycket ung när hon fick barnen) och hennes radda av olika pojkvänner. Det blir en jobbig uppväxt och så småningom hemfaller också Nick i drogmissbruk. Mamman tar livet av sig (och det blir Nicks bror som hittar henne ).

Nick lyckas ta sig ur sitt missbruk och börjar arbeta på ett stort härbärge för hemlösa i centrala Boston. Där arbetar han i flera år- och han återknyter kontakten med den för evigt kringflackande fadern (som under perioder bor på härbärget- när han inte sover ute).

Jag tyckte om den här boken. Jag tyckte om det sätt som Flynn skildrar sin far på. Det är en sorglig historia, visst- men den slutar inte utan hopp. Det finns något rörande i hela den här berättelsen- och jag beundrar Flynn för hans sätt att hantera sina upplevelser. Det hade varit mycket enklare att skriva en "hatbok" och ösa galla över den hopplöse fadern men det gör han inte.

" På trottoaren ser jag hur förvrängd och dvärglik han har blivit. Skelögd, stel i kroppen, mindre och mindre. Så är det kanske med alla föräldrar, men min pappa har blivit mindre utan att ha blivit mindre kaxig. Han är kaxig och paranoid på samma gång. Hans uppenbarelse inger ingen större respekt, om man bortser från den aura av vansinne som galningar brukar omge sig med, den där "ser det ut som jag bryr mig ett skit-" utstrålningen"

Kvinnan av Annie Ernaux

Inspirerad av La Bibliofille lånade jag hem "Kvinnan" av Annie Ernaux. Boken handlar om Annies mor och den berör mig mycket djupt.

"Min mor är död, hon dog måndagen den 7 april på den geriatriska kliniken vid sjukhuset i Pontoise. Jag hade låtit lägga in henne där två år tidigare. " Er mor gick bort i morse, efter frukosten", sade sjukskötaren. Klockan var omkring tio."

På knappt hundra sidor porträtteras "kvinnan" - modern. Skildringen är fylld av kärlek men också andra och mera motstridiga känslor. Ofta har vi kvinnor komplicerade förhållanden till våra mödrar. Annie Ernaux är inget undantag. Hennes prosa är sparsmakad och den är mycket intensiv. (jag älskar hennes sätt att skriva!).

När en mor dör- då dör också en stor del av vår egen historia. Så här uttrycker Annie Ernaux det: " Jag kommer inte längre att höra hennes röst. Det var hon, och hennes ord, hennes händer, hennes rörelser, hennes sätt att skratta och gå, som förenade den kvinna som är jag med det barn jag en gång var. Jag har förlorat det sista bandet med den värld jag kom från."

En bok man inte glömmer i första taget.

Okvinnlig litteratur?

The red Badge of Courage av Stephen Crane och Okänd soldat av Väinö Linna.

Jag läste "The red Badge of Courage" för första gången när jag var 18 år gammal. (och då ingick den i kurslitteraturen (Lunds Universitet ,engelska). Nu har jag läst om den. Boken utspelar sig under Amerikanska Inbördeskriget

Stephen Cranes bok är en av de mest berömda krigsskildringarna (utgiven 1895). Man skulle kunna tro att Crane själv varit i krig- men icke så. Det gör boken än mer speciell.

Henry Fleming är soldat för "The Union" (Nord-Staterna)- när vi kommer in i handlingen är slaget vid Chancellorsville (jag tror att det är Chancellorsville) i full gång. Henry är "grön" som soldat och han är rädd. Så rädd att han tar till flykten när striden blir alltför häftig. Han hamnar så småningom bland en grupp sårade soldater som är på väg till sina regementen. Henry skäms nu och försöker att hitta på ursäkter för sitt handlande. Så blir han "klubbad" i skallen av en av de sårade och han får ett sår som blöder häftigt. När han letat sig tillbaka till sina egna (ett New York-regemente) låtsar han som om han blivit skjuten- och ingen genomskådar honom.

Såret (red badge of courage) har gett Henry nytt mod- han övervinner sig själv och ger sig på nytt ut i striden. Han kommer att bli en av dem som strider i frontlinjen - han blir också flaggbärare.

Amerikanska Inbördeskriget är det krig som har orsakat flest dödsoffer bland amerikaner- inte ens om man lägger ihop summan av fallna amerikanska soldater från alla andra krig kommer man upp i sådana antal stupade. Efterverkningarna till detta krig har satt mycket djupa spår i det amerikanska samhället. Spår som finns där ännu idag.

"The Red Badge of Courage" är en tämligen unik krigsskildring eftersom den kommer den enskilde soldaten och hans tankar - hans psyke så väldigt nära.

Några citat:
"At times he regarded the wounded soldiers in an envious way. He conceived persons with torn bodies to be peculiarly happy. He wished that he, too, had a wound, a red badge of courage"

"These happenings had occupied an incredibly short time, yet the youth felt that in them he had been made aged. New eyes were given to him. And the most startling thing was to learn suddenly that he was very insignificant. The officer spoke of the regiment as if he referred to a broom. Some part of the woods needed sweeping, perhaps, and he merely indicated a broom in a tone properly indifferent to its fate. It was war, no doubt, but it appeared strange."

" Within him, as he hurled himself forward, was born a love, a despairing fondness for this flag which was near him. It was a creation of beauty and invulnerability. It was a goddess, radiant, that bended its form with an imperious gesture to him. It was a woman, red and white, hating and loving, that called him with the voice of his hopes. Because no harm could come to it he endowed it with power. He kept near, as if it could be a savor of lives, and an imploring cry went from his mind."

"He had been to touch the great death, and found that, after all, it was but the great death. He was a man."

Jag avskyr krig- men jag läser krigsskildringar. Den enskilde soldaten blir alltid utnyttjad- blir kanonmat medan generalerna planerar- spelar schack.

Nord-staterna hade rena skräckexempel till generaler ända tills Lincoln utnämnde Grant till överbefälhavare. Oändligt många unga män offrades- och av dem många på grund av riktigt usel planering. När jag läser mina krigsskildringar är det till de okända soldaterna som mina tankar går.

Med Caravaggio som inspiration

I Salley Vickers "The Other Side of You" spelar konstnären Caravaggio en stor roll.

-

Jag tyckte mycket om "The Other Side of You".

-

David McBride är psykoterapeut och från sin barndom bär han inom sig ett djupt och oläkt ärr. Han blir "tilldelad" en patient, Elizabeth Cruikshank (som försökt begå självmord). Mellan McBride och Elizabeth växer en förståelse, där de båda hjälper varandra att läka sår och komma "ut ur den förstening" som hindrat dem från att vara sanna mot sig själva, sina rätta jag. Flera avsnitt i boken utspelar sig i Rom.

-

Det är en bok om att "vara människa"- om hur svårt det kan vara. "There is no cure for being alive".

-

Caravaggios målning "Supper at Emmaus" (se ovan) förekommer mycket i boken och denna målning ger nyckeln till romanen. (I Emmaus avslöjade Jesus sitt rätta jag för två av sina lärjungar).

-

Vickers har själv arbetat som psykoanalytiker (Jungian) och i slutet av boken finns en intressant intervju med henne ( hon nämner också sina "top ten books"- några av dem är: Emma av Jane Austen, The Ambassadors av Henry James och Middlemarch av George Eliot. )

Jag kommer definitivt att läsa mera av Salley Vickers.

Sommarsquash, tokolosh

Jag kommer att fatta mig kort för den här boken har det redan skrivits spaltmeter om. Jag blev intresserad av den på grund av titeln (vad farao är "tokolosh" ,undrade jag) - att handlingen utspelar sig i Syd-Afrika tillförde det hela en extra krydda också.

Jag tyckte mycket om den första delen av boken- en hemsk och samtidigt mycket spännande barndomsskildring.Lilla Faith- som försöker att överleva sin barndom tillsammans med sin mamma ,som mer och mer tappar fotfästet. Faiths relation till Nomsa (flickan som kommer för att hjälpa till i det alltmera icke-fungerande hushållet) är mycket fint skildrad.

Andra delen av boken föll mig inte lika mycket i smaken- det blev lite för "spretigt" för min del. Lite för förutsägbart.

Summa summarum- "Sommarsquash, tokolosh" var en annorlunda och underhållande bekantskap.

Friendly Fire av Abraham B Yehoshua

Jag ska erkänna det genast- Yehoshua är den författare som gett mig årets absoluta höjdpunkter i "lässoffan". "Friendly Fire" är den klart mest fängslande av de tre böcker jag hittills läst av denne israeliske författare. (Den befriade bruden och Kvinnan i Jersualem är de andra två- jag hann inte läsa ut "De fem årstiderna- tyvärr- men den ska lånas hem igen).
-
I "Friendly Fire" möter vi Amotz och Daniela och deras familj. Hela historien har ett yttre tidsperspektiv på åtta dagar och sammanfaller med Hanukkah. Amotz stannar kvar i Tel Aviv medan hustrun Daniela åker till Tanzania för att slutligen kunna få hjälp (som hon tror) att komma över sin systers död två år tidigare. (Systern dog just i Tanzania och där bor fortfarande svågern Yirmi). Yirmi arbetar med ett antal arkeologer (en internationell skara) för att utforska människans urhem eller snarare "vår urfader/moder".
-
I Tel Aviv är Amotz i full färd med att klara av arbete och vardagssysslor. Amotz basar över en ingenjörsfirma (och han har tagit över efter sin far - även Amotz son arbetar där - men just nu är sonen (Moran) inkallad). Amotz är specialist på att designa hissar. En mycket viktig del av berättelsen handlar om en ylande och tjutande hiss (låter det tråkigt? De kan jag garantera att det inte är).

Bokens inre historia handlar mycket om döden (ett tema som verkar vara återkommande hos Yehoshua). I fokus står Yirmis och Shulis son Eyal- som dog på grund av "Friendly Fire" (dvs sköts (av misstag) av sina egna soldatkamrater under ett vaktpass i ett palestinskt område). Hur hanterar familjen Eyals tragiska död? Detta genomsyrar boken.

"Friendly Fire" är en rik och vacker bok, en "La condition humaine" på drygt 400 sidor -fylld av symbolism .

Ett utdrag:" Fire is conceived of as a living thing. It moves about incessantly, changes its shape and colour, eats, makes noises, provides heat."--- "Perhaps in the knowledge of fire is a key to the knowledge of death".

Mitt namn är Luz- Elsa Osorio

I Nationalencyklopedin under "Argentina- statsskick och politik" finns bl a följande att läsa :" I peronismen har vitt skilda sociala grupper och politiska inriktningar sammanstrålat. Detta har föranlett hårda interna konflikter, som på 1970-talet urartade i en blodig uppgörelse mellan den regerande konservativa falangen och de vänsterorienterade Montoneros."

Detta täcker inte på långt när vad som hände under flera fasansfulla år av de grövsta brott mot de mänskliga rättigheterna.

I "Mitt namn är Luz" skildras en kvinnas sökande efter sin biologiska familj. Boken inleds i Madrid- här möter Luz för första gången i sitt liv sin biologiske far, Carlos. Mellan dem inleds ett långt samtal- och hela Luz liv nystas upp. Man får en skrämmande och mycket intensiv lektion i en del av Argentinas historia som vi inte ska glömma. Luz mor tillhörde en av dessa som bara "försvann"-(och Luz är ett så kallat "stulet barn") men Luz har lyckats att få reda på hennes fruktansvärda öde.

Vägen till klarhet har varit lång och svår för Luz (namnet är mycket symboliskt!). Hon förstod tidigt att det var något som "inte stämde" och så föll undan för undan många bitar på plats för henne.

Den här boken gav mig en stor läsupplevelse. Det blev en hemsk resa till en annan tid- men resan kändes viktig. En stark berättelse och ett starkt historiskt dokument.