I Peter Davidsons essäsamling "The Last of the Light" läser jag om det han kallar engelsk melankoli. Davidson inleder med att tala om dimmorna som lägger sig över vattendrag, om bitande kalla ostliga vindar, fukt och stenlagda gårdsplaner där fladdrande ljus ger ett spöklikt sken i mörkret. Så läser han om en bok som han fängslats och fängslas av. Det är Christopher Isherwoods fiktivt självbiografiska " Lions and Shadows"från 1938 (det finns ingen svensk översättning). Isherwood skriver om sina år i Cambridge under 1920-talet.
" The train clanked through the iron-coloured fen landscape, with its desolate pointing spires, infinitely mournful in the fading December afternoon. Chalmers said "Arrival at the country of the dead".
Cambridge exceeded our most macabre expectations. It seemed a city of perpetual darkness... the shop lamps were already blurred in the icy fog... the outlines of college buildings, half seen, half suggested, were massive and shadows as the architecture of the night itself.
Davidson jämför sedan Isherwoods Cambridge med det han minns själv från 1970-talet. Kapitlet är fyllt av skymning och mörker och man kan känna den iskalla dimman stiga från sidorna. Samtidigt, och på ett annat plan, får man inblick i olika författares verk. Själv tänker jag läsa "Lions and Shadows". Så snart jag hinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar