torsdag 21 januari 2016

När det inte längre går att se ut

Målningen är gjord av den polske konstnären Leon Wyczółkowski. Här är fönstret vidöppet....


Norah Hoult har skrivit om en kvinna som har blivit gammal och mycket glömsk. Diagnosen på tillståndet vill jag inte ge mig in på men låt oss kalla det för någon typ av åldersdemens.
Titeln på romanen är "There were no windows" och precis så är det för den cirka 80-åriga Claire Temple som bor med sin hushållerska Kathleen i ett stort hus i London. Det är krig och London är utsatt för tyska bombangrepp (året anges till 1941).

Claire har haft ett omväxlande liv- hon var en gång något av en celebritet och hon har skrivit flera böcker. Oscar Wilde friade till henne när hon var 17 år gammal, hon har mött Henry James och flera andra stora författare från den tidsepoken. Nu sitter hon ensam i sitt stora hus och är i klorna på en god man som sköter hennes ekonomi och en butter och otrevlig hushållerska som inte har det minsta medkänsla med den gamla damen. Jovisst, Claire är besvärlig att ha att göra med, hon upprepar sig , hon glömmer bort, hon är elak och hon är kvar i tron att hon fortfarande är en del av en övre klass- men hon är sjuk.

Boken är indelad i tre avdelningar : Inside the house, Outside the house och The dark night of the imagination. Alla tre delarna berättar om olika delar av Claires liv. Den första delen tar fasta på det mycket begränsade rum som Claire nu måste nöja sig med- här finns bara katten Liza och hushållerskan Kathleen som visserligen lagar hyfsat god mat men som i övrigt inte är särskilt intresserad av den gamla besvärliga damen. Claires liv beskrivs i dialoger och i Claires egna tankar om tillvaron- hon har också sina ljusa ögonblick då allt tycks framträda klarare för henne.

Del två handlar om ett besök från en gammal bekant (en herre med sällskap) och Claire får komma ut ett tag men allt slutar i en smärre katastrof och här är inledningen till den verkligt nedgående spiralen som ska komma i den tredje och sista delen. Del tre är för övrigt den del som jag fäster mig mest vid för att allt är skrivet med sådan klarhet och sådan förståelse. Claire har nu fått en sällskapsdam (a companion). De båda kvinnorna har ingenting som helst gemensamt och Miss Jones (som sällskapet mycket passande heter) trivs bäst med att sitta i en stol och sticka oformliga plagg av grått ullgarn.

"For though I am old, and look old and fearfully shabby, yet my heart still flows with pain just as when I was young, only now there is no one to run to, no letter to expect, no possibility of the long estrangement ending, no one to say good night to, except the woman who looks like a dirty flannel dressing-gown, whose name is Jones.

"There were no windows" är baserad på ett verkligt människoöde (författarinnan Violet Hunts). Violet Hunt är bortglömd idag men hon var en gång en mycket känd person (med åtskilliga böcker utgivna) och under många år var hon sammanboende med författaren Ford Madox Ford. Jag läser att Violet Hunt  inspirerat till karaktären Sylvia i Fords roman "No more parades".


Författaren och journalisten Douglas Goldring har skrivit en memoarbok som kretsar mycket kring de litterära salonger som hölls hos Violet Hunt i hennes hem South Lodge. South Lodge: reminiscences of Violet Hunt, Ford Madox Ford and the English Review circle (1943).


There were no windows har getts ut på nytt av fina Persephone förlag . Jag tycket anbsolut att Norah Hoults författarskap är värt en renässans.

4 kommentarer:

Jenny B sa...

Det låter som en fascinerande bok. Den hamnar på min lista. Tack så mycket för tipset!

Ingrid sa...

Jenny B: Jag tycker att den här boken förtjänar att lyftas fram- det finns förvisso flera romaner/biografier av betydligt modernare datum men frågan är om de mäter sig med den här skildringen av ett sinne i sönderfall. Kusligt väl skildrat, tycker jag.

Klemperer sa...

Tack så mycket också från mig! Och det är säkert en viktig bok för vår tid.

Jag bor i en stad där många kvinnor som är över 80 år (män också, men många dog redan) bor ensam. Och jag känner två eller tre som har inte på riktigt åldersdemens nu, men som är "mycket glömsk" och sjuk. Och de har ingen alternativ - de måste leva ensam och gör allting själv utan hjälp och mycket pengar; kanske en hetsad och 'stressad' sjuksköterska kommer för 5 minuter varje morgon. (Det är förnedrande för kvinnor, "jag har ingen tid, jag har ingen tid" skriker sjuksköterskan, och är hårt ibland darför att hun eller han är överhetsad). Eller de måste åka till en tyska (US-, engelska osv) ålderdomshem. ålderdomshem här är i vår marknadradikaler tider oerhört ovärdig och usel, om personer har inte väldigt mycket pengar. "Throw them away" is the word.

Och man pratar nästan inte om det alls. Man vill inte se det - men det finns. "There were no windows" har flera betydelser då... Vi vet här att det är bättre i Sverige och Norge fortfarande med ålderdomshem. Ni hade ett underbar försök att "alla skulle ha det bra". Men det är inte så idag i andra länder. Jag tror i tider som vi har det idag i USA eller Storbritannien, Tyskland osv (vi är de Goda, vad vi gör är bra, tyranner och förtryckelse finns bara i länder som vi bekämpar, vi är de Goda, vi är demokratiskt osv osv...) så kan man hjälpa bara "personligen", men det händer alltför sällan. Och man måste börja att inte tro att "vi är de Goda". Titta bara vad "vi" i USA eller Storbritannien eller Tyskland osv. gör med gamla människor. Jag beundrar alla som fortfarande, oftast 84-95 år gammal, försöker att undvika att åka till ålderdomshem, men människor fortfarande tror vad typiska tidningar skriver. "Bedrövlig" är en underdrift...

Så jag tror det är säkert en fascinerande bok som Jenny B skrev, och jag kommer att försöka att köpa boken (finns ingen "new edition" här också, så vit jag vet). Kanske boken beskriver inte 100% precis vad "mycket glömska" kvinnor upplevar här i storstaden 2016, men ingen bok gör det "100%". Jag är säkert att det är väldigt uppmuntrade och kan verkligen hjälpa om jag skulle berätta om vad "there were no windows" handlar om.
Många av de jag träffade här, "thrown away" av vår "himlabra fria tider" - läser inte bra litteraturen. Men alla lyssnar jätteglad om man berättar "om världen" för de. Tack igen för tipset! Och målningen av den polske konstnären passar så bra! (Jag tänkte att skriva kortare kommentarer i framtiden, men om att 'hur vi behandlar människor' kan man det inte)

Ingrid sa...

Klemperer: Om äldrevården i vårt samhälle skulle även jag kunna skriva mycket. Den är inte så bra här heller och just nu har svensk TV haft flera reportage om hur illa äldre blir behandlade- det är som om man ville återinföra ättestupan. Dessa äldre har byggt upp vårt samhälle, gjort det till det är idag- de är skapare av det vi kallar för välfärdssamhället. Nu lönar man dem med förakt och dålig vård. Precis som du beundrar jag alla gamla som orkar kämpa fortfarande, de som värnar om sin integritet. Mina föräldrar blev båda över 90 år gamla men förskonades tack och lov från det mesta av äldrevården (eller snarare bristen på den) men en del av mina vänner har dåliga erfarenheter. Jag tyckte mycket om Norah Hoults roman- den är inte ny- men problemen som beskrivs i den är tyvärr lika aktuella fortfarande.