Hon borde få en renässans, Elizabeth Bowen. Bli nyöversatt- få flera verk översatta- och så vidare. Det är allt tur att de engelska förlagen inte behandlar hennes böcker lika styvmoderligt som de svenska. Det är över trettio år sedan det kom ut något i svensk översättning av Bowen om jag ser rätt. Jag misstänker att hennes romaner har blivit flitigt utgallrade på våra bibliotek dessutom.
Nu har jag fängslats av hennes "To the North" (från 1932). Det är tjugotal och det är England- människorna som befolkar sidorna hör till den överklass som inte egentligen behöver arbeta för att försörja sig- de driver runt, går på cocktailparties, reser (i den här romanen reser man flitigt) och ser ut att ha verkligt härliga liv. "Charmed lives". Men.... skrapar man på ytan är det något helt annat som träder fram och Elizabeth Bowen skrapar rejält.
Persongalleriet är precis lagom stort för att man ska kunna greppa det (utan att fråga sig "vem sjutton var nu det?) och det är väl utmejslade porträtt dessutom. Bowen skriver med stundtals vass humor och man måste läsa långsamt för att inte missa de små fina svängarna. Huvudpersonerna är två kvinnor- Emmeline och hennes svägerska Cecilia (Cecilia är änka efter Emmelines ende bror). Cecilia och Emmeline bor tillsammans i St Johns Wood i London- Emmeline är delägare till en liten resebyrå och går rätt mycket upp i sitt arbete. Cecilia lever på kapitalet och söker efter en ny make.
"Towards the end of April a breath from the north blew cold down Milan platforms to meet the returning traveller." (Tala om klassisk inledning!). Vi möter först Cecilia som är på väg hem efter en resa till Italien- på tåget möter hon den skrupellöse "Markie"(Mark Linkwater)- ett möte som ska få ödesdigra konsekvenser, inte för Cecilia utan för svägerskan Emmeline.
Så utvecklar sig handlingen i sakta mak- och spiralen böjar vridas mer och mer och slutet blir oväntat och svart. Vägen går mot kyla i hetta kan man säga. "To the North".
Det är inte bara det superbt skickligt tecknade porträttet av Emmeline som speciellt fastnar utan också beskrivningen av den sakliga och tämligen känslokalla Cecilia, den snokande ingifta tant Georgina, den stackars föräldralösa Pauline och tråkmånsen (äktenskapskandidaten) Julian. Alla ingår i berättelsen som viktiga personer och de speglar tidsandan under ett numera svunnet England.
Jag kan varmt rekommendera denna bok men man måste läsa på engelska för jag tror inte att det finns någon svensk översättning.
3 kommentarer:
engelsmän är duktiga på allt äldre, även böcker.
Ja, Elizabeth Bowen skriver så "egendomlig" och det är som om det öppnade en 'egen värld' liksom i läsare. Precis som du säger - man måste läsa långsamt.
Först läste jag Bowen's "the cat jumps" i min älskade^^ "the penguin book of irish short stories" (ed. by Benedict Kiely). Så hade och förlorade jag böcker (grrr), och darför att de engelska förlagen är så himlabra hittade jag "The collected stories of Elizabeth Bowen".
Jag minns att runt omkring 1996 Bowen var 'lite' berömd i Tyskland. Min flickvän den där tiden skrev en arbete för Heidelberg universitetet om "Ivy gripped the steps" (1945). Jag glömde aldrig början av Bowen's berättelse:
"Ivy gripped and sucked at the flight of steps, down which with such a deceptive wildness it seemed to be flowing like a cascade. Ivy matted the door and the top..."
Det var roligt, min gammal "irish penguin" församlade berättare som Liam O'Flaherty, som skrev så underbart om Aran-islands och om fattigdomen, Frank O'Connor (jag älskar "the long road to Ummera" verkligen, det var inte i Kiely's bok) - och också Elizabeth Bowen och Mary Lavin och andra.
Snart blev det "Gammal Irland finns inte längre, det är IT-dator-Irland nu". Alla tyska tidningar skrev om det. Men det var inte sant...Och så är det möjligt att litteraturen kommer att stanna också, lyckligtvis.
Hannele: Jag kan bara hålla med.
Klemperer: "Romantic Ireland is dead and gone it's with O'Leary in the grave". Ungefär så känner jag det också, tyvärr. Irland är modernt och snabbt idag- men- tack och lov så finns litteraturen kvar både nu och gammal. Det finns ju hopp. Bowen har ett mycket speciellt sätt att skriva och det är ganska kompakt- man får ta sig tid och ibland läsa om och fundera. Jag gillar henne mer och mer! En egen värld beskriver det bra!
Skicka en kommentar