Staden som trotsade fienden

Jag har läst Lidija Ginzburgs "Anteckningar från belägringen". Det är en kort bok på bara lite över 100 sidor , sidor som är laddade med mänskligt lidande och en stads kamp mot en mäktig fiende- den tyska armén.

I september 1941 knöts en järnring runt Leningrad- staden täpptes till så gott som helt. Det blev början på en belägring som skulle vara i nära 900 dagar. Först i januari 1944 kunde man andas ut. Då hade en miljon civila fått sätta livet till. En miljon. Vintern 1941-42 var den värsta.

I den belägrade staden läste man (om man orkade) "Krig och fred"- för att hämta mod och kraft att tjäna den gemensamma saken, som Tolstoj förespråkade.

I Ginzburgs roman följer vi den fiktive "N" (som jag förmodar är författarens alter ego) under den svåra vårvintern och våren 1942 . Det är en skakande berättelse om kyla, sjukdom och hunger. Framför allt hunger. Man sov med kläderna på under ett lager av allt som man kunde hitta att täcka sig med. Vattnet frös i ledningarna och det var förenat med livsfara att hämta nytt- det var inte bara isen och halkan- hela tiden var staden också utsatt för beskjutning och bombardemang.

Dagen rutas in i rutiner/ritualer- detta är ett måste för att överleva- och rutinerna kretsar kring mat. Det gäller att hushålla på bröd och andra livsmedel (man åt allt som kunde ätas och även sådant som inte kunde ätas).

"Att äta lunch är också att övervinna avstånd; korta avstånd, i plågsamt hopträngda köer. Kön framför dörren, kön till luckan, kön för att få en plats vid bordet. Lunchen- någonting snabbt överståndet och efemärt (en tallrik soppa, si och så många gram gröt)- förstorades upp och fördröjdes enligt den klassiska berättarkonstens regler. Man frågade: Vad är det som pågår? Och människor svarade: Vi äter lunch."

Lite längre fram i boken frågar författaren varför hungern var motståndets värsta fiende- jo, det är för att hungern är permanent och omöjlig att koppla bort, säger hon. Den är ständigt närvarande och den gör sig ständigt påmind. "Som allra störst var plågan vid måltiderna, när maten i en ohygglig hast tog slut, utan att skänka någon mättnad."

Så här definierar hon begreppet "kö": "En kö är en samling människor dömda till en påtvingad, overksam gemenskap där alla innerst inne är ensamma".

"Den som överlever måste ha styrkan att minnas"- de orden går genom den här starka och samtidigt vackra berättelsen som ett mantra. Författaren dör men det skrivna ordet stannar kvar- "kanske hade det i hemlighet föredragit att utplånas helt, med hela sitt innehåll. Men de som har skrivit dör, medan det skrivna blir kvar."

"Anteckningar från belägringen" är en stor liten bok- den etsar sig fast.

Översättningen är gjord av Karin Grelz.