Hur skall detta förstås? Den frågan ställer jag mig mer än en gång under läsningen av Gerald Murnanes novellsamling "Sammetsvatten" (Panache).
Murnane är född 1939 , bosatt i närheten av Melbourne i delstaten Victoria- Australien. Sitt hemland har han aldrig lämnat men hans resor har varit otaliga ändå. Murnane reser i sitt inre och hans noveller expanderar sig som universum (jag tror fortfarande på ett expanderande universum). Nutid och dåtid blandas och så här säger författaren i novellen "Den första kärleken" (det är nog den jag tycker bäst om i den här samlingen) :" Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas något sådant som tid. Det finns bara plats. Det som folk kallar tid är bara plats som följer på plats. Evigheten är redan här och det är inget mystiskt med det. Evigheten är bara ett annat namn på dessa oändliga landskap i vilka vi vandrar från plats till plats"
Elva noveller innehåller boken i allt. Kartor och drömmar- självbiografiska betraktelser- vindlande färder in i ett annat medvetande och så just det där tidlösa... det expanderande universum.
"His topic is endlessness," skrev en kritiker. Så är det. Tycker man om Proust tycker man nog om Murnane- och jag är själv andlös efter att ha läst dessa noveller.
"Framför mina ögon är himlen bara blå. Himlen är så blå och sträcker sig så långt att jag aldrig har sett den försvinna bortom min far eller bortom landskapet". (s.208).
Översättningen är gjord av Peter Samuelsson.
Utsikten helt nära av Maja Tinnervall
4 timmar sedan
4 kommentarer:
låter varierande
Hannele: Murnane är en mycket intressant författare- jag har sett att hans namn har nämnts i Nobelprissammanhang. Vi får väl se....
Jag tycker om det avsnitt i "Den första kärleken" om himlen och det blå och fadern som du citerar ur i slutet.
Min favoritnovell i samlingen är annars "Stenbrottet" - den med skrivskolan.
Petter: "Det blå" grep mig direkt. Novellen "Stenbrottet" med skrivskolan är också mycket vacker. Tankarna myllrar när man läser.
Skicka en kommentar