onsdag 25 augusti 2010

Några ord om "De fattiga i Lodz" av Steve Sem-Sandberg

Jag har ännu några sidor kvar att läsa men större delen av boken är konsumerad- i en sittning. Det var väldigt svårt att släppa taget när jag en gång börjat tränga mig in i berättelsen. Länge har boken om gettot i Lodz fått vänta i min bokhylla- många sidor tjock, svårt ämne... det kräver att man tar sats.
-
Ja, det är tungt att gå tillbaka i historien med Sem-Sandbergs hjälp. Han har källforskat mycket noggrant. Det finns en 3000 sidor lång krönika om gettot i Lodz och därifrån har det mesta i den här berättelsen hämtats. Många personer har väckts till liv igen- och så blir de odödliga trots sin dödlighet. Trots det rika persongalleriet fastnar man ändå i den person som det hela egentligen handlar om- Chaim Rumkowski- gettots ledare. Han som sålde sin själ till djävulen. "Ich bin Rumkowski. Melde mich gehorsamst".
-
Under fyra år varar Rumkowskis rike- och når sin kulmen i september år 1942- då begär tyskarna att gettots barn ska deporteras. Vad gör Rumkowski? Jo, han håller ett tal- "ge mig era barn"- fastän han vet precis vilket öde som väntar dessa stackars små. Här tar historien så en vändning- men överallt finns svält, förnedring, död och sjukdom. För min egen inre syn ser jag svarta fåglar som svävar... grått töcken och i fjärran också änglar.... för änglar tänker jag på när jag läser om de små barnen som skickades till sin kvalfulla död med Rumkowskis hjälp.
-
Gettot upplöstes i augusti 1944. Då fanns bara 877 levande kvar därinne.
-
Mikael van Reis har skrivit en ypperlig recension om boken och han talar om "Människoföraktets bråddjup och det slutna rummets obönhörliga faktum". Bättre kan det inte sammanfattas.
-
Boken finns nu i pocketutgåva. (bonnierpocket). Jag har väntat min rundliga tid på att läsa- men dristar mig ändå att säga : Läs, läs, läs ! (Om det nu finns någon kvar därute som varit lika långsam i starten som jag har varit).

5 kommentarer:

Vixxtoria sa...

Wow, vilken snabbläsning!

Jag tycker frågan om Rumkowski och barnen (och alla senare deportationer) är svår och viktig. Visst måste han ha vetat något (men rimligen inte allt? Eller?). Samtidigt så har jag svårt att se att hans strategi trots allt berodde på att han hoppades att galenskaperna skulle ta slut, och att det då skulle finnas någon kvar. Han kan väl inte rimligen ha trott att _alla_ skulle deporteras? Vem kan ha föreställt sig det, egentligen?

Ja, det här är inte ett försvartal, det är inte så jag menar, men jag tänker ändå att det är så lätt att se allt i svart och vitt nu efteråt, när man vet hur det gick.

För övrigt är det ju så med många böcker, att om man liksom inte köper dom med en gång så blir man snål och kan lika gärna vänta på pocketen. .-)

Anonym sa...

Det här är en bok som jag äger, men den är ju så tung! att hålla i alltså........
jag vill gärna läsa den.....men tror att jag avvaktar med att köpa nästa augustprisvinnare tills den kommer i pocket, det skulle jag ha gjort med den här.......


violen

Ingrid sa...

Vixxtoria: Jo det gick snabbt- mycket på grund av att hunden inte ville sova (och då sover inte jag heller)... bäst att läsa... Det är mycket svårt att veta vad Rumkowski anade, trodde eller förstod- det är som du säger- nu sitter vi ju här med facit-att alla till slut skulle deporteras- nej, det tror jag inte att någon kunde ha förutsett- men barnen... att det inte skulle gå dem väl... det måste ha varit tämligen klart. Var går gränsen mellan att "bara" vara pragmatisk och att vara en som saknar alla skrupler? Ja, jag vet inte- men jag tycker att boken är enormt stark för den väcker så många tankar och funderingar på viktiga frågor.
Och- när det gäller stora och tjocka klumpar till böcker som denna är- kanske ytterligare ett argument för att köpa pocketupplagan :-)

Violen- jag känner precis som du vad gäller tjocka och tunga böcker- det är jättesvårt att läsa dem- det blir så obekvämt att ta dem med sig och är man hemma så är de ändå svåra att kånka runt på- jag kommer också att köpa pocketupplagan av böcker på runt 500 sidor och mer....

Hermia Says sa...

Jag började igår och hade allra helst stannat hemma fr jobbet idag för att läsa vidare. Det är så starkt, drivet, välskrivet. Är inte mer än kanske 140 s in i handlingen men fastnade direkt. Imorgon kommer författaren till mitt bibliotek. Känns lite nervöst faktiskt.

Ingrid sa...

Hermia: Jag förstår så väl att du inte vill släppa den här boken- den är verkligen gripande på så många sätt. Jag hoppas att det blir en givande kväll med Sem-Sandberg- det kanske du bloggar om? Han var faktiskt här nere också (Höllvikens bibliotek) men jag hade inte möjlighet att lyssna- (tyvärr, tyvärr).