Med blicken riktad mot Kanada

På bilden ovan: Maude Abbott (1869-1940) en av de första kvinnliga läkarna i Kanada och specialist på medfödda hjärtfel.

 

 

Hennes liv har inspirerat den kanadensiska författarinnan Claire Holden Rothman till att skriva boken "The Heart Specialist" - en bok som för övrigt nominerades till det prestigefyllda Scotiabank Giller Prize år 2009.

Hösten är förutom mycket annat också de stora bokprisernas tid- och även i år har Claire Holden Rothman fått en roman upp på den långa listan till Giller-priset.

Claire Holden Rothman (f. 1958) är född i Montreal och hon har också gett ut ett par novellsamlingar. Romanen om den kvinnliga läkaren Agnes White (Maude Abbott) krävde mycket av författaren och det tog tid att forska i källorna. Claire Holden Rothman ville därför hålla sig mer i närheten av nutid i sin nästa roman och valet blev då att skriva om den så kallade oktoberkrisen (The October Crisis) i Quebec år 1970.

1970-talets Quebec var minst sagt oroligt med kidnappningar, bombdåd och söndersprängda brevlådor. Jag vet inte mycket om de här skeendena i Kanadas historia- dags att bilda sig, tänker jag. I väntan på "My October" som har blivit romanens titel ska jag läsa "The Heart Specialist".

För den som vill ta en titt på den långa listan till The Scotiabank Giller Prize så finns den här.

Till dödens fält

Madeleine Thien är en kanadensisk författarinna med rötter i Malaysia. Hennes roman "Dogs at the Perimeter" finns just nu på mitt nattduksbord. Den läser jag med en stor klump i bröstet för det handlar om Kambodja, ett land som fått utstå så mycket lidande och vars befolkning till stora delar (nära en fjärdedel, tror jag) utrotades under några få år på 1970-talet.

Madeleine Thiens bok får jag anledning att återkomma till- den är mycket välskriven och den är mycket gripande och ännu inte översatt till svenska- men det är romanen "Visshet" som kom ut på Brombergs förlag år 2007 (originalets titel är "Certainty" , 2006).

Tuol Sleng (i Pnom Penh) var ett av flera fängelser under de Röda khmerernas tid. Här avrättades och torterades fångar på löpande band. Idag är fängelset ett museum. Ovan ett fotocollage på några av alla de som miste livet under denna fasansfulla tid.

Vilhelm Mobergskt

Jag har läst Maria Chapdelaine av Louis Hémon och "levt" i det ogästvänliga och samtidigt vackra, förtrollande Quebec under några timmar. (Den här boken finns i svensk översättning). Louis Hémon var en fransk författare och journalist och en man som hade nomadens oro i blodet. Till Quebec anlände han i början av 1900-talet och där kom han att vistas i den lilla orten Peribonka i södra Quebec.




Quebec är Kanadas största provins och det är glest befolkat, så gott som helt franskspråkigt och att leva här krävde från början stora umbäranden och en stark kroppskonstitution. (Jag kan tänka mig att det fortfarande är förenat med svårigheter att klara livhanken på flera ställen i den här provinsen).





Louis Hémons hus i Péribonka (lånat foto)

Maria Chapdelaine är en roman om det hårda livet i skogarna kring Péribonka och det är också en roman om en kvinnas val för framtiden. Familjen Chapdelaine har alltid fått kämpa för sin tillvaro och Samuel, fadern, är en orolig ande som inte nöjer sig med att stanna på samma plats- han måste vidare och familjen har utsatts för ständiga uppbrott. Kanske hägrar det perfekta stället där bortom nästa vägkrök? Hårt arbete med att röja jorden för att få fram odlingsbar mark- långa vintrar och så isolering. Chapdelaines bor mycket långt från sina grannar och framför allt hustrun, Laure, plågas av ensamheten, men hon är lojal och följer med sin man- vartän han styr kosan.

Kyrkan i Péribonka (foto: Michaïl Dumais)

Maria, den äldsta dottern är nu gammal nog att söka sig ett självständigt liv. Friarna är tre till antalet och olika sinsemellan. Här möter vi Francois Paradis- han som har gjort skogarna till sitt hem men som ändå är beredd att slå sig till ro, bara han kan få Maria till sin hustru, Lorenzo Surprenant är mannen som flyttat söderut, lockad av ett bättre liv i USA - han arbetar på en fabrik i närheten av Boston och dit vill han nu föra Maria. Den tredje friaren är Eutrope, som bor i närheten och som brukar marken på samma sätt som Marias far- han erbjuder Maria en liknande tillvaro som den hon känner väl till.

Maria Chapdelaine är en både sorglig och vacker berättelse om människans villkor i en hård värld. Jag tycker att den här boken har många drag av Vilhelm Mobergs "Nybyggarna".  Naturbeskrivningarna är fantastiska.

" The wind from the east was driving before it a host of melancholy snow-laden clouds. Threateningly they swept over white ground and sullen wood, and the earth seemed awaiting another fold of its winding-sheet; cypress, spruce and fir, close side by side and motionless, were passive in their attitude of uncomplaining endurance. The stumps above the snow were like floating wreckage on a dreary sea. In all the landscape there was naught that spoke of a spring to come-of warmth and growth; rather did it seem a shard of some disinherited planet under the eternal rule of deadly cold."

Maria gör sitt val så småningom- men valet kommer att påverkas av flera mycket sorgliga händelser.

Maria Chapdelaine har filmatiserats tre gånger och kanske blir det ytterligare en version, vem vet. Jag tyckte hur som helst mycket om den här berättelsen och Hémon har lyckats väl med att ge sin hyllning till både provinsen Quebec och till dem som vågade sig på att slå sig ner här.

En modern kanadensisk klassiker

Jovisst, det blir mera Kanada här idag. Jag hittade en serie "Voyageur Classics" av en ren sinkadus och så blev jag både nyfiken och intresserad.

Roger Lemelin (1919-1992) kom från Quebec och han skrev sina romaner på franska men hann även med att vara skribent för både Time och Life. Mest känd blev han för sin bok om den fattiga stadsdelen Saint-Sauveur i staden Quebec. "Au pied de la pente douce"kom ut år 1944 och den första engelska översättningen är från år 1948. (The Town Below). Romanen beskrivs som " a pioneer novel of working class Quebec".

Voyager Classics ges ut av Dundurn Press.

"Dundurn Press is the largest Canadian-owned book publishing company of adult and children’s fiction and non-fiction in Canada. Focusing on works of Canadian literature, history, biography, politics and arts, Dundurn has more than 2500 titles in print and currently publishes more than 100 new titles each year." (Hämtat från Wikipedia).

Robert Service, Stephen Leacock och en lång resa

 Robert Service 1874-1958

 Stephen Leacock 1869-1944

Stephen Leacocks hem i Orillia (eller som han kallade det: Mariposa).

"Wenn jemand eine Reise tut, dann kann er was erzählen" sägs det ju- och det är då så sant som det är sagt.

En gång satt jag fångad på en stor färja med en lång färd framför mig. Något "eget" resesällskap hade jag inte men mittemot mig satt en ung man som nyfiket frågade var jag kom ifrån och vart jag var på väg . Det ena gav det andra och så kom samtalet så småningom in på litteratur och det visade sig att den unge mannen kom från Kanada, ett land som jag inte visste särskilt mycket om (och framför allt inte det litterära Kanada). Vilka författare kan du rekommendera mig, frågade jag. Svaret kom blixtsnabbt: "Du ska läsa Stephen Leacock och Robert Service". Trevliga samtal gör resor kortare och när jag kom fram till resmålet (som var Dublin) började jag leta efter böcker av de här författarna.

Robert Service's dikter förälskade jag mig direkt i- han skriver ofta om Kanadas vildmarker och om männen som försökte klara livhanken därute. Här ett utdrag från dikten "The Spell of the Yukon"

There's gold, and it's haunting and haunting;

t's luring me on as of old;

Yet it isn't the gold that I'm wanting

So much as just finding the gold.

It's the great, big, broad land 'way up yonder,

It's the forests where silence has lease;

It's the beauty that thrills me with wonder,

It's the stillness that fills me with peace.

Det finns en del i svensk översättning av Robert Service men det mesta är nog ganska gammalt.

Stephen Leacock är en helt annat typ av författare- han kan kanske kallas för en kanadensisk Mark Twain och hans berättelser är verkligen underhållande. Jag har mycket kvar att läsa och väldigt gärna skulle jag vilja få tag på hans kända "Sunshine Sketches of a Little Town" från 1912 som handlar om hans sommarhemstad Orillia i provinsen Ontario. (Leacock själv döpte om Orillia till Mariposa).

För några år sedan kom en helt ny svensk översättning (Hans Alfredsson)  av en del valda berättelser av Leacock "Nonsensnoveller" (2007). Förlaget: Wahlström & Widstrand. Det finns en del annat på svenska också men då daterar sig översättningarna till 1900-talets början.

Både Leacock och Service var ursprungligen från England men det var i Kanada som deras själar och hjärtan hamnade till slut.

Till Jupiters månar

Dit reser jag tillsammans med Alice Munro i kväll.... för jag har ett par av hennes böcker i hyllan och nu har jag lagt en av dem på nattduksbordet. Åh, så glad jag blev över valet av pristagare i år. Så välförtjänt och ja, jag skulle väl säga "äntligen" om nu inte den där Fylking för alltid förstört just det utropet....

Speciellt roligt är det också att Kanada nu äntligen kommer på plats bland "Nobelprisländerna"- det var väl på tiden, det också, kan man tycka.

Nu är jag säker på att vi kommer att få se nya utgåvor av en hel del av de lite äldre novellsamlingarna. Fattas bara annat.

Jag är precis lika glad idag som den gången då Tranströmer fick priset.... Hoppas att Alice Munro orkar med all uppståndelse och att hon kommer till Stockholm för att själv ta emot priset.

The GG:s

Gwethalyn Graham fick GG:s pris både år 1938 och år 1944. Det finns en bok i svensk översättning av henne: "Jord och himmel hög" (1946)


Jag stannar kvar i Kanada för det är ett land som kanske borde få lite mera uppmärksamhet. Ofta känns det som om det ligger där i skuggan av sin store granne i söder.

Ämnet litterära priser är stort och outtömligt och det går inte att räkna dem alla. I Kanada finns det, precis som i alla andra länder, ett flertal av dem. Det största och viktigaste torde väl ändå "Governor General's Literary Awards" vara (The GG:s).

År 1936 var premiärdatum för den här utmärkelsen som i början bara hade två priser ( för skönlitteratur respektive facklitteratur)- och prissumman var 0. Ingenting, nada, zilch. Idag finns det hela sju kategorier (och då både i engelsk och fransk litteratur). Priset har höjts till $25.000. (Jag utgår från att det är kanadensiska dollars).

Den här väl påklädde mannen är Lord Tweedsmuir (1875-1940) och det var han som var initiativtagare till "GG".

Lord Tweedsmuir är mycket mera känd under sitt "vanliga" namn- John Buchan. Jodå, det är just han som skrev "The Thirty-Nine steps" ("De 39 stegen" i svensk översättning.) Till den som händelsevis inte har läst den här spännande romanen säger jag: gack och gör så omdelbart! Det är en spänningsromanernas klassiker och den kan man inte lägga ifrån sig när man väl börjat läsa.

Till dags dato har över 500 poeter, dramatiker, översättare och illustratörer hedrats med detta stora pris - och säkert kan man säga att de har (som priset ska uppmuntra till) bidragit till att få en verkligt kanadensisk litteratur att växa sig stark och levande.

Årets nomineringar kan man hitta HÄR.

En kanadensisk Willa Cather

Gabrielle Roy (1909-1983)

Gabrielle Roy var född i Winnipeg men kom så småningom att bosätta sig i provinsen Quebec och hon skrev på franska. Stilen lär påminna om den amerikanska författarinnan Willa Cathers.

År 1945 kom Gabrielle Roy ut med sin första roman "Bonheur d'occasion" och för den tilldelades hon det franska Prix Femina två år senare. Boken ger ett porträtt av en förstad till Montréal- St Henri och de villkor som arbetarklassen där tvingades leva under. Romanen fick flera priser och översattes till engelska- i USA såldes den i nära en miljon exemplar och då med titeln "The Tin Flute". Ringarna spred sig på vattnet och faktiskt blev det en svensk översättning också (1949) "Trumpet av bleck och drömmar"- tyvärr har den här boken blivit väldigt styvmoderligt behandlad och som jag kan se det finns den bara att hitta på tre bibliotek idag.

Gabrielle Roy anses vara en av de viktigaste fransk-kanadensiska författarna i Kanadas historia. Många av hennes böcker finns fortfarande att köpa via nätbokhandeln- både på orginalspråket, franska, och i engelsk översättning.

Jag har beställt "Trumpet av bleck och drömmar"- och jag ska se vad jag kan hitta bland de engelska titlarna också.

Nyfiken på: Camilla Gibb

För ett tag sedan skrev jag några rader om Camilla Gibbs "Beauty of Humanity Movement"- en bok som jag verkligen tyckte mycket om och som fick mig väldigt nyfiken på den här författarinnan som är bosatt i Kanada.

Ytterligare två av hennes böcker finns på min "vill-läsa-lista" och båda dessa romaner har fått god press i USA och i England- bland annat. Tyvärr har Gibbs alster ännu inte blivit översatta till svenska såvitt jag kan se. Tråkigt, för jag tror att hon är en spännande författarinna.

"Sweetness In the Belly"  har recenserats av Bernardine Evaristo i the Guardian och HÄR kan man läsa hennes tankar om boken.

Carol Shields

Det här huset är numera legendariskt för i det föddes en nobelpristagare- nämligen Ernest Hemingway. Platsen? Oak Park, Illinois.

Hemingway är nu inte den ende författaren som placerat Oak Park på kartan. Carol Shields (1935-2003)  föddes också här, och växte upp här. Jag läste hennes "Stendagböckerna"  för ett antal år sedan och tyckte väldigt mycket om- och nu har jag precis avslutat Eleanor Wachtels "Random Illuminations" som är ett vänporträtt av Shields. Här blandas intervjuer och brev och man får en god bild av både människan och föfattaren Shields.

"For a long time I've felt that reading novels is not escape; it's a necessary enlargement of my life. I always think our lives are so sadly limited, even the most fortunate of us. We can only work at so many jobs, we can only live in so many places and experience so much. Through fiction we can undertake those journeys and yet remain at home and enormously expand our comprehension of the universe. As one of my characters- Judith Gill in Small Ceremonies- says, "My own life isn't enough for me."

Många av Carol Shields böcker finns i svensk översättning.

The Beauty of Humanity Movement av Camilla Gibb

Pho-försäljare i Hanoi (lånat foto)

"Old Man Hung makes the best pho in the city and has done so for decades. Where he once had a shop, though, he no longer does, because the rents are exorbitant, both the hard rents and the soft- the bribes a proprietor must pay to the police in this new era of freedom".

Så inleds Camilla Gibbs roman om Hung, Maggie Li och Tu- och deras historia som också är Vietnams historia.

Gamle Hung är en överlevare- han har klarat sig genom flera krig och åtskilliga utrensningar av oliktänkande. Hungersnöd har han också överlevt och det är så han lärt sig göra sin pho- som han kan tillaga på nästan vad som helst som är ätbart. Hans två viktigaste stamkunder är Binh, snickaren och Binhs son Tu som arbetar som turistguide. Hung tog hand om Binh när Binhs far Dao blev tillfångatagen och sedan "försvann" - detta var under 50-talet och vi får veta att Dao var en av ledarna för "The Beauty of Humanity Movement", som bestod av en grupp intellektuella och konstnärer som träffades för att utbyta tankar och idéer och försöka bidra till ett nytt Vietnam efter självständigheten år 1954. Gruppen brukade mötas på Hungs café.

En av medlemmarna i gruppen hette Ly Van Hai och han var konstnär och illustratör. Han blev tillfångatagen och torterad (hans händer krossades).

Nu är det 2000-tal och tiderna har förändrats men yttrandefrihet är inte något som uppmuntras av regimen.

Maggie Li är en ung kvinna som anländer till Hanoi från USA för att bland annat söka efter sin far och om möjligt finna sina rötter i det kaos hon tvingades lämna år 1975. Maggie Lis far var- Ly Van Hai. Hennes vägar korsas av Tu som leder henne till gamle Hung- och Hung försöker komma ihåg och ta fram smärtsamma bilder ur hjärnan.

"The Beauty of Humanity Movement" är en färd genom både nutid och dåtid i Vietnams historia och som jag förstår det har Camilla Gibb verkligen gjort ett gott arbete med att leta i litteratur och källor. Dessutom är detta en vacker berättelse om vänskap och kärlek och lojalitet. Genom boken lyser gestalten av gamle Hung-  han strålar i sin ödmjukhet och sin outtröttliga kamp för överlevnad och för bevarande av mänskliga värden. På något sätt är han Vietnam personifierat....

"The history of Vietnam lies in this bowl, for it is in Hanoi, the Vietnamese heart, that pho was born, a combination of the rice noodles that predominated after a thousand years of Chinese occupation and the taste for beef the Vietnamese acquired under the French, who turned their cows away from ploughs and into bifteck and pot-au-feu. The name of their national soup is pronounced like the French word for fire, as Hung's Uncle Chien explained to him long ago."


Det här var boken jag inte kunde lägga ifrån mig-och en bok som jag hoppas blir översatt till svenska mycket snart.

Frestades....

There is something about clear nights in the winter, the perfection of snow and ice in the light from the stars and the moon that always reminds me of the existence of God.” (Alexi Zentner)

Jag läser inte så där väldigt mycket av "modern" litteratur men den här kanadensaren kunde jag inte motstå. Det var nog snön och kylan, det nordliga landskapet och ödsligheten som drog extra mycket. Det återstår att se om innehållet motsvarar förväntningarna. (Omslaget är i alla fall mycket vackert).

Om det förflutnas eviga närvaro

Idag hittade jag den här boken på biblioteket- fast i svensk översättning och med titeln: Jag var barn till överlevande från förintelsen. (Epix förlag och översatt av John-Henri Holmberg).

Författarinnan, Bernice Eisenstein är född i Toronto 1949 och hon är verksam som konstnär. Boken ovan har nominerats till ett antal litterära priser. Jag förstår varför. Det är ett mycket koncentrerat och nära och kärleksfullt porträtt av framför allt Bernices föräldrar som båda överlevde förintelsen.



Jag fastnar speciellt för det kapitel där Bernice berättar om hur hon visade sin far Alfred Kantors bok med teckningar från de koncentrationsläger som han var inspärrad i (Theresienstadt, Auschwitz och Schwarzheide). "Jag ville ge honom något som gjort så starkt intryck på mig." Men... fadern orkade inte se på teckningarna och slog genast igen boken och sa "Ich kenish... jag kan inte titta på de här." Så reste han sig och lämnade rummet. Bernice blev sjuk av skam för att hon orsakat sin far så mycket smärta. Så konstaterar hon att "den dagen saknade både min far och jag redskapen som skulle ha låtit oss uttala det vi bar i våra hjärtan."

Jag skulle kunna citera mycket från den här boken men begränsar mig till den här raderna om läsandets och böckers betydelse.

" Jag köper böcker av många skäl. Ibland köper jag dem för omslagets skull. En teckning eller ett fotografi kan hindra min blick från att glida vidare över bokhandelns framlagda bokhögar. Jag tar upp boken, slår upp tillägnan och läser de namn författaren skrivit, i tacksamhet och erkänsla, i tillgivenhet, i kärlek, som minnesgärd, och jag upplever att jag bjuds in i en intim sfär.

Jag läser för att jag som dotter till föräldrar som upplevt en ofattbar förlust ska få känna allt. Jag läser för att bli modig, för att lära mig att lotsa mig fram i en värld som är stadd i ständig förändring. Jag läser för den rena njutningen i att se hur språket tjänar såväl fantasin som viljan, och för att höra klara röster ge sitt svar på en dunkel verklighet. Och när jag gör det upptäcker jag gång på gång förmågan att finna min egen röst."

Några ord om Famous Last Words av Timothy Findley

På fotot: (som är taget från Wikipedia) Wallis Simpson "The Duchess of Windsor" 1896-1986.
-
Damen i fråga spelar en stor roll i Timothy Findleys fängslande historia om en svunnen tid... Jo, jag har läst ut mitt "utgallringsfynd"- för fynd tycker jag att man kan kalla det. Findley skriver med flyt och boken kan klassificeras som mordgåta, historisk roman, absurditet och/eller helt enkelt som en väldigt välskriven skröna.
-
Förutom Wallis Simpson får vi träffa hennes make den abdikerade kungen Edward, von Ribbentrop, Rudolf Hess, Charles Lindbergh, Ezra Pound... och en hel rad andra verkliga personer och fiktiva gestalter. Tiden rör sig mellan sent trettiotal och fram till andra världskrigets slut. Huvudpersonen är Hugh Selwyn Mauberley (författare)- och i bokens inledning (år 1945) på flykt undan de framryckande Amerikanska trupperna- med sig har han en massa anteckningsböcker med mycket komprometterande innehåll (för både nazisterna/fascisterna och de allierade). Han tar sin tillflykt till ett hotell i Österrikiska alperna- där ristar han mödosamt in sina noteringar(som blir ett testamente) på väggarna i sitt rum. (och ja, Daniels bok är också en viktig del av historien... Belsassars gästabud.... . Mauberley mördas och Amerikanerna kommer ... genom deras ögon får vi följa Mauberleys och andras förehavanden.
-
Verkligt spännande läsning. Jag hade svårt att släppa den här boken när jag väl tagit mig igenom de första femtio sidorna (som gick en aning långsamt)
-
In the nightmare of the dark
All the dogs of Europe bark,
And the living nations wait,
Each sequestered in its hate;
-
Intellectual disgrace
Stares from every human face,
And the seas of pity lie
Locked and frozen in each eye. (Wystan Hugh Auden) från sid.157
-
"After the lamentation: praise. Over the rubble: shrines. After the stench of death; the sweetness of flowers. After the noise:the diminishing echo. Then all the shops will open and the first gold coins go down. "One dozen postal cards of war memorials, please. The coloured one, if possible." And all the figures cut in stone. A war is just a place where we have been in exile from our better dreams." (s.176)
-
Jag är definitivt intresserad av att läsa flera böcker av Findley.

Oryx och Crake av Margaret Atwood

Jag har haft boken i min hylla i flera år- oläst- så det var hög tid att göra något åt saken. Jag brukar gilla dystopier och denna är inget undantag- men det är så klart... uppmuntrad och på gott humör brukar man inte bli av dem...
-
Jordens undergång framställs på olika sätt av olika författare. Margaret Atwood tänker sig allt för flitig genmanipulation och plottrande med diverse sjukdomsalstrande virus och bakterier som en orsak. Det scenariot tycker jag är (tyvärr) tämligen realistiskt.
-
När boken börjar möter vi Snöman (eller som han en gång hette -Jimmy)- Snöman sover i ett träd och han lever i en förödd värld- det finns inte mycket kvar. Runt om honom härjar förvildade nassonger (genmanipulerade grisar), varjundar (dödligt farliga dito hundar), skråttor (skallerorm + råtta) och bjunkar (en bjunk är ett skunkliknande djur). Snöman berättar sin historia och samtidigt får vi följa hans väg tillbaka till den plats där undergången startade.
-
Crake var Jimmys bästa vän och han var genforskare med uppgift att skapa en ny sorts människor (snälla och väldigt lätthanterliga) "crakianer"- Crake gör sig till herre över liv och död och hans iver att styra och bestämma och ändra om saknar gränser- och så går det snett....Hans Paradice Project går överstyr...
-
Oryx är kvinnan som både Crake och Jimmy älskar... men klockan har slagit noll... och allt är för sent....
-
Boken är riktigt äcklig på många ställen- speciellt när det handlar om genmanipulerad mat typ huvudlösa kycklingar som framodlas med massor av extra feta lår....
-
"För övrigt fanns det kanske inga lösningar. Människan som grupp, hävdade de, var ett slags monster, vars huvudprodukt var lik och skräp. Hon lärde sig aldrig, hon gjorde samma idiotiska misstag om och om igen, bytte kortsiktig vinst mot långsiktig pina. Hon var som en jättelik snigel som obevekligt åt sig fram genom alla de andra bioformerna på planeten, sög ut allt liv på jorden och sket ut det baktill i form av bitar av fabrikstillverkade och snart föråldrade plastprylar." (sid 249)
-
... Fast du skulle bli förvånad om du visste hur många som vill ha en mycket vacker, intelligent baby som inte äter något annat än gräs. Veganerna är högst intresserade av den lilla detaljen. Vi har gjort våra marknadsundersökningar." Så bra, tänkte Jimmy. Man kan få en baby som samtidigt fungerar som gräsklippare. (s. 311).
-
Jag tycker absolut att Margaret Atwood har skrivit en av de bättre dystopierna (jag har givetvis inte läst alla men en del har jag hunnit att konsumera under årens lopp). Hon skriver trovärdigt och med svart humor (som jag gillar). Oryx och Crake kommer att bli en klassiker.